3 månader kvar till valet

Fortfarande hotar en moderatledd regering!

Varje morgon utanför en transportfirma i Göteborg pågår en makaber tillställning. En grupp arbetslösa står där och väntar på att dagens fåtal jobb ska delas ut. Sedan börjar huggsexan, arbetsgivaren handplockar "den som bäst lämpar sig". Här finns ingen chans att ställa krav på lön eller andra villkor. Detta är en skrämmande bild över hur arbetslivet skulle fungera om inte fackföreningar funnes. Men det var mot liknande förhållanden som löntagarna gjorde uppror redan under industrikapitalismens barndom, och skapade fackföreningarna.

Efter över 100 år av kamp har vi därför i Sverige en mängd avtal och lagar som gör det svårare för företagen att behandla sina anställda hur som helst. Borgarna tycker inte om dessa lagar och avtal. De känner sig förtryckta av dem, och säger att de hämmar ekonomin.

Arbetarrörelsens ledning, har under lång tid hukat sig för borgarnas propaganda. Genom att inte samla hela rörelsens styrka till strid för löntagarnas rättigheter, har (s)- och LO-ledning delvis gett borgarna rätt. Mona Sahlin, Vidar Andersson och ett ytterligare antal nyliberaler inom partiet har öppet gått borgerlighetens ärenden. Pga detta har borgerligheten inkasserat flera segrar, och arbetsrätten har försämrats de senaste åren. Ändå misströstar borgarna allt som oftast. Förändringen går för långsamt tycker de. Den som har mycket vill ha mer.

Krig mot fackföreningarna

Om man följer Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor, står det helt klart vad som är målen för borgarna efter en valseger. Ständigt upprepas samma vals: De svenska fackföreningarna är alltför starka och de lagar och avtal som skyddar löntagarna måste rensas bort.

Varje fackföreningsaktiv i detta land måste förstå vad denna krigsförklaring innebär!

Carl Bildt har fått kritik bland de egna för att han är alltför "mjuk" och osynlig. Men bakom den "nye mjuke" Bildt finns samma nakna klasspolitik som förut - bara än mer aggressiv. Moderaterna försöker framställa sig som visionens parti. Fackföreningar och regleringar är omodernt. Fast anställning är omodernt. A-kassan är omodern. Skatter och offentlig sektor är givetvis också omodernt. (s) har förvandlats från omdanare till bakåtsträvare. Det är ett gammalt och nött moderatknep att säga att "(s) var bra förr".

Men hur skulle arbetslivet fungera om moderaternas förslag genomfördes? Hur skulle det vara om lönen bestämdes mellan den "enskilde medarbetaren" och företaget? På detta finns redan exempel.

Vid containerhamnarna är det nuförtiden vanligt att åkare, ensamföretagare, står och bjuder under varandra i vild konkurrens om att få en containerkörning. På så sätt pressas lönen ner till ett minimum.

Maktlöshet

Hur skulle det vara om inga regler fanns kring anställningar? Fritt fram att anställa på hur kort tid som helst, och kunna avskeda lika enkelt. Moderaterna säger att det då skulle växa fram ett personligt förtroende mellan anställda och företaget! Det finns redan nu gott om jobb på den svarta marknaden, inom transportbranschen, inom hotell och restaurang och städbranschen, som liknar sådana förhållanden. Detta "personliga förtroende" är ingenting annat än den anställdes maktlöshet.

Moderaternas förslag om avregleringar har också redan testats i praktiken. Taxinäringens avreglering medförde ett sådant kaos att t.o.m. ledande moderater återinförde en del regleringar. Men tack vare att i stort sett vem som helst får köra taxi till vilket pris som helst, är lönerna numera så pressade att det inte går att försörja sig med normala arbetstider.

Samma effekt skulle naturligtvis moderaternas förslag om en bortre gräns för a-kassan få. Efter lång tids arbetslöshet skulle man tvingas välja; antingen bli utslagen helt utan inkomst eller ta något av de extremt lågbetalda jobben utan anställningstrygghet som väntar om moderaterna lyckas förändra den svenska arbetsmarknaden.

Är detta en framtidsvision? Vari ligger det progressiva? Bakom de vackra orden om flexibilitet och ökad dynamik, döljer sig inget annat än att moderaterna vill återskapa 1800-talets villkor, då inga fackföreningar fanns.

Och borgarna vet själva att många är kapabla att genomskåda detta. De flesta människor har ju någon gång trots allt arbetat, eller känner någon som gör det. De flesta vet ju vad det innebär att vara utsatt för arbetsgivarens "personliga förtroende". Därför förbättrar de argumenten genom att också säga att avregleringar, svagare fackföreningar även skulle göra att ekonomin satte fart.

Men denna saga - att större löneökningar och osäkra anställningar skulle "sätta fart på ekonomin" och på så sätt ge ökad standard till alla - är falsk även den. Sanningen är att vi redan lever med ökande löneskillnader och allt sämre anställningsskydd. I Sverige har sedan 1990 den rikaste tiondelen blivit 17% rikare - samtidigt som den fattigaste tiondelen blivit 27% fattigare. Och en fjärdedel av alla dem som har ett arbete, saknar fast anställning. Och vi kan alla iaktta hur det gått med tillväxten och den allmänna standarden under denna period. Faktum är att reallönen i genomsnitt idag är densamma som för 20 år sedan.

Och tillväxten har i stort sett avstannat, trots att vi är mitt uppe i en lång högkonjunktur ökar BNP knappt en procent per år.

Kämpa för Persson?

Det finns bland (s)-väljarna ett mindre skikt som är så besvikna på regeringen att de inte tror att det kan bli mycket sämre med en borgarregering. Sedan finns en långt större skara (s)-sympatisörer, som gärna vill tro partiledningen - att uppoffringarna och nedskärningarna verkligen varit nödvändiga. Därtill finns även alla de som djupt misstror partiledningen men samtidigt är helt klara över det dödliga hotet om en Bildt-regering.

Problemet är om alla 100 000 gräsrötter i dessa olika riktningar saknar entusiasm. Regeringen har hela våren kämpat hårt för att vända förtroendet. Persson och andra i regeringen har varit ute på den ena efter den andra fackliga kongressen, på partiets distriktsårskonferenser etc. - överallt har de pekat på "Persson-pengarna" och lovat att nu ska den gamla socialdemokratiska politiken komma tillbaka.

Mobilisering

Men var är entusiasmen? Opinionssiffrorna står och stampar. Det som behövs är en klassisk mobilisering av (s)-valarbetarna. Ska vi ha en (s)-regering för arbetare eller en borgarregering för direktörerna? Moderaternas planer för hur makten ska se ut på arbetsplatserna vore ett utmärkt material att bygga en sån mobilisering på.

Under socialdemokratins 44 år i sträck i regeringställning var det alltid de fackliga valarbetarna som var nyckeln till valsegrarna. Enorma resurser mobiliserades genom dessa partiets gräsrötter, då de kände att de kunde påverka partiets politik och hade förtroende för partiledningens reformvilja.

Klassfråga

LO:s rättvisekampanj har tveklöst visat att den mest brännande frågan i vår tid är maktlösheten och att vi känner oss allt mer utsatta. Makt och inflytande på arbetsplatsen är en ren klassfråga.

Men för att (s) ska kunna väcka förtroende hos de maktlösa, och än mer entusiasmera dem till att bli valarbetare krävs att partiet slutar huka sig för borgerlighetens argument. Reformviljan och välfärden får inte längre göras beroende av direktörernas och aktieägarnas välvilja, utan ska baseras på arbetarklassens solidaritet och kampvilja. Borgerligheten kan fortfarande besegras, (s) är den svenska arbetarklassens parti. Om man lägger den hittills förda högerkursen bakom sig, och iersätter den med en konsekvent arbetarpolitik, vore en valseger given. Det är för en sådan politik som Socialistens anhängare drar ut i valrörelsen.

MV 4/6

 

Från Socialisten nr 33 juni 1998