Valet ger mandat för en vänsterpolitik

Hotet från höger slogs tillbaka i valet. Den socialdemokratiska regeringen sitter kvar trots partiets rekordlåga stöd bland väljarna och det låga valdeltagandet.

De över 600 000 väljare som lämnade socialdemokratin gick inte över till det borgerliga blocket utan låg kvar på soffan eller gick till vänsterpartiet.

De borgerliga partierna vann knappt några fler väljare alls jämfört med förra valet, även om röstandelen ökade några procent på grund av det minskade valdeltagandet (Från 42,5% till 44,3%). Då ska man veta att 1994 års val blev det sämsta valet för borgerligheten någonsin. Kristdemokraternas framgång skedde helt på bekostnad av de tre övriga. Moderaterna, centern och folkpartiet fick 377 000 färre röster jämfört med 1994. Kristdemokraterna vann 385 000 röster.

Socialdemokratin backade från 45,6% till 36,6%, och valdeltagandet sjönk från 86,8% till 81,2%. Det betyder att ca 450 000 färre gick till valurnorna. Störst var förlusterna bland kvinnor, LO-medlemmar och förstagångsväljare, samt i storstädernas förorter. Vänsterpartiet ökade å andra sidan från 5,8 till 12 %.

Enligt Svt:s vallokalsundersökning minskade socialdemokratins röstandel bland LO-medlemmar från 66% till 53%. Vänsterpartiet mer än fördubblade sin andel av LO-väljarna och ökade från 8% till 20%.

Enligt samma undersökning röstade endast 22,4% av förstagångsväljarna på socialdemokraterna, medan vänsterpartiet fick 19% och miljöpartiet 11%. SAP:s stöd bland de arbetslösa minskade från hälften till en tredjedel.

I själva valet backade partiet med över tio procent i Blekinge, Göteborg, Västmanland, Dalarna, Gävleborg, Jämtland och Norrbotten. I t.ex. Göteborgs förorter Kortedala, Bergsjön, Hammarkullen, Högsbo och Biskopsgården, minskade socialdemokratins röstandel med 14-16%, samtidigt som valdeltagandet sjönk ner mot femtio procent.

Skrämda av moderaterna

Valet visar att väljarkåren - och särskilt då arbetare, kvinnor och ungdomar - har rört sig åt vänster. Även Kristdemokraternas framgång är paradoxalt nog ett tecken på detta, åtminstone delvis. Kd ökade framförallt bland pensionärer, där man nådde ca 17%. Och det var inte socialdemokratiska, utan borgerliga pensionärer, som röstade på partiet. De skrämdes av moderaternas planer på att försämra välfärden och lyssnade till Alf Svenssons predikningar om en "värdighetsgaranti" och satsningar på de äldre.

Den andra förklaringen till kd:s framgång är att man vunnit väljare från de mest konservativa delarna av befolkningen. Ett skikt som tidigare stött moderaterna, men som inte känner sig hemma i Bildts nyliberala överklassparti.

En stor majoritet av väljarna har röstat för ökade satsningar på den offentliga sektorn, ökad rättvisa och en politik för arbete åt alla, d.v.s. för den politik som socialdemokratin förde fram i valet!

Hur kunde då partiet gå tillbaka så mycket? Jo, därför att dessa ord upplevdes som tomma fraser av många, på grund av de försämringar som genomförts under valperioden. De satsningar som genomförts det senaste året har inte kunnat ändra detta stämningsläge. En stor del av dessa s.k. förbättringar är bara ett återställande av nedskärningar som regeringen själv genomfört. Det gäller t.ex. höjningen av barnbidragen, ersättningsnivåerna och pensionerna. De extra resurser om tillförs kommunerna utgör bara hälften av de indragningar som ägt rum under nittiotalet och har ännu inte fått så stort genomslag.

De enda verkliga förbättringarna - max-taxan inom barnomsorgen och höjningen av barnbidragen - är ännu inte genomförda. Därför var det många som betraktade detta som valfläsk. De har inte glömt att socialdemokratin sänkte A-kassan till 75% trots att man istället lovat att höja den till 90%.

En annan lika viktig förklaring är att arbetslösheten ännu är skyhög, och att antalet jobb ökar väldigt långsamt. Många trodde inte att socialdemokratin i praktiken kommer att föra en annorlunda politik än man gjort tidigare. Det är den avgörande förklaringen till SAP:s katastrofresultat.

s-väljarna till vänster

Andra faktorer - som partiets förmåga att förklara sin politik, politiker-skandalerna eller partiledarens egenskaper - är underordnade detta, även om det säkert bidragit till resultatet.

Missnöjet mot socialdemokratin yttrade sig på olika sätt bland olika grupper. Bland mindre politiskt medvetna arbetare och ungdomar fanns många som drog slutsatsen att det inte är lönt att rösta alls. "De säger olika, men efter valet blir det samma ändå" är deras resonemang.

De mer politiskt medvetna arbetarna däremot lade antingen en kritisk röst på SAP, eller röstade på v i hopp om att man genom detta ska kunna vrida politiken åt vänster. Vänsterpartiets framgångar är därför inte dess egen förtjänst utan mer en protest mot den politik som förts av regeringen, och ett sätt att visa att man vill att socialdemokratin ska ändra politik.

Det är ingen tvekan om att de flesta väljare inom s och v vill ha ett samarbete mellan de två partierna, liksom den överväldigande majoriteten av arbetare överhuvudtaget. Enligt vallokalsundersökningen ansåg sig 72% av socialdemokratins väljare stå vänster i politiken. Endast 5% ansåg sig stå till höger medan 23 procent ansåg sig stå i mitten.

Även den socialdemokratiska partiledningen har tvingats inse detta på grund av det usla valresultatet såväl för det egna partiet som för den forna samarbetspartnern centern. Därför misslyckades partihögerns försök att driva igenom ett samarbete med borgarna, för tillfället. Men Sahlin, Feldt och andra inom partihögern kommer att gå till förnyad offensiv så snart tillfälle ges. Därför måste vi vara på vår vakt.

Urvattnat vänsterparti

Men det räcker inte med att upprätta en vänsterallians. Vi måste också fråga oss vad denna ska innehålla. Vänsterpartiet har som väntat backat alltmer från sina krav och det mesta verkar förhandlingsbart i skrivande stund. Detta är ingen slump. Vänsterpartiet har gått åt höger och vattnat ur sitt program i takt med att man växt. Samtidigt domineras partiets verksamhet alltmer av arbetet i kommun och riksdag, på bekostnad av det fackliga arbetet och den utåtriktade kampen.

Vänsterpartiet liknar sin stora kusin SAP alltmer, med den skillnaden att dess arbetarförankring är mycket svagare. Men dess politik skiljer sig inte mycket från den som förs fram av socialdemokratins vänsterflygel.

I praktiken bedriver v, liksom socialdemokratin, en inom-kapitalistisk politik. Man tror att det går att bekämpa arbetslösheten och andra problem genom omfördelningar inom det kapitalistiska systemet. Skillnaden ligger främst i att v-ledningen tror att det går att genomföra större omfördelningar inom kapitalismen än socialdemokratin.

Vänsterpartiet ger sken av att kapitalägarna skulle acceptera radikala reformer utan att sabotera ekonomin. På det sättet uppvisar v-ledningen till och med större illusioner om kapitalismen än socialdemokratins ledning.

Därför är det sannolikt att en allians mellan socialdemokratin och vänsterpartiet kommer att kunna bildas. Det är också troligt att v kommer att kunna få igenom vissa förändringar, som mer pengar till kommunerna, en folkomröstning om EMU, och en lag mot lönediskriminering, i synnerhet som Göran Persson öppnat dörren för detta redan innan valet.

Inte tillräckligt

Men de förändringar av regeringen politik som v krävt är inte på långt när tillräckliga för att lösa arbetslösheten och bekämpa orättvisorna. Än mindre för att möta den ekonomiska världskris som står för dörren, vilken hotar bli den djupaste sedan trettiotalet. Då kommer kapitalet att tvinga regeringen och v att upprepa samma borgerliga krispolitik som 1990-91 och 1994-96. De som ställde sitt hopp till v kommer då att bli besvikna, och partiet kommer att uppleva samma svekdebatt som s. Som en följd kommer det att uppstå en opposition från vänster i både socialdemokratin och vänsterpartiet.

Utvecklingen i vänsterpartiet kommer därför att spela en viss roll i arbetarrörelsens radikalisering. Men det avgörande är ändå vad som sker inom socialdemokratin, och i fackföreningarna. Där avgörs landets och arbetarklassens framtid.

Valet har skapat ett fördelaktigt läge för de många socialdemokrater som kämpar för att radikalisera partiet. Partiledningens auktoritet har försvagats. Eftervalsdebatten kommer att bli hård, och alltfler kommer att kräva en radikal omläggning av politiken. Möjligheten att få igenom förändringar av regeringens politik har också ökat på kort sikt.

Angrip roten till det onda

Men det räcker inte med detaljförändringar för att lösa problemen. Socialdemokratin måste angripa roten till det onda: det kapitalistiska systemet. Därför kräver Socialisten en vänsterallians kring en socialistisk politik! Arbetarrörelsen får inte längre acceptera att kapitalet kan sätta sig över folkets vilja.

Alla arbetslösa måste sättas i arbete genom en storsatsning på den offentliga sektorn och ett införande av sextimmarsdag med bibehållen lön. Alla måste garanteras en lön, pension eller en ersättning på minst 15 000 per månad, eller ca 10 000 efter skatt. Resurserna i samhället måste sättas in där behoven är störst: i vården, skolan, omsorgen, och för att rädda miljön och skapa ett uthållig energiförsörjning.

Kapitalet kommer att försöka omintetgöra en sådan politik, med medel som vi väl känner: kapitalflykt, spekulation och hot om att flytta utomlands. Då måste arbetarrörelsen mobiliseras för att avslöja kapitalets sabotage, och för att de stora företagen måste överföras i statlig ägo och ställas under demokratisk kontroll. Detta måste sedan följas av en liknande socialistisk omvälvning i andra europeiska länder, eftersom ekonomin är internationell.

Om och när detta sker kommer kriser och arbetslöshet att bli ett minne blott. Produktionen kommer inte längre att styras av marknadens nycker utan av en demokratiskt beslutad plan. Den kommer att vara inriktad på de mångas behov istället för fåtalets vinst. Människorna kan för första gången bli sina egna herrar. Det är vad vi måste kämpa för!

MO 24/9-98

Från Socialisten nr 35 okt 1998