Manga, fria bilder från Japan

Ett stort kulturellt fenomenen i modern tid kommer inte, som många tror, från den västra delen av världen utan från en ö i öst, Japan.

  Kulturen i väst tar sig gärna form av teater, tavlor, musik och tv/radio, så är det också i Japan. De har däremot något som vi har väldigt lite av, serietidningar. I Sverige har vi Fantomen, Kalle Anka, och 91:an som kommer ut en gång i månaden, med kanske ett trettiotal sidor.

 

Den japanska seriekulturen, manga, är så stor i Japan att de mest lästa serierna kommer ut varje vecka, med minst tjugofem sidor, och det är aldrig ”bäst i repris” utan historierna förs framåt med varje nytt nummer. Varje år säljs det över en miljard enheter världen över, där Japan är den största marknaden.

  I Japan är allt i mangaform, från skolböcker till manualer. Dels är det pedagogiskt att se en bild samtidigt som man läser en text, men att mangafenomenet är så stort har ju självklart gjort att företagen tagit till sig det.

  I Frankrike måste en generell serietecknare teckna ungefär sjuttio till åttio sidor om året. Om man sätter det i relation till vad en mangatecknare måste producera per år, är det ett skämt. Femtonhundra sidor är inte ens vanligt, utan det är standard för en ”mangaka” att teckna per år.

  En mangaka är vad serietecknarna kallas och de som är mest kända och säljer mest, kan jämföras med en popstjärna i västvärlden. Det är så mycket pengar och status i att bli en berömd mangaka, att de utan vidare puttar ut filmstjärnor ur strålkastarljuset.

  När en mangaka är ny i branschen och fått en studio att ge ut dennes alster, måste mangakan teckna och administrera det mesta själv. Allt eftersom läsarmängden ökar, omvandlas mangakan från att vara en serietecknare till en manusskrivare. De allra största tecknarna anlitar tecknare som får göra grovjobbet, så att de själva kan koncentrera sig på karaktärerna och handlingen.

 

En fransk journalist kläckte ur sig under en dokumentär ”Jag kände mig som en japan när jag satte mig på tåget med en mangatidning istället för nyhetstidningen.” Så är det, alla läser manga på tunnelbanan eller bussen. Det har öppnats mangacaféer, som fungerar som bibliotek med bara manga, där man - förutom att läsa serier - även kan sköta hygienen, från  att duscha och raka sig till att köpa vita skjortor och mat. Att man kan låna tidningar eller böcker är inget nytt på ett café någonstans i världen, det som gör det speciellt i Japan är att de har öppet dygnet runt och man har egna bås att sitta i, för att få vara ifred och sova i. De fungerar som sämsta klassens hotell, men är oerhört populära.

  Den manga som kommer till väst är oftast våldsam och inriktad till ungdomar i tidig tonår, men det är inte ens toppen på berget. Det finns manga för alla åldrar och kön, sexualitet och till och med beroende på en sysselsättning. Det finns alltså manga för studenter, för flickor i tjugoårsåldern som precis börjat jobba, för hemmafruar och för fabriksarbetare. Det finns manga för alla utan undantag, i alla möjliga former. Precis som det finns olika sätt att måla tavlor, finns det lika många eller kanske till och med ännu fler, sätt att teckna manga på.

  Hur kommer det sig att den här fenomenet har uppstått? För att besvara den frågan, måste man dyka djupt in i samhällsklimat och historia som utspelat sig under många hundra år, men det skadar inte att bara titta på ytan.

  De som har lite kännedom om Japans historia vet, att deras sätt att måla alltid har skiljt sig från motsvarigheterna i Europa. Den europeiska konsten har målats ganska platt utan att fånga djup eller några vidare detaljer, så har det varit generellt ungefär fram till trettonhundratalet. Det är bara att titta på romerska målningar eller romersk konst. I Japan fanns det en helt annan moral och livsfilosofi, som i konsten uttryckte sig i att om man målade av en fisk, så målade man av fisken så som man såg den och försökte fånga djupet och flexibiliteten, så som vi uppfattar omvärlden med våra ögon.

  När portugiserna och senare britter och holländare kom till Japan blev de inte så lite förvånade, minst sagt imponerade, över skickligheten hos de japanska konstnärerna. De som var vana vid att konst var något som de rika och privilegierade hade på sina väggar, kunde antagligen inte ens förstå de bakomliggande idéerna med att till och med privata brev var skrivna med konstformen kalligrafi och en skicklig kalligrafis kunde ge bort sina alster som gåvor till vem som helst. Inte ens kejsaren stod över denna tradition.

 

Den första mangaka anses vara en buddistmunk på elvahundratalet, som på tolv rullar målade djur för att undvika den dåvarande censuren. Djuren skulle symbolisera människor, deras egenskaper, lustar och brister. Den officiella historien bakom tilltaget att måla människors lusta och brister låg i, att munken ansågs vara mycket vacker men hade avlagt ett kyskhetslöfte, men det var så jobbigt för honom att geishorna tittade på honom och fnittrade bakom hans rygg, att han skar av sitt ena öra.

  Alsterna gav många hundra vanliga människor och munkar i många hundra år inspiration att måla på samma vis, men det var inte förrän efter andra världskriget som mangan fick sitt stora genombrott bland massorna.

  Japan, som blivit invaderat och bombat av Amerikanarna, hade blivit av med sin stora industri. Liksom Kina, med sin historia att motsträvigt och i bland aggressivt kämpa emot all inblandning i landets affärer, var Japan i en situation där Amerika försökte göra landet beroende av amerikansk import. För att inte bli det, satte sig Japan på tvären och använde sig, i så stor utsträckning som möjligt, bara av inhemska resurser. Tidningar och böcker trycktes bara i undantagsfall, på grund av kravet av god papperskvalitet som de var tvungna att importera. Den lilla industri som fortfarande fanns kvar efter bombningarna kunde bara producera papper av mycket låg kvalitet. Det hindrade inte den japanska regeringen som började trycka just manga.

  Att de valde manga beror på två saker, dels det tidigare nämnda att manga kan tryckas på papper av mycket låg kvalitet och dels analfabetismen, som var utbredd bland befolkningen. De allra flesta förstår vad bilder vill förmedla och de som kunde läsa kunde läsa högt för sina grannar och vänner.

 

Ingen annan regering i världen skulle få för sig att göra det den japanska gjorde. Det kan bero på underliggande historia, moral och filosofi, som antingen delvis eller helt isolerats till den japanska ögruppen.

  Mangafenomenet är något som växer så det knakar. De allra flesta ungdomar vet vad det är och skaran som läser manga blir bara fler för varje ny generation.

  Varför är mangan så populär bland ungdomar? Vad är det som gör mangan bättre än till exempel Fantomen? Mangan är så klart inte bättre än Fantomen. Antagligen skulle Fantomen bli oerhört populär i Japan. Det som gör mangan så konkurrenskraftig är, att den kan ta vilken form som helst och attrahera vem som helst genom sitt enorma utbud.

  Ett exempel är mangaserien Dragonball, som är oerhört populär och som animerats till både film och TV- serie. Den är helt inriktad mot pojkar mellan elva och femton år. Humor och aktion är helt anpassad för dem, vilket gör att trettonåriga pojkar känner att serien är något som tilltalar dem.

  Sedan finns den serier som är inriktade mot flickor i samma åldersgrupp, men som kan handla om den första kärleken. Just den här mangan kallas Shojo och är ganska speciell.  Känslor uttrycks med en stor tår i ögat, eller blommor och hjärtan på väl valda ställen. Det mesta är väldigt sockersött, med söta katter och intressanta kläder.

  Det finns en oerhört stor marknad för manga i världen. Frågan är, om de västerländska seriebolagen vågar ge sig in i den. Om inte, finns risken att de snart tillhör historien, utkonkurrerade av japanska intressen.

 

Linus Höidén