Strax efter valet hoppade Carina Lindberg av sina uppdrag som ordförande i Göteborgs centrala arbetarekommun och stadsdelsnämnd centrum.

Avhoppet skedde med buller och bång och fick stor publicitet i massmedia. Lindberg anklagade partiet för att vara styrt av en maktfullkomlig manlig elit, och medlemmarna för att vara tysta och lojala. Men av hennes anklagelseskrifter att döma (som publicerades i två stora debattartiklar i Göteborgsposten) är det verkliga syftet att vrida partiet åt höger. Därför skrev Martin Oscarsson, ansvarig utgivare för Socialisten och S-medlem i Göteborg, detta debattinlägg, som tyvärr endast publicerades i starkt förkortad form som insändare. Därför publicerar Socialisten debattinlägget i dess helhet nedan.

Politiken viktigare än ledarstilen!

Carina Lindberg kritiserar socialdemokratins ledning för att vara maktfullkomlig i ett inlägg i Göteborgsposten 6/10. Hon påstår att besluten fattas i slutna rum, och att tystnad råder ute i medlemsleden.

Jag håller med om att demokratin i partiet brister. Men det främsta demokratiska problemet är inte ledarstilen, utan att den politik som förts ofta inte stämt överens med de beslut som fattats i demokratisk ordning. På partikongressen har vi beslutat att full sysselsättning är viktigare än inflationsbekämpning. Den främsta metoden att dra ner budgetunderskottet skulle vara att minska arbetslösheten. Verksamheterna i den offentliga sektorn skulle värnas före allt annat.

Men politiken gick en annan väg. Arbetslösheten förblev skyhög, och har minskats främst genom utbildning och olika åtgärder. Det blev nedskärningar av både ersättningar och offentlig verksamhet. Genom hårdbantningen av den kommunala verksamheten blev det också lite si och så med demokratin i kommunerna, liksom i socialdemokratin lokalt. Ord och handling stämde inte överens. Detta är troligen det viktigaste skälet till den stora väljarförlusten för partiet. Många trodde helt enkelt inte att socialdemokratin skulle föra en annan politik än tidigare.

Men Lindberg förbigår detta med tystnad. Hon kritiserar istället partiet för att bry sig för mycket om människornas grundläggande materiella villkor. Det får mig att undra över vilken verklighet som Lindberg lever i? Merparten av människorna i vårt land har faktiskt inte mer pengar än att de klarar sig, och vissa har inte ens det.

Jag har själv fått klara mig på 6500 i månaden i sjukpenning under en lång period. Och även många som arbetar tjänar inte mer än 7000-9000 netto, trots hårt jobb dagarna i ända. Det är uppenbarligen inte oss som Lindberg brinner för. Däremot så kritiserar hon partiet för att se "med en egendomlig misstänksamhet på att högutbildade tjänstemän, akademiker, fria yrkesutövare, egenföretagare ...kräver social rättvisa"...! Hur förklarar då Lindberg maktfullkomligheten i partiet? Jo, fackföreningarna har fått styra och ställa för mycket. Lindberg verkar ha missförstått socialdemokratins roll. Kapitalet har stor makt och stora resurser. Betänk bara den borgerliga pressdominansen och SAF:s propagandakampanjer. De mest välutbildade skikten i samhället har också stora möjligheter att själva hävda sina intressen och åsikter. Men det stora flertalet löntagare - som utgör den moderna arbetarklassen - kan bara lita till sin gemensamma styrka. Därför behöver man fackföreningar men också ett eget parti. Därför är Socialdemokraterna ett arbetarparti grundat på fackföreningarna.

Problemet på senare år är inte att fackföreningarna haft för mycket att säga till utan att socialdemokratin lyssnat för lite på de fackliga kraven. Och att heltidspolitiker och ombudsmän har för mycket att säga till om medan arbetarna i partiet trängts tillbaka. Det gäller särskilt på regional och central nivå. Den krispolitik som bedrivits sedan slutet av åttiotalet har missgynnat de flesta löntagare, pensionärer, ungdomar och arbetslösa, och gynnat kapitalägare och höginkomsttagare.

Lindbergs lösning på partiets problem är förnyelse, eller "nytänkande" som det nu så vackert heter. Men det är precis denna politik som har prövats under en stor del av det senaste decenniet. Det har visat sig att den inte innehåller mycket nytt, utan mest består av föråldrade borgerliga krislösningar: Avregleringar, skattesänkningar, nedskärningar och minskat fackligt inflytande.

Medlemmarnas kritik mot detta blev så hård att partiet fick inkalla en extra partikongress våren 1996. Och det var i samband med denna kongress som politiken ändrades på vissa punkter. Det gällde bland annat höjningen av ersättningsnivåerna, de ökade anslagen till kommunerna, målsättningen om halverad arbetslöshet och beslutet att avvakta med deltagande i EMU. Det var långtifrån tillräckligt, men visade ändå varthän medlemmarna strävar. Det ger också besked om att vi alls inte är tysta och lojala i s-leden som Lindberg påstår.

Min slutsats av Lindbergs debattinlägg är därför att det bakom kritiken mot ledarstilen finns en strävan att vrida partiets politik åt höger. Om än inlindad i vackra ord om nytänkande och kreativitet. Det som nu behövs är en diskussion om politiken och inte om ledarstilen. Och i denna diskussion kommer också frågan om hur partiet fungerar att ställas, liksom frågan om vilka företrädare vi ska ha. Fönyarnas politik har prövats och misslyckats. Istället måste politiken vridas åt vänster, vilket också väljarna visat i valet. Regeringen har föresatt sig att klara vården, skolan och omsorgen, samt full sysselsättning inom fem år. Det är utmärkt. Men det kommer inte att gå vägen om man fortsätter att vika sig för kapitalet så fort ekonomin börjar kärva. Frågan är akut eftersom mycket talar för att vi står på randen till en ny djup internationell lågkonjunktur, som också kommer att slå mot Sverige.

Istället måste socialdemokratin och hela arbetarrörelsen bli en verklig motmakt till kapitalet. Enligt grundlagen utgår all offentlig makt från folket. Men i verkligheten är det ofta kapitalet som dikterar politiken. Därför måste socialdemokratin diskutera frågan om ekonomisk demokrati, om hur kapitalets makt ska brytas. Den måste föras såväl i Sverige som med systerpartierna ute i Europa och övriga världen. Den programdiskussion som precis ska starta - inför revisionen av partiprogrammet på nästa kongress - är ett bra tillfälle att ta upp dessa frågor. Detsamma gäller EMU-debatten.

Allt detta: eftervalsanalys, EMU-debatt och programdebatt kommer att vitalisera partiet. I denna process kommer partiet att demokratiseras och radikaliseras. Därför delar jag alls inte den pessimism som präglar Carina Lindberg. Men det beror väl på att vi har olika uppfattning om vilken väg partiet ska välja.

Martin Oscarsson, medlem i Majornas Socialdemokratiska förening

Från Socialisten nr 36 nov 1998