Ringholms reformbudget

Mycket mer behövs

Sverige verkar ha blivit paradoxernas land. Ekonomin "går som tåget" med stark tillväxt, låg inflation, stabil valuta, och regeringens löfte att pressa den öppna arbetslösheten under 4 % är i sikte. Över det hela tronar en socialdemokratisk regering som med Bosse Ringholms ord "med stor stolthet" har presenterat en reformbudget.

Ändå sjunker (s) som en sten i opinionsundersökningarna, trots desperata utspel av alla möjliga slag mot Vänsterpartiet som tar allt fler röster. Vad är det som har gått snett för (s)? Beror raset bara på att man har haft fel "stil" eller inte varit tillräckligt "pedagogiska"?

Kanske vi kan börja ana konturerna av en mer verklighetsbaserad förklaring om vi sammanställer några av de mer undanskymda rubrikerna under de senaste månaderna. De visar entydigt att många har fått det sämre under den socialdemokratiska regeringen och att orsaken till detta är de ökade klyftorna:

"Allt färre gamla får hemtjänst" (DN 17/6)

"1,4 miljoner vill byta jobb" (DN 17/8). I artikeln skriver man att "hårt tempo, slitsamma arbetsställningar och andra hälsoproblem" ligger bakom detta. Antalet sjukdagar ökade med 50 % under 1998 och 1999.

"Rekordmånga dör av knark" (DN 24/8). För lite resurser till behandlingar ligger bakom.

"Allt fler skuldsatta" (DN 30/8).

"Dålig ekonomi visar sig bli en vanligare orsak till aborter" (DN 15/9).

"Klyftorna blir större" (DN 16/6). De 10 procent rikaste hushållens andel av den totala förmögenhetssumman har gått från 54,5% (1978) till 57,7% (1992) och vidare till 61% (1997).

"Gapet mellan maktelit och arbetare ökar" (LO-utredning juni 2000). 1980 tjänade makteliten 4,9 industriarbetarelöner. 1995 hade det ökat 10,5 och bara 3 år senare var det uppe i 12,5.

Sanningen är alltså att efter sex år av en socialdemokratisk regering så har man helt misslyckats med att genomföra en socialdemokratisk politik. De rika har fått det bättre och de fattiga har fått det sämre.

Därför är det knappast förvånansvärt att de flesta är mera skeptiska än Bosse Ringholm till att vi har gått in i ny period av reformer. Speciellt eftersom det faktiska innehållet i "reformbudgeten" är mycket blygsamt och man konstaterar i finansplanen att utjämningen av den ekonomiska standarden är "långt driven" och att det finns "små möjligheter" till ytterligare utjämning.

Pengarna forsar in i statskassan på grund av högkonjunkturen och tidigare nedskärningar. Högkonjunkturen har inneburit lägre räntor och ökad sysselsättning, vilket leder till större skatteintäkter och lägre kostnader för att ta hand om de arbetslösa. Av dessa extra pengar tänker man nästa år satsa 112 miljarder på återbetalning av lån, 18 miljarder på reformer och 13 miljarder på att sänka skatten.

Mer till den som redan har

Skattesänkningens fördelningspolitiska profil är tydlig. 160 kronor i månaden till dem som tjänar 10 000 och 640 kronor till dem som tjänar mer än 35 000. Reformer på 18 miljarder är bra, men knappast mer än spridda skurar jämfört med behoven. Nästa år satsar man en halv miljard extra i öronmärkta pengar på skolan. Dessutom tillkommer tre miljarder extra under rubriken skola, vård och omsorg som betalas ut som ospecificerade bidrag till kommunerna.

Likt "Perssonpengarna" som kom för några sedan, riskerar dessa pengar försvinna in i kommunernas underskott och skattesänkningar, istället för att leta sig till skola, dagis, fritis, äldreomsorg, sjukvård osv.

Otillräcklig skolsatsning

Karin Skilje på Kommunförbundet har räknat ut att man skulle behöva satsa minst 20 miljarder mera per år på hela skolverksamheten (inklusive förskola) för att komma upp i lika mycket pengar per elev som man hade 1990. På tandvårdsförsäkringen satsar man 100 miljoner till, men om man ska sammanfoga huvud och kropp, dvs jämställa tandvårdsförsäkringen med sjukförsäkringen behövs det 8,5 miljarder.

Nå ja, låt oss inte gnälla. Det går ju åtminstone åt rätt håll. Om denna reformpolitik fortsätter i fem år då börjar det likna något. Då kan kanske förtroendet för (s) återställas.

Problemet är dock sedan mitten av 70-talet har världsekonomin befunnit sig i en krisepok. Detta har inneburit tre djupa konjunkturnedgångar, men också tre uppgångar. Tre sjukliga uppgångar med tilltagande massiv spekulation, hög belåning och ökade sociala klyftor. Högkonjunkturerna (och lågkonjunkturerna) på 50- och 60-talet var något helt annat.

Bedrägligt lyckorus

Det är märkligt hur kort minnet kan vara. Vid toppen på varje högkonjunktur stiger lyckoruset hos makteliten till nya höjder. Det är nästan en psykologisk lag att upprymdheten blir större ju bräckligare uppgången är och arbetarrörelsens högerledning är nästan alltid de mest godtrogna.

Jämför med 1929 eller slutet av 80-talet. Då kom Veckans Affärer ut med ett nummer som på framsidan basunerade ut "Happy days are here again". I tidskriften konstaterade man käckt att vi nu var inne i en ny ekonomisk utveckling liknande den på sextiotalet.

Inför valet 1988 lovade också (s)-ledningen reformer som en sjätte semestervecka och förbättrad föräldraförsäkring. Lite senare förlorade över en halv miljon jobbet i Sverige, budget underskottet skött i höjden och nedrustningen av välfärdsstaten började på allvar. Utlovade reformer försvann i tunna luften.

Det är många som "inte känner igen sitt parti". Och det är sant. Den socialdemokratiska regeringen har inte sedan första hälften av 70-talet fört en socialdemokratisk politik. Men det beror inte på att några elakingar har kidnappat partiet, det beror på att möjligheterna att pressa kapitalismen på reformer har försämrats. Därför måste arbetarrörelsen rusta sig till strid, och ställa in siktet på en grundläggande förändring av samhället.

JC