Elever kämpar emot stängningen av sin skola:

"Vi håller i kampen själva"

I snart nu ett år har eleverna på Lundby gymnasium i Göteborg kämpat mot en nedläggning av skolan. Om skolan läggs ner, är det huvudsakligen Lindholmens utbildningscenter som är alternativet. Detta "center" utvecklar sig till ett slags "nya tidens utbildningsfabrik". Allt är där visserligen modernt, men redan otroligt tättpackat och dras redan med stora sociala problem trots att det är relativt nystartat.

Häromveckan åkte vi ut till skolan för att tala med elevrådets ordförande Christoffer, och utvärdera året som gått.

Christoffer
: Första beskedet att dom ville lägga ner skolan fick vi redan förra läsåret på vårterminen. Vi hade just valt ny styrelse till elevrådet då, så det blev dom som började jobba med saken. Elevrådsstyrelsen uppvaktade skolchefen och politikerna i utbildningsnämnden. Det enda som hände då var väl att nämnden sköt upp beslutet till hösten. Men på riktigt satte vi inte igång förrän på sommaren.

- Vilka planer hade ni då i början? Hur skulle ni få politikerna att ändra sig?

- Först tog vi väl en sak i taget, beroende på vad som hände. Vi trodde att det skulle räcka med en dialog, att politikerna och skolchefen skulle lyssna på våra fakta. Om de helt speciella fördelarna med Lundbygymnasiet, inga bråk, våran sammanhållning. Att en nedläggning skulle kosta mer på grund av vantrivsel o.s.v.

- Men det är många skolor som pratar om anti-mobbningsprogram och samråd för ökad trivsel m.m.?

- Jo, men bara som exempel så hade vi nu i höstas vårt första bråk här på flera år. Och då var det inte ens Lundbyelever som var orsaken....

- När märkte ni att detta med dialog inte skulle fungera?

- Det märkte vi ganska direkt. Då ändrade vi inriktning och försökte gå ut till andra för att få stöd. Det fick vi från polisen, skolläkare, andra rektorer o.s.v. Allt detta tänkte vi skulle stärka bilden av Lundby som en skola värd att bevara.

- Men hur hade resten av eleverna reagerat så här långt, dom som inte satt i styrelsen eller var elevrådsrepresentanter?

- Från början trodde alla att "det här fixar sig, dom kommer aldrig att kunna lägga ner Lundby". Sen hade vi en demonstration mot beslutet - och för mig i alla fall, så kändes det som "startskottet" då alla började fatta att politikerna inte tänkte ändra sig. Då ställde vi ut målarburkar och tyger ute i entréhaller - och sen fick alla som ville göra banderoller o.s.v. Och alla bara kom och hjälpte till.

- Sen kom idén med "Lundbynatta"?

- Vi lade förslaget på elevrådsmötet, och sen kom massor av elever som ville jobba med saken. Så vid det laget var det långt fler än styrelsen som var engagerade, det bildades fullt med arbetsgrupper för alla olika saker som skulle hända. Det var en populär grej. Stanna på skolan under natten, visa att vi alla vill ha skolan kvar, rektorn kom och sjöng karaoke, folk hade kul. Men efteråt tyckte vi ändå inte att vi fått det genomslag i massmedia som vi trott. Allt fungerade perfekt med själva Lundbynatta, men vårt mål att nå ut lyckades inte som vi trott.

- Tappade kampviljan farten?

- Absolut inte, det var ju nu det började som mest, alla idéer om strejk, om att ta kontakt med andra skolor, andra elevråd för att be om stöd...

- Hur träffades ni och de andra elevråden och planerade?

- Först var det väldigt stora möten, med 10 representanter från varje skola, en massa diskussioner. Då blev det klart att vi måste ändra inriktning, att vi skulle protestera mot nedskärningarna inom skolorna överhuvudtaget. Och sen gick vi över till att träffas i en "strejkkommitte" med bara två representanter från varje skola - för att kunna jobba effektivt.

- Så det var elevråden på Göteborgs gymnasieskolor som bildade den här strejkkommittén?

- Åtminstone från Schillerska var det "vanliga" elever, dom som var intresserade. Sen var inte alls alla gymnasier med direkt. Det kom fler och fler till allt eftersom vi hade tid att ta kontakt. Och så dök idén om en gemensam strejkdag upp, och vi på Lundby bestämde oss för att strejka en hel vecka.
- Elevorganisationen hjälpte oss väldigt mycket, när vi ringde och bad om det. Men vi höll i allting själva hela tiden, andra organisationer fick stödja oss om de ville.

- Men Elevorganisationen syftar väl till att bli skolelevernas egen fackförening? Varför var det inte naturligt att arrangera demonstrationer och till och med själva strejken tillsammans med Elevorganisationen? Elevorganisationen hade t.ex. en egen demonstration några dagar innan strejken. Utifrån såg det ut som en svaghet, en splittring av resurserna?

- De flesta ser ändå Elevorganisationen bara som en organisation bland andra "utifrån". Nästan ingen är medlem. Vi fick jättebra hjälp av dom, men det var självklart på något vis att säga nej till alla som ville samarrangera, så att dom gjorde sitt och vi - gymnasieelevernas egna representanter - vi gjorde vårt.

- Hur utvärderade ni då strejkdagen och strejkveckan?

- Allt var så intensivt och mycket blev försenat, inte konstigt när det var en så stor sak som vi gjorde helt själva. Att vi fick låna biografen Draken till strejklokal, filmvisningen o.s.v., mycket blev inte klart förrän sista veckan och helgen innan. Som alltid kan och vill vissa jobba mer än andra. Dom från Schillerska t.ex. la ner ett väldigt arbete, och så folk härifrån Lundby förstås.

- Var strejkdagen lyckad och demonstrationen på kvällen, med 4-6000 elever?

- Måndagen var vi jätteglada över. Nästan alla gymnasier var med, och på dom skolorna följde så gott som alla elever strejken. Och det vi gjorde på biografen Draken, filmvisning, uppträden m.m. var populärt, allt fungerade som det skulle. Lite besvikna igen på att det inte blev mer i rikstäckande massmedia, vi hade hoppats på det. Men vi firade efter demonstrationen, att det hade kommit så många.

- Men sedan fortsatte Lundby strejka? Skolan har över 700 elever. Hur många strejkade hela veckan?

- 12 elever gick i skolan. På så sätt var strejken lyckad. Betydligt färre deltog i aktiviteterna som vi hade varje dag. Det kanske var 50-60 elever som följde med på allt. Det kändes som om stämningen började bli annorlunda, folk kom inte längre och erbjöd sig att hjälpa till o.s.v. Det klart att det finns en gräns när man inte längre orkar mer. För en del går den gränsen tidigare än för andra.

- Men det beror väl också på om man når framgång, om så bara en liten seger?

- Precis, dom tankarna kom ju mer och mer hos alla. Vi försökte få ut fakta, vi hade redan sagt allt till dom ansvariga, men ju mer vi sa och gjorde... så bara struntade dom i oss ändå.

- Fick ni inte någon enda förändring i attityden hos politikerna?

-Dom ändrade sig och sa att vi som en gång börjat här på Lundby inte skulle flyttas över till en annan skola. Alla skulle få gå ut sista året här. Men jag tror inte det berodde på protesterna, utan på att dom inte klarade flyttningen praktiskt. Det klart att många andades ut rent personligt. Man slapp byta skola. Men det kändes inte som en seger för protesterna, vi firade inte precis.

- Så hur har ni utvärderat er strejk?

- Ja, fakta är att den ju misslyckades nå sitt mål att ändra beslutet. Strejken var framgångsrik så att alla ställde upp, men skolan ska läggas ner trots allt.. Och det går inte att komma ifrån, det var en besvikelse här. Vi hade räknat med nån reaktion, en hel veckas strejk är ändå rätt kraftigt.

- Och ni har inte fått enda person inom något parti att säga något nytt?

- Framför allt när vi talat med socialdemokraterna har vi känt att dom inte varit eniga. Flera ville ha ett annat beslut. Men sen röstar dom inte mot sin egen ordförande... för det finns kanske ingen annan som vill vara ordförande... Sen har vi KDS, centern och MP, som är utan representanter i nämnden, dom vill ju inte lägga ner... Men alla andra partier från moderaterna till vänsterpartiet står bakom nedläggningen.
- Lärarna här på Lundby har uppmuntrat oss hela tiden. Kanske en del tyckte att strejken blev lite för lång, men dom ställde upp på den också. Lärarfacken däremot, ställde sig bakom nedläggningen direkt. Så mycket stöd fick vi av dom.

- Mot slutet av förra året och i början av detta, fick vi intryck av dålig stämning och upprörda känslor här p.g.a. att ni haft besök av en liten "kampgrupp" (Elevkampanjen/Rättvisepartiet) som utsett...

- ...sig själva till kampledare, ja. Men det var inte för att dom är "radikala" som vi inte kunde ha med dem att göra. Dom utger sig för att vara en elevkamp-organisation, men är trots allt ett parti. Ändå, om dom bara varit lite "smarta": Lyssnat, varit en gnutta vettiga, då hade dom kunnat komma någonstans. Men folk som spottar framför fötterna på en, bara för att man inte sympatiserar med dem, och som kallar en nazist. Elevkampanjen var dom enda som aldrig accepterade det här att det var vi i strejkkommittén som bestämde villkoren. Dom plockade aldrig ner sin banderoll när dom blev ombedda o.s.v. Så på alla demonstrationer såg det ändå ut som om dom var medarrangörer...

- Dom kom och gjorde en "stödockupation" också av eran skola?

- Dom kom hit, utan att ha Lundbyelever med sig, inga gymnasieelever överhuvudtaget, och en hel del som var för gamla för att gå i gymnasiet. Dom knackar på i en kemisal där det pågår genomgång inför ett prov, dom lyckas köra ut eleverna från sitt klassrum... det var "stödockupationen". Vid det laget var det upploppsstämning, många elever ville helt enkelt bära ut dom. Vaktmästaren låste då in Elevkampanjen, för att undvika att allt urartade. Sen tillkallades polisen.

- Historien låter fullständigt makaber. Men var det rätt att kalla på polis?

- Detta blev droppen. Dom hade tre Lundbyelever med sig... Det var inte första gången de gjorde något direkt mot våran vilja, det var massa saker före detta. Men det ska sägas att vår rektor fram till "stödockupationen" hela tiden försvarat sådana här gruppers rätt att vara här och säga sin mening. Det var många elever som ville köra bort dom långt tidigare.

- Men om vi bortser från det mest makabra i detta, har gruppens aktioner spelat en direkt negativ roll för er kamp? Om ingen nu vill likna Elevkampanjen, betyder det att ingen vill börja agitera om att ta upp kampen igen?

- Det är både och. Det är avslaget här just nu. Rektorn och lärarna säger att nu får vi nog lära oss leva med nedläggningen. Samtidigt finns det prat elever emellan att inte ge upp. Och det är bara Elevkampanjen som är impopulära, inte vänsteridéer överhuvudtaget. Elevrådet har faktiskt direkt uppmanat oss i styrelsen att lyssna på alla förslag och idéer - t.o.m. Elevkampanjens.

- Till sist, vad tror du? Blossar kampen upp igen? Ska ni träffas i strejkkommittén med representanterna från de andra gymnasieskolorna?

- Just nu vet ingen. Vi får pröva oss fram. Det beror på vad eleverna vill.

Mikael Vinberg, Göteborg