Regeringens löften som bortblåsta

Kamp gör en annan politik möjlig

Situationen är inte så vansinnigt hopplös som regeringsförklaringen i många stycken ger uttryck för. En annan politik som snabbt får ner arbetslösheten och sjuktalen är fullt genomförbar. Men det förutsätter att arbetarrörelsen tar strid.

"Eders Majestäter,
Eders Kungliga Högheter,
Herr talman,
Ledamöter av Sveriges riksdag!
För fem dygn sedan skakades Sverige av mordet på utrikesminister Anna Lindh.
För två dygn sedan genomfördes folkomröstningen om euro.
I dag samlas svenska folkets främsta företrädare till ett nytt arbetsår här i Sveriges riksdag.
Det är nu vårt gemensamma ansvar att samla nationen och forma en politik i hela folkets intresse."

Så inleder regeringen sin regeringsförklaring som presenterades den 16 september. Sex dagar senare presenterades också en ny budget. Även om det talas om en del satsningar - till exempel mer pengar till rättsväsendet, till kommuner och till forskning - så ges i det stora hela en dyster framtidsbild. Regeringsförklaringen och budgeten präglas av att konjunkturen inte ser ut att vända upp, att det kostsamma sjukskrivningstalet inte sjunker, att arbetslösheten inte vill ge vika och att folkomröstningen enligt Perssons sätt att se fick ett negativt resultat. Som bortblåsta är alla löften om stora reformer och offentliga satsningar från förra årets valrörelse.

Budgeten är ytterligare ett steg på den sedan länge inslagna vägen att banta den gemensamma sektorn. Sedan 1981 har offentliga sektorns andel av vår samlade produktion sjunkit från 35,7 procent till de 31,4 procent som den beräknas få i år. I enlighet med höstbudgeten ska minskningen fortsätta. Andelen ska år 2006 ska vara 30,7 procent - vilket i klartext betyder nedskärningar med ytterligare 20 miljarder. 18 av 21 landsting och hälften av alla kommuner planerar personalnedskärningar nästa år.

Men siffror och procenttal kan lätt kännas abstrakt. Politiker, analytiker och journalister bollar lekande lätt med olika siffror och begrepp till synes ovetande om att det bakom dem döljer sig riktiga livs levande människor av kött och blod. För en väldig massa människor är politiken allt annat än abstrakt.

Det är uppenbart att de senaste 20 årens samhällsutveckling ökat utslagningen, sjuktalen och våldet i samhället. Människor med drömmar, kunskap och vilja nekas jobb eller möjlighet att studera. Föräldrar upplever hur bostads- och arbetsvillkor fråntar dem möjligheten att ge sina barn en bra start i livet. Anställda i den gemensamma sektorn pressas av arbetsbördan, viljan att lyckas och ansvaret för patienter, att ta i mer än vad kroppen och sinnet klarar. Människor som drabbats av utbrändhet kan för åratal förlora arbetskapaciteten, de kan utveckla elakartade sjukdomar och dö i förtid eller i vissa fall begå självmord.

Regering utan alternativ?

Men varför blir det då så här? Finns det något alternativ? Om inte så är det ju inte mycket att göra annat än att beklaga och sörja.

Enligt regeringsförklaringen är möjligheterna mycket begränsade. Det vi kan göra är i princip att hänga med i utvecklingen och anpassa oss till rådande omständigheter. I regeringsförklaringen heter det till exempel "för att hävda svensk konkurrenskraft ska viktiga skatter, som kapitalbeskattningen och bolagsskatter, ses över. Om de väsentligt avviker från euroländer i vår närhet kan de bli ett hot mot svensk tillväxt och välfärd". Regeringen skriver att en god utveckling också förutsätter att partier, fackföreningar och näringsliv är villiga att ta ansvar för samhällsutvecklingen. Regeringen bjuder därför in till "bred samverkan för att utveckla Sverige". Detta har dock tidigare visat sig svårt att genomföra i praktiken. "Breda lösningar" har prövats för att få ned sjuktalen. Men oenigheten har paralyserat arbetet och ganska snart drog sig näringslivet ur diskussionerna.

Göra nya regler

Regeringen jobbar alltså på efter spelets alla regler - och är fjättrad som i ett skruvstäd av en dyster ekonomisk verklighet. Men arbetarrörelsen växte en gång fram just för att människor var trötta på att vara underkastade rådande spelregler. Man ville inte längre låta äganderätt, kyrka och överhet beskära möjligheterna för folket att tala fritt och förverkliga sina drömmar. Genom att gå ihop kunde man själva bestämma spelets regler och ta strid mot förtrycket och ofriheten.

Nog är det underligt att detta omdanande och ifrågasättande perspektiv nu har förbytts i ett perspektiv som bygger på att man ska flyta med och gilla läget. Men det har sin förklaring. Under en lång period efter andra världskriget har en god ekonomisk utveckling möjliggjort förbättringar utan att spelets regler behövt ändras nämnvärt. En kamptradition har så förbytts i en förvaltartradition.

När nu det ekonomiska klimatet blivit kärvare behöver vi kamptraditionerna för att kunna uppnå några framgångar överhuvudtaget för vanligt folk. Även om sådana perspektiv sedan länge försvunnit bort från regeringskansliet finns de lyckligtvis kvar bland många arbetare ute i landet. Under året har vi i Kommunal- och i Elektrikerstrejken kunnat se att viljan till strid är stark bland vanliga medlemmar.

Genom kamp kan verkliga saker hända - makt och resurser kan omfördelas i samhället från de som har till de som inte har. Detta är nyckeln för att kunna lösa dagens problem. Att som i regeringsförklaringen hänvisa till "vårt gemensamma ansvar" och söka "bred samverkan" döljer det faktum att olika grupper i samhället faktiskt har olika förutsättningar och olika intressen. Kapitalägarna bygger sina vinster just på utnyttjande av människor. Konsekvenserna får kommun och landsting ta ansvar för. De ökade klyftorna under 90-talet är inte följden av några naturlagar utan av en medveten politik som drivits på från näringslivets sida. När den kapitalistiska konkurrensen hårdnar ökar kapitalägarna pressen på de anställda.

Men med arbetarklassens aktiva engagemang kan en helt annan regeringsförklaring bli möjlig. En regeringsförklaring som inte tar sin utgångspunkt i marknadens spelregler utan i människovärdet.

Konkreta åtgärder

I en sådan regeringsförklaring skulle det fastslås att våra ekonomiska problem inte kan lösas genom folkliga uppoffringar. De som hävdar det har förväxlat samhällsekonomins intressen med kapitalägarnas intressen. I stället för ett lidande folk behöver vi ett lyckligt folk för att producera allt som vi behöver. Detta kan bara uppnås när människors verkliga potential ges möjlighet att komma till sin rätt. Detta förutsätter individer som känner sig trygga, inspirerade och levnadsglada.

Arbetslöshet och utbrändhet är i dag det största hoten mot samhällsekonomin. För att komma till rätta med de problemen finns flera konkreta åtgärder att vidta. Först och främst kan vi konstatera att de båda problemen hänger ihop. När personalen skärs ner i offentlig sektor skapas till exempel högre arbetslöshet samtidigt som arbetsbördan ökar för de som blir kvar. Sådana bantningar genomförs trots att personalen behövs i verksamheten. Genom att sätta stopp för besparingarna och i stället satsa på att bygga ut den offentliga sektorn för täcka alla behov kan både problem med arbetslöshet och för hög arbetsbörda bekämpas.

Men det finns ytterligare kopplingar mellan problemet arbetslöshet och problemet utbrändhet. Att arbetsmiljön är dålig skvallrar om att personalen känner sig otrygg på sitt arbete. Otryggheten leder till att människor inte vågar påtala problem i arbetet och säga i från om arbetsbördan blir för stor. Detta underbyggs när arbetslösheten är hög och arbetsgivare därmed enklare kan byta ut "besvärlig" personal.

En annan metod att bekämpa arbetslöshet med, utöver satsningar på offentlig sektor, är arbetstidsförkortning. Sådana genomfördes tidigare stegvis i Sverige, som en naturlig metod att bemöta effektiviseringen inom industrin med. Nya maskiner gör att färre arbetare behövs för att utföra samma mängd arbete. Men sedan 70-talet har arbetstiden i praktiken förlängts här trots att den sänkts i vissa andra europeiska länder.

I dag borde ett krav som sextimmars arbetsdag med bibehållen lön börja drivas. Förutsatt att vi genom fackliga aktivitet förhindrar arbetsgivarna från att "kompensera" sig genom att ytterligare öka arbetstempot, skulle en sådan reform kunna tvinga arbetsgivare att anställa fler. Detta skulle alltså ge arbetare större trygghet och en kortare arbetstid. Det skulle naturligtvis också ge oss längre tid att pusta ut - en fantastisk medicin mot stress och press med andra ord.

Forskning kring utbrändhet har visat att känslan av maktlöshet på arbetsplatsen ofta är avgörande för utvecklande av symtomen. Därför borde de höga sjuktalen idag leda till krafttag för att utveckla de anställdas möjligheter att kontrollera sin arbetssituation. Grundläggande för en sådan förändring är att personalen känner att de tryggt kan föra fram sina synpunkter på jobbet. Återigen kan vi därför peka på vikten av låg arbetslöshet men också på behovet att förstärka arbetsrätten.

Alla dessa konkreta åtgärder är bra för de allra flesta individer och därför också bra för samhället i sin helhet. Undersökningar har till exempel visat att med en kortare arbetstid jobbar människor bättre. Med en bra arbetsmiljö kan människor ge mer utan att riskera långtidssjukskrivning eller förtidspensionering. Vidare skulle en utbredd demokrati på arbetsplatserna bättre kunna ta till vara mycket av kunskap och kreativitet som i dag inte kommer till användning. I den offentliga sektorn kan detta genomföras redan idag. Råd bestående av representanter för brukare, kommun- eller landstingspolitiker och personalen kan ta beslut om budgetäskande och utformingen av verksamheten. De fackliga representanterna bör sitta i majoritet.

Dags att ta strid

En helt annan politik är alltså fullt realistisk. Det är hög tid att stoppa nedskärningarna. Men en bra politik skulle förstås utmana kapitalägarnas rätt att sko sig på samhällets bekostnad.

Det skulle naturligtvis leda till ett ramaskri från näringslivet (mycket värre än det Pagrotskys nej-linje i folkomröstningen orsakade) vilket skulle behöva bemötas med bred kamp från arbetarrörelsen. När kapitalägare går ut och hotar med att flytta produktionen utomlands skulle man kunna, i stället för att som nu dumpa sina rättigheter till samma nivå som omvärlden, föra upp kampen på en internationell nivå. Man skulle kunna arbeta hårt för att folk över hela världen skulle föra en gemensam kamp för förbättringar. Vidare måste man vara beredd att verkligen genomföra den demokratiska socialismen och därigenom frånta kapitalägarna makten att förhindra en bra politik.

Att regeringen utan vidare skulle ändra kurs i den riktningen kan vi nog inte förvänta oss. Men på arbetsplatser, på skolor, i fackklubbar, i elevråd, i SSU-klubbar och i (s)-föreningar kan vi tillsammans ta strid mot försämringar och lyfta fram bra krav. För det är nämligen i basen som en vändning av utvecklingen måste börja. En första anhalt är den kommande avtalsrörelsen. Fackföreningarna måste använda sin styrka och - ta kamp.

AA 6/9-2003