Det blir inte bättre än så här!

Före och under valrörelsen var partiledningens budskap till de aktiva : "Budgetsaneringen var en smärtsam men nödvändig process. Nu har vi fått ordning på ekonomin. Nu kan vi återuppta välfärdsbygget." Problemet är att det kommer inte att bli bättre än så här.

Att (s) tappade så stor del av sitt väljarstöd är ett svidande nederlag för partiledningens politik.

Av många socialdemokratiska sympatisörer ses det ändå som en framgång att valresultatet så tydligt visade att människor i Sverige vill ha en vänsterpolitik. Många ser det som positivt att socialdemokraterna tvingas samarbeta med vänsterpartiet. Man hoppas att det ska driva partiet till vänster. Sett till regeringsprogrammet så är resultatet av det utlovade välfärdsbygget och samarbetet med (v) ganska magert:

  • Återställning av pensionerna tidigareläggs. Det innebär att pensionerna höjs med 90 till 290 kr per månad.
  • Förbättrat bostadsbidrag för de sämst ställda pensionärerna. I genomsnitt innebär det en höjning med 160 kr per månad.
  • Om ekonomin tillåter skall barnbidragen höjas med 100 kr år 2000 och ytterligare 100 kr år 2001.
  • Skatten för låginkomsttagare sänks med 100 kr.
  • Höjda statsbidrag till kommunerna. Detta är kanske den mest positiva punkten. Men det är fortfarande oerhört långt ifrån någon kompensation för de nedskärningar som gjorts under 15 år.
  • Förslaget om kraftigt sänkta daghemsavgifter, som verkligen skulle ge en förbättring av familjernas ekonomi, skjuts på framtiden.

Arbetarregering?

Göran Perssons "laguppställning" har mött stark kritik från LO. Inte en enda minister med arbetarbakgrund finns i regeringen.

Att Mona Sahlin fått en ministerpost har också retat många. Efter hennes attack på strejkrätten 1989 och hennes försvar av nedskärningarna så personifierar hon för många fackligt aktiva partiets högerkurs. Det "super-departement" som hon tillsammans med Björn Rosengren ansvarar för omfattar bl.a. arbetsmarknadsfrågor. Att Mona Sahlin vid flera tillfällen förklarat sig öppen för en uppluckring av arbetsrätten är naturligtvis extra oroande.

Att Mona fick sin revansch kan hon nog tacka någon partistrateg på Sveavägen för.

Vackra ord

I den interna valanalysen har många talat om att det varit för mycket kamrerspolitik och för lite visioner. När radikala socialdemokrater säger så betyder det att vi ägnat för mycket kraft åt budgetunderskottet och för lite åt socialdemokratiska hjärtefrågor som kampen mot arbetslösheten och sociala orättvisor. Vision är för dem målet om ett annat samhälle.

När partihögern talar så säger de att det varit för mycket plånboksfrågor, förmodligen menar de obehagliga krav på höjda ersättningsnivåer, och för lite visioner. Problemet är att när de talar om visioner så tycks de mena vackra ord som döljer den bistra verkligheten. Men vackra ord kan bara dölja verkligheten för den som står ovanför. För den som lever mitt i plånboksfrågornas bistra vardag blir de vackra orden bara en hånfull mur av främlingsskap.

Det tycks som om partiledningen tror att problemet är retoriskt. Det är där Mona Sahlin kommer in. Hon är sannerligen retorikens mästare. I en intervju sa hon apropå LO:s kritik om att hon står till höger att "vem har sagt att det skall vara höger att försvara kvinnors, småföretagares och invandrares villkor". Som om hon för ett ögonblick trott att det var p.g.a. av sitt ställningstagande i dessa frågor som hon fått högerstämpeln.

Men regeringen kan aldrig prata sig ur den konflikt de befinner sig i. Å ena sidan finns den folkliga vreden över socialdemokraternas politik de senaste 15 åren, människors krav och förväntningar på välfärdsreformer. Å andra sidan är den kapitalismens fånge, den begränsar sin politik till vad som är möjligt inom den kapitalistiska ekonomin och det är inte mycket eftersom den befinner sig i en återvändsgränd. Det vi ser när vi ser oss omkring i samhället är det bästa kapitalismen kan erbjuda oss. Det blir inte bättre än så här. Bara sämre.

Arbetslösheten

Det som de flesta pekat på som en viktig förklaring till valnederlaget är att partiledningen misslyckats när det gäller arbetslösheten.

Även om arbetslösheten har minskat till följd av den pågående högkonjunkturen så är fortfarande 415 000 människor arbetslösa om man inkluderar dem som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Nu har regeringen satt upp nya djärva mål. År 2004 skall 80% av befolkningen ha arbete. Idag är siffran 71,5%. Det innebär enligt beräkningar i LO-tidningen (nr 31/16 oktober 1998) att 474 000 jobb fattas. Det behövs 55 000 nya arbeten per år. Målsättningen är rent önsketänkande. De senaste rapporterna från länsarbetsnämnderna visar att från tredje kvartalet ökar antalet varsel igen. Bara de senaste veckorna har ett stort antal industriföretag varslat om uppsägningar. Hundratusentals arbeten är på väg att försvinna.

Lågkonjunktur

Enligt våra ekonomiska bedömningar går Sverige och världen mot en ny lågkonjunktur. Krisen i Asien, Ryssland och Latinamerika är ett faktum. Konjunkturen mattas i USA, tillväxten stagnerar i Tyskland.

Den senaste lågkonjunkturen i Sverige blev relativt kortvarig. Den uppåtgående trenden i USA och Asien gav draghjälp åt den svenska ekonomin. Nu är situationen annorlunda. Land efter land kommer att gå in i en lågkonjunktur. "Draghjälpen" blir inte uppåt utan nedåt. Risken är mycket stor att den onda cirkeln slutar i en depression som kan få än mer vittgående konsekvenser än den på 30-talet.

Det inser inte ens LO:s ekonomer. Dan Andersson avfärdar i en intervju i LO-tidningen 16/98 kriserna runt om i världen och tror inte att de kommer att påverka den svenska ekonomin. Den privata konsumtionen och kommunernas verksamheter ökar och det räcker för att nå en tillväxt på 3%, menar han.

Även detta bygger mer på önsketänkande än verklig analys. När arbetslösheten ökar igen kommer naturligtvis den privata konsumtionen att minska. De flesta kommuner brottas med stora underskott. De ökade statsbidragen betyder i bästa fall att man inte behöver vidta ytterligare nedskärningar. Om nu inte socialbidragskostnaderna stiger för mycket till följd av den ökade arbetslösheten.

Kapitalismens pris

Om vi ser oss omkring i Sverige idag, hösten 1998, så ser vi ett samhälle fullt av orättvisor och omänskliga villkor. Barn far illa i stora grupper på dagis och i skolan, barnfamiljerna får inte ekonomin att gå ihop, människor ställs utanför arbetsmarknaden, de som har arbete blir utslitna och skadas för livet, gamla och sjuka får inte den hjälp de behöver, handikappomsorgen avrustas, i snålblåsten breder främlingsfientligheten ut sig och flyktingar kastas brutalt ut ur landet. Så långt ifrån arbetarrörelsens forna erövringar har kapitalägarna pressat oss.

Om vi ser ut över världen blir perspektivet än mer allvarligt. Vi ser svält, barnarbete, förtryck och miljöförstöring. Människor som organisera kamp mot orättvisorna fängslas och mördas. Utsugningen av arbetarna ökar, arbetare inom t.ex. textilindustrin i Asien kan inte försörja sina barn trots att de arbetar uppemot 80 timmar i veckan! Krigets barbari breder ut sig i land efter land i den ekonomiska maktkampens spår.

Det här är vad kapitalismen erbjuder under högkonjunkturen!

Ta strid

Arbetarrörelsen måste ta strid. Den nuvarande krispolitiken kommer bara att leda till nya nedskärningar. Arbetslösheten kommer att öka och välfärdsreformerna utsättas för förnyade attacker. Om arbetarrörelsen inte tar strid kommer vi bit för bit att förlora arbetarrörelsens landvinningar. Arbetarrörelsen är stark och välorganiserad. Vi kan tilltvinga oss reformer, höjda löner, bättre socialt skyddsnät och utbyggd offentlig service. Det är uppenbart eftersom vi gjort det förut.

Även om kapitalet tvingas till eftergifter kommer de att så snart de kan ta tillbaka vad de förlorat. De har inget samhällsansvar. De är beredda att sabotera ekonomin för att stoppa arbetarrörelsens framgångar. Därför måste frågan om makten över ekonomin sättas upp på den politiska dagordningen. Socialdemokraterna måste utgå från partiprogrammet och ta kamp för att bestämmanderätten över produktionen skall läggas i hela folkets händer.

Samhälle för människor

Så får arbetarrörelsen resurser att bygga ett socialistiskt samhälle där varje barn, varje människa som föds har möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. Ett samhälle byggt av människor för människor.

LEH

Du som vill veta mer om den ekonomiska utvecklingen i Sverige kan rekvirera materialet "Är Sverige räddat. Ett material om den svenska kapitalismens kris" från Socialistens redaktion.

Från Socialisten nr 36 nov 1998