Kampen mot företagsnedläggningarna:
Nu krävs

Nationell mobilisering

Den förra lågkonjunkturen slog hårt mot svenska arbetare. En halv miljon människor förlorade jobbet. Nu visar varslen på AvestaPolarit, Ericsson, Flextronics med flera att en ny lågkonjunktur är på väg. Måste människor acceptera att bli av med jobbet eller finns det ett alternativ?
Ja, alternativet heter kamp. Arbetare överallt måste samla sig och kämpa, även om det är svårt. Annars kan följden bli massarbetslöshet och utslagning.

Förra gången ledningen ville flytta verksamheten lade arbetarna i Degerfors fram en utvecklingsplan. Den utveckling och effektivisering av produktionensom blev följden, är orsaken till att stålverket är lönsamt idag. Det är alltså en stöld av kunskap som företagsledningen försöker genomföra med nedläggningen.

Företagsledningens agerande vittnar om den kortsiktighet och det tunnelseende som är typiskt för kapitalismen. Det är dessa drag hos kapitalismen som förhindrar att investeringar styrs på ett rationellt sätt. Istället prioriteras framgångar på börsen och kortsiktiga vinster. Inte ens sedan facket visat på Degerforsfabrikens faktiska lönsamhet har cheferna velat ändra sig.

Fackklubben på AvestaPolarit har visat en alternativ, långsiktig och lönsam utveckling av produktionen. Men ändå vägrar företagsledningen att ändra sitt beslut. Cheferna väljer att, helt irrationellt, fortsätta på sin inslagna väg. Vilket koncernchefen Ossi Virolainen fastslagit, efter avslutade förhandlingar med fackklubben. (Källa: www.di.se) Detta utan hänsyn till Degerfors-arbetarnas livssituationer. Men det vore förhastat att acceptera nedläggningen, den går att bekämpa!

Dags att bredda kampen

Det finns ingen som vet bättre än arbetarna i Degerfors hur stålverket bör skötas. Facklubben på stålverket har lagt fram alternativa investeringsplaner, och det är mycket bra. Man har börjat med demonstrationer som engagerat hela orten, och det är en lysande början. Det går att utveckla denna kamp vidare:

• Facket kan skicka ut en stödappell till hela arbetarrörelsen.

• Delegationer kan skickas ut till andra arbetsplatser och särskilt vid andra nedläggningshotade arbetsplatser.

• Facken vid AvestaPolarits olika stålverk kan utarbeta en gemensam kampstrategi.

• För att rädda jobben krävs att kampen knyts ihop och blir landsomfattande. Särskilt viktigt är att sätta tryck på den fackliga ledningen. LO och TCO måste sluta fega och börja kämpa. Det krävs en landsomfattande kampanj och demonstration för jobben. Inte bara jobben i Degerfors utan för alla hotade arbeten.

• Om ledningen inte gör detta kan facken vid de nedläggningshotade företagen knyta ihop kampen själva genom en gemensam kommitté och en gemensam demonstration. (Precis som nu görs vad gäller privatiseringarna)

Bildandet av kampgrupper/kommittéer är ett bra sätt att dels kunna engagera så många arbetare som möjligt i kampen och dels att på ett effektivt sätt dela upp arbetsbördan.

Belgien: press gav resultat

På stålverket Forges de Clabecq i Belgien hamnade arbetarna våren 1997 i en situation liknande den i Degerfors. Eftersom den nationella fackföreningsledningen inte stödde någon aktiv kamp valde arbetarna att själva skicka ut representanter till arbetsplatser över hela landet för att vinna stöd. Man bildade nätverk på gräsrotsnivå och man utlyste en stor demonstration.70.000 människor gick i tåget i den lilla orten! Till demonstrationen talade stålarbetarnas ledare, Roberto D'Orazio, som uppmanade till en generalstrejk. Tre dagar senare lade regeringen fram ett förslag för att rädda fabriken.

Den press som sattes på regeringen hade inte varit möjligt utan stödet från arbetare över hela landet. Att nå ut och vinna stöd är A och O i kampen för jobben!

För att en kamp ska vara effektiv är det bra att fokusera den på ett antal krav. Dessa krav kan givetvis variera från situation till situation, men några av dem är allmängiltiga.

• Utveckling av produktionen, inte avveckling, borde vara självklart för varje människa med sunt förnuft. Men inte för företagsledarna. Arbetarna måste kräva en utveckling av produktionen utifrån de alternativa produkter och metoder de tar fram. Facklubbens framläggande av alternativ i Degerfors är ett utmärkt exempel på hur detta kan fungera i praktiken. Ett föredöme för arbetarkamp överallt!

• Förstatligande av arbetsplatsen, under arbetarnas demokratiska kontroll! Detta är ett viktigt krav, kanske det viktigaste, av flera orsaker. Staten kan tillföra ett kapital som företagsledningen inte kan matcha, och dessutom vid de tillfällen då det behövs. Staten kan därmed garantera en kontinuitet och en trygghet som företagsledningar med sina godtyckliga beslut aldrig kan ge. Den demokratiska kontrollen ska ligga hos arbetarna eftersom det är de som dagligen ser eventuella brister i produktionen och hur de kan åtgärdas. Men också för att demokrati på arbetsplatsen ger en bättre arbetsmiljö och en högre effektivitet genom att ta vara på världens viktigaste resurs: människorna. Dessutom slipper arbetarna att göra om samma kampinsats igen om några år eftersom det inte längre finns en kortsiktig företagsledning vid rodret.

• Facklig vetorätt mot avskedanden, är ett krav riktat mot riksdag och regering. Det är viktigt eftersom arbetsgivarsidans hänsynslöshet och kortsiktighet visar att de inte klarar av ansvaret själva. Det handlar om arbetande människor, inte siffror i ett bokslut! Dessutom har ingen människa lyckats förklara på ett vettigt sätt varför demokratin ska göra halt vid fabriksgrindarna. Dock är detta ett krav som kräver att LO:s och fackförbundens ledningar tvingas ta strid och mobiliserar hela arbetarrörelsen

• 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, gör att arbetarna mår bättre, och leder till att arbetet blir mer effektivt. Dessutom är den samhällsekonomiska vinsten uppenbar, det blir fler arbetstillfällen och färre förslitningsskador, samtidigt som arbetarna får möjligheten till ett bättre socialt liv. Också detta krav är mer långsiktigt och kräver en massiv mobilisering av arbetarrörelsen.

I den här kampen får man inte heller glömma att striden inte är mot arbetare på andra håll i världen utan mot chefernas irrationella beslut. I stället borde arbetare söka stöd hos sina kamrater i andra länder, eftersom de har gemensamma problem. Andra arbetare får aldrig bli fienden, tvärtom, som Marx och Engels skrev i Kommunistiska Manifestet redan 1848:

Proletärer i alla länder, förenen eder!

Z

Från Socialisten nr 55, november 2001