Varför rösta (s)?

Det är soffan som är det största hotet inför årets val. Uppgiften för socialdemokratiska valarbetare är därför inte så mycket att omvända borgerliga anhängare som att öka valdeltagandet och mobilisera de grupper där röstandet minskat: låginkomsttagare, förortsbor, invandrare och ungdomar.

Under nittiotalet sjönk valdeltagandet till förra valets lågvattenmärke på 81 %, till skillnad från över 90 % under sjuttio- och åttiotalet. Detta gällde dock inte bland dem som tjänar mest (över 300 000 kr/år). Där röstade 91 %, medan endast 74 % av de som tjänade minst (högst 100 000 kr/år) gick till valurnorna. Ännu sämre var det i vissa av storstädernas förorter (Bergsjön, Rosengård, Norsborg) där inte mer än hälften gick och röstade. En undersökning gjord av hyresgästföreningen tyder på att valdeltagandet i dessa områden kan sjunka ännu mer i årets val.

Det behövs ett ihärdigt valarbete för att mobilisera dessa väljare. En uppryckning har skett jämfört med de senaste valen. Partiet har gett sina amerikanska konsulter foten och satsat mer på gammalt hederligt grovjobb: Direktkontakt med väljarna genom valarbetare, valstugor, möten och telefonkampanjer.

Övertyga

Men det räcker inte med att de tveksamma väljarna, de måste också övertygas att gå till valurnorna. Detta hade inte varit svårt om socialdemokratin hade fört en radikal politik och tagit en ideologisk strid mot borgarna. Som alla vet är detta inte fallet.

På många områden har (s)-regeringen fortsatt den marknadsvänliga politik som bedrevs av regeringen Bildt 1991-1994. Sveriges kritik mot USA och stormakterna har tystnat. Riksbanken styr över penningpolitik och räntor. Avregleringar och privatiseringar rullar på. Regeringen står handfallen när storföretagen slår igen. Klyftorna i samhället har ökat. Genom detta har skillnaderna mellan blocken minskat och det kan tyckas som att motsättningarna inte längre finns. Detta gör att vissa väljare tvekar att rösta eller har tappat intresset för att rösta alls. En del går ännu längre och hyser förakt för politik och politiker.

Kamp

Politiken som den socialdemokratiska regeringen har drivit under 90-talet är inte resultatet av någon illvilja från Göran Perssons sida. Försämringarna beror på att det finns en byråkrati i toppen av arbetarrörelsen som har gett efter för kapitalets påtryckningar istället för att mobilisera till en masskamp mot kapitalet. Kapitalet har använt alla till buds stående medel för att pressa regeringen: hot om att flytta företag och pengar, sin dominans i media och sina kontakter bland politiker, ämbetsmän och intellektuella. Inte undra på att många idag suckar och säger att "pengarna styr allt". Det enda som biter mot dessa påtryckningar är arbetarnas organiserade kamp. På masskampens arena är arbetarklassen överlägsen kapitalet.

Arbetarklassens kamp kan bara bli framgångsrik om den sker i enad och organiserad form. Därför skapades fackföreningar, socialdemokratiska partiet (SAP), och andra arbetarorganisationer en gång i tiden. SAP är fortfarande ett arbetarparti. Två av tre LO-medlemmar lade sin röst på partiet i förra valet. Fackföreningarna och de fackliga aktivisterna spelar en avgörande roll på basnivå i partiet och har fortfarande ett ord med i laget även om inflytandet minskar ju högre upp i partiet vi kommer.

Partiledningen måste fortfarande försvara sin politik inför medlemmarna. Därför är den socialdemokratiska politiken på flera viktiga punkter bättre än borgarnas. Gynnar det då löntagarnas intressen att ersätta en regering som visserligen för en otillfredsställande politik, men som ändå har sina rötter i arbetarrörelsen, med en regering som helt uppenbart har sina rötter i fiendens läger? Nej inte alls.

Stridslinjen

Här går den första stridslinjen! Att försvara de reformer som S- regeringen står fast vid genom att rösta socialdemokratiskt. Borgarna vill sänka skatterna och skära ned eller sälja ut den offentliga verksamheten medan (s) vill bevara det mesta offentligt och finansiera via skatter. Borgarna vill göra det lättare att sparka folk och luckra upp arbetstiderna medan (s) står fast vid arbetsrätten. De vill återinföra den gamla pluggskolan medan (s) står för en modern pedagogik, om än detta undergrävs av friskolornas utbredning. En borgerlig regering kommer att dundra på med kapitalet i ryggen på samma sätt som förra gången, 1991-94. Skillnaden är bara att det kommer att bli ännu våldsammare angrepp mot löntagarna och att offentlig egendom kommer att reas ännu snabbare. Detta gör det värt att rösta på SAP.

Men det räcker inte att välja en socialdemokratisk regering för att undvika en nedskärningspolitik. Vi står inför en ekonomisk kris som enligt Göran Persson själv kan bli den värsta sedan 30-talet.

Regeringen kommer då att pressas av kapitalet att lägga över krisens bördor på löntagarna. Göran Persson har redan visat sig beredd att ge efter för detta tryck. I en debattartikel i DN 4/8 förklarar Göran Persson, Bo Ringholm och Wanja Lundby-Wedin: "Näringslivet är inne i en djup förtroendekris. Nu vore det lätt att slå tillbaka mot de angrepp som företagarna brukar göra mot (s)-regeringen i valtider. Men en konfrontation gagnar inte Sveriges intressen. Att återskapa förtroendet för näringslivet är en angelägenhet för oss alla"

Kapitalismens kris

Det behövs masskamp för att stoppa kommande försämringar. Denna kamp kommer att bromsas av den byråkrati som styr arbetarrörelsen. Men att ersätta en socialdemokratisk regering med en borgerlig regering kommer på intet sätt att gynna kampen för att förändra arbetarrörelsen. Under de två senaste lågkon-junkturerna i världsekonomin, i början av åttiotalet och i början av nittiotalet satt borgerliga regeringar vid makten.

Vid båda dessa perioder stärktes byråkratins grepp över arbetarrörelsen. Under oppositionstiden gick (s)-ledningen till angrepp mot borgarnas nedskärningar för att sedan skylla de försämringar man själva genomförde på de borgerliga regeringarna. Aldrig någonsin förklarade man att krisen berodde på kapitalismen som system. Detta får inte ske igen. En röst på (s) är avgörande för att få en radikalisering av arbetarrörelsen.

Det fanns en stark intern kritik 1994-1997 som tvingade fram höjningar av barnbidragen, a-kassan och sjukersättningen. Det var denna som ledde fram till de ökade anslagen till vården och skolan och till att försämringar av arbetsrätten och arbetstidslagen stoppades. Under de senaste åren har visserligen den interna kritiken i arbetarrörelsen dämpats på grund av konjunkturuppgången. Men en kommande socialdemokratisk regering som skär ned kommer att pressas av protester i partiet och facket.

Den kritik som redan finns under ytan mot den marknadsvänliga politiken kommer att explodera. Det kommer att skapas en vänsteropposition i partiet och facket i likhet med den som växte fram mellan 1994-97. Då gällde det främst EU inträdet och den ekonomiska politiken. Nu kommer kritiken att vara radikalare.

Krispaket

Det kommer att handla om kapitalets rofferi och svindleriet på börsen. Om varför regeringen tvår sina händer och säger sig vara maktlös när företag läggs ned. Om hur de flesta avregleringar och privatiseringar bara har gjort det sämre och krångligare. Om varför en regering som är vald av de breda grupperna av löntagare, ungdomar, pensionärer och invandrare går kapitalets ärenden och lägger fram krispaket efter krispaket som river ned istället för att bygga upp samhället.

Alla dessa frågor handlar om vilka klassintressen partiet ska företräda och kommer att leda till en strid om att göra (s) till ett verkligt arbetarparti igen. Kraven berör också maktförhållandena i samhället. Vem ska styra regeringen och hela samhället: Kapitalet eller löntagarna?

Att diskussionen om ekonomisk demokrati kommit tillbaka är ett tecken på vad som komma skall. Det kommer dock inte att stanna vid en debatt om vem som har det smartaste förslaget för att vingklippa kapitalet, likt löntagar-fondsfrågan på 1970-talet.

Det blir facklig kamp för att stoppa nedläggningar av företag och hela branscher där krav på statlig styrning och statligt ägande kommer att resas. Vi kommer att se massprotester för att rädda den offentliga servicen. Detta kommer att utmynna i en hård kamp i arbetarrörelsen för att få partiet att ändra kurs i socialistisk riktning.

Vad kommer Socialistens anhängare att säga när de möter uppgivna väljare som inte tycker att det är värt att rösta på våra arbetsplatser, i valstugorna och ute i bostadsområdena? Jo, rösta på (s) för att stoppa borgarna, men framförallt bli aktiv i SAP, SSU, och facket och kämpa för
en socialdemokratisk regering med ett socialistiskt program

Från Socialisten nr 59, augusti 2002