Vart tog motståndet vägen?

Plötsligt blåste det upp en storm i media mot Vänsterpartiet. Varför, och varför just nu? Det är inte precis någon nyhet att Ohly kallar sig kommunist, och inte heller att Vänsterpartiet haft kopplingar till de numera avlidna stalinistiska diktaturerna. Ändå får denna gamla skåpmat ett stort genomslag.

På Dagens Nyheters ledarsida (den 13 oktober 2004) framgår det klart att debatten inte bara handlar om Ohly och hans ordval. Borgerliga media vill ta tillfället i akt att slå mot allt som rör sig på den politiska vänsterkanten. Det är inte bara begreppet "kommunism", DN vill brännmärka, utan också "kollektivt ägande av produktionsmedlen"och "ett klasslöst samhälle". De menar att socialdemokrater är ute på hal is när de talar om "demokratisk socialism" eftersom "socialismen i alla dess variationer var en såpbubbla, (...) demokratiskt ogenomförbar."

Att borgerliga debattörer nu höjer rösten beror antagligen på att de ser sin första chans på flera år att flytta fram sina positioner. Tidigare har samhällsdebatten stadigt förflyttats till vänster under trycket av en rörelse underifrån. Ungdomar som gick i demonstration efter demonstration var det mest synliga uttrycket för det. Rörelsen kulminerade under förra året. Jättedemonstrationen den 15 februari. Kommunalstrejken. Folkomröstningen mot EMU. Men det hela slutade som bekant i nederlag. USA invaderade Irak. Kommunalavtalet var en skandal. Och även om Sverige inte har lurats med i EMU än, så urholkas folkets vilja genom manövrerna kring EU-konstitutionen. I den frågan ska folket minsann inte få säga sitt.

Orsakerna till bakslagen är inte svåra att hitta. Arbetarrörelsens ledning var inte beredd att ställa sig i spetsen för allt det engagemang som komupp till ytan. Snarare ställde den sig i vägen för rörelsen. Inte heller fanns det något fackligt-politiskt vänsteralternativ som kunde ta vid. Om inte det spontana missnöjet uttrycks demokratiskt och organiserat genom arbetarrörelsen tappar det styrka och rinner så småningom ut i sanden.

Nederlag innebär att rörelsen tar ett steg tillbaka. Passiviteten har ökat och därmed vilsenheten i rörelsen. Går det inte att få det bättre än så här? frågar sig många. Den ekonomiska utvecklingen har spätt på denna känsla. Vi verkar ha tagit oss ur lågkonjunkturen; exporten ökar; nya pengar lovas till kommun och landsting; inga stora statliga nedskärningspaket i sikte. Men ändå _ arbetslösheten fortsätter att krypa uppåt, man fortsätter att skära både här och där i den offentliga sektorn, allt fler rapporter visar att klassklyftorna ökar och folk mår fysiskt och psykiskt sämre. Det underliggande missnöjet är stort, frustration finns i mängder, men det finns inget att fokusera ilskan på.

Att det borgerliga resonemanget i kommunismen-debatten inte håller, det inser var och en som tillämpar samma logik på "kristendomen" . I det fallet skulle det kunna låta så här: "Jesuiterna upptog människor i sin orden enbart om de kunde bevisa att de inte hade en enda judisk släkting fem generationer bakåt. Först 1946 avskaffades detta krav, som antagits i Kristi namn. Hitler beundrade den katolska kyrkan för att den skapade "stabilitet" och varken påven eller överhuvuden för den protestantiska kyrkan hade svårigheter att anpassa sig till nazism. Vi kan gå framåt i historien eller bakåt. Överallt dyker samma fenomen upp _ både små och de mest fruktansvärda brott begås med hänvisning till den kristna Guden och hans son. Hur kan då Göran Persson kalla sig för kristen och till och med hävda att han hade velat bli präst? Framstår inte det faktum att han kallar sig demokrat och har tagit initiativ till en upplysningskampanj om Förintelsen som en djävulsk plan för att dölja hans verkliga intentioner?"

Vi kan inte avkräva vare sig Ohly eller Persson ett ansvar för vad de som kallat sig kommunister, kristna eller socialdemokrater har gjort under historiens lopp. Däremot är det fullt berättigat att begära att de påbörjar en diskussion i sina partier om de brott och misstag som begåtts. Sanningen är att varken socialdemokratins eller Vänsterpartiets ledning har gjort upp med sina internationella bundsförvanters historia. När har (s)-ledningen tagit avstånd från tidigare socialdemokratiska ledare som störtade Europa och många andra länder in i första världskriget? Eller från de tyska socialdemokrater (majoriteten av Reichstagsgruppen) som erbjöd sig att stödja Hitlers utrikespolitik och omorganiseringen av fackföreningarna efter Hitlers maktövertagande? Eller från de franska socialdemokrater (även här majoriteten av parlamentsgruppen) som röstade för den nazistiska marionettregimen i Vichy?

Saknas en klar analys finns risken att misstag upprepas eller att andra allvarliga brott begås. En sådan diskussion lyser med sin frånvaro i båda partierna.

för bara ett år sedan hade dagens kampanj mot Ohly varit omöjlig. Då hade den bara fungerat som en piska som drivit på rörelsen. I dagens situation biter den.

Den borgerliga offensiven syns också på andra sätt. Nästan alla som inte bara är Perssons ja-sägare har rensats ur regeringen förutom Pagrotsky som har förflyttats till en mer ofarlig position. Ordfront Magasin har mer eller mindre tömts på sina tidigare så läsvärda kritiska reportage och försöker i stället visa en mer 'litterär' framtoning. Mer eller mindre anti-marxistiska artiklar publiceras, som till exempel en gammal text av Albert Camus från 40-talet.

Naturligtvis kommer rörelsen att återhämta sig. Det vi sett är baratillfälliga bakslag. Den borgerliga propagandan kommer åter att pressas tillbaka och socialistiska idéer kommer att stiga fram. Grogrunden, missnöjet med systemet, finns där. Efter en tids eftertänksamhet kommer rörelsen igång igen. Det finns ingen anledning att lägga sig platt sig i den nuvarande situationen och anpassa sig till den borgerliga propagandan.

Inget avståndstagande från socialismen! Till socialismens försvar, mot både borgerlig propaganda och stalinistiska förfalskare!

JC

Från Socialisten nr 71, december 2004