Levande solidaritet

Solidaritet. Ett stort och viktigt ord. Men mer än ett ord är solidaritet ett vapen, arbetarklassens viktigaste vapen mot den imperialistiska världsordningen.

Solidaritet är positivt laddat för de flesta av oss. Detta försöker en del krafter att dra nytta av. Moderaterna talar om solidaritet när de försöker övertyga oss att de egentligen är det enda arbetarpartiet. Få arbetare tror dem.

Men också högerbyråkrater i socialdemokratins använder ordet på ett bedrägligt sätt. De gör nämligen inte detta för att få vanliga arbetare att förenas över nationsgränserna och kämpa mot det förtryck som drabbar oss alla. I stället försöker Göran Persson & Co få oss att tro att EU, EMU, FN eller någon form av mellanstatliga samarbetsavtal skulle vara liktydigt med internationell solidaritet.

Under kampanjen inför EMU-omröstningen var det många goda socialister, härliga kämpar, som trodde på "argumentet" att medlemskap i EMU skulle vara ett slag för internationell solidaritet.

Om man funderar lite på det så blir det tydligt att detta är fullständigt nonsens. Internationell solidaritet handlar om gränslöshet, om arbetare i land X som stödjer och kämpar tillsammans med arbetare i land Y mot det förtryck som drabbar alla arbetare i alla länder, kapitalismen. Solidaritet är inte välgörenhet.

Om Persson säger till oss att kapitalismen är internationell och att vi därför måste sluta oss samman så har han helt rätt. Om han påstår att EMU skulle vara ett organ för solidaritet så glömmer han bort att det inte är samhälleliga institutioner som kämpar solidariskt, det är människor.

I arbetarrörelsens barndom var solidaritet ett viktigt begrepp. Inte ett möte, inte en demonstration saknade diskussioner och slagord om internationell solidaritet. Många gånger gick man ut i kamp i solidaritet med arbetare i andra länder. Det tydligaste exemplet är unionskrisen 1905. Norge ville bli självständigt, den svenska borgarklassen ville inte det. Den svenska borgerligheten menade att man skulle "tala svenska med norrmännen" med hjälp av vapen och soldater.

Den svenska arbetarrörelsen kunde givetvis inte acceptera detta och kämpade på olika sätt mot det. Hotet om revolution låg i luften. Den svenska borgarklassen fick vika sig för den solidaritet som fanns mellan arbetarklassen i Norge och Sverige.

Socialisten har sedan starten stått för en verklig internationell solidaritet. Vi har rapporterat om pågående kamp över hela världen och uppmanat till stöd i olika former. Vi har berättar om fackföreningars kamp i Pakistan där Pakistan Trade Union Defense Campaign (PTUDC) går i bräschen för en mycket svår kamp mot militärdiktaturens antifackliga lagar och metoder.

Vi skriver om Venezuela och borgarklassens odemokratiska metoder där. De är i nu i stort behov av internationell solidaritet. Ett nytt upprop från "Hands Off Venezuela" sprids. (Skriv under det och sprid det vidare det hittar det på: handsoffvenezuela.org). Vi skriver inte om dessa frågor för skojs skull. Vi gör det eftersom vi är övertygade om att en seger för arbetarklassen någonstans, var det än är, är en seger för hela den internationella arbetarklassen. För det är faktiskt så som alla förstå-sig-påare säger, marknadsekonomin är global. Därmed är också arbetarklassen global.

När vi nu befinner oss i en tid då även vi arbetare i de rika delarna av världen får uppleva försämringar av socialförsäkringssystem och trygghet i arbetslivet så är det ännu viktigare att se behovet av en verklig internationell solidaritet, och en internationell arbetarrörelse. Den socialdemokratiska internationalen av idag är mest en middagsklubb för parla-mentsledamöter av ministrar som råkar sitta för socialdemokratiska partier. En verklig international består inte av en mängd nationella partier som går sin egen väg, den är ett arbetarnas världsparti, en socialistisk international utan gränser. Som den socialdemokratiska internationalen från början var.

Allting hänger samman. När USA på olika sätt försöker kuppa bort president Chavez i Venezuela och när borgare skär ner på välfärdssystemen i Europa så är det symptom på samma sak, en massiv attack på arbetarklassen. På detta finns bara ett svar, arbetarklassens internationella solidaritet. I alla tider har detta varit arbetarrörelsens viktigaste vapen, detta insågs tidigt av arbetarrörelsens ledare. De insåg också att solidaritet handlade om människor som sluter sig samman för att kämpa, inte om snåriga texter i EU:s nya grundlag.

Marx och Engels slutord i Kommunistiska Manifestet är idag lika aktuella som när de skrevs:

Proletärer i alla länder, förenen eder!

CP

Från Socialisten nr 69, juni 2004