Giftskandalen orsakades av vinstintresse

"Riskområdet kring Vadbäcken utvidgades idag till 500 meter för människor". "Det franska företaget ljög om giftinnehållet". "Skanska undanhöll provsvaren för Båstad kommun i flera dagar - halterna var orimligt höga, vi trodde inte att de kunde stämma".

Så här låter det nu dag efter dag, kväll efter kväll i lokalradio, i Eko-sändningar, på TV-nyheter och i dags- och kvällspress. Ständigt nya uppgifter, ständigt nya bortförklaringar, och oppositionen kräver - en kommission för att granska statens ansvar.

Det finns onekligen ansvar att avkräva av staten, men minst lika mycket av kapitalistiska storföretag som Skanska och det franska kemiföretaget Rhône-Poulenc.

Invånarna på Hallands Ås och i Båstad med sina omgivningar har drabbats av en av de största miljöskandalerna någonsin i Sverige, en skandal som samtidigt är en arbetsmiljöskandal av stora mått. Skanskas anställda har dagligen exponerats för gifterna akrylamid och n-metylolakrylamid i tätningsmedlet Rhoca Gil utan att ha fått fullständig information om riskerna eller fullgoda uppgifter om vilka skyddsmedel som skulle användas.

Och giftskandalen är bara en del av den totala miljöförstöringen i området. Tätningsmedlet var tänkt att användas för att stoppa det ständiga dränaget av vatten i åsen, ett dränage som flera gånger översteg den mängd som vattendomstolen godtagit som högsta tillåtna.

Scanlink

Vad är då bakgrunden till det som hänt, och varför räcker det inte med kommissioner för att förhindra liknande händelser i framtiden? Låt oss börja med orsaken till att det överhuvudtaget byggs en tunnel genom åsen.

Tunneln är en del i den pågående utbyggnaden av stambanan mellan Malmö och Göteborg. Hela sträckningen skall bli dubbelspårig för att förkorta restiden mellan städerna och för att samtidigt kunna upprätthålla en tät regionaltrafik och fjärrtrafik. Dessutom vill man öka mängden gods som transporteras via järnväg.

Men dubbelspåret lanserades ursprungligen som en del i ett större sammanhang, nämligen Scanlink. Detta var en del av ett stort europeiskt projekt lanserat av ledande industrimän från hela Västeuropa, bl.a. Per G. Gyllenhammar. Andra delar av detta projekt är Öresundsbron som nu byggs för fullt trots stora protester bl.a. i ett rådslag i det socialdemokratiska partiet.

I Scanlink ingår också satsningar på stora motorvägsutbyggnader som delvis genomförs längs västkusten. En del av detta projekt var utbyggnaden av motorvägen mellan Göteborg och Uddevalla. Den står snart klar, men bakgrunden till dess tillkomst, Volvo-fabriken i Uddevalla, är inte en lika lysande stjärna längre. Kampen mot motorvägsbygget lanserade begreppet "trädkramare" i Sverige.

Starka kapitalintressen har alltså varit pådrivande sedan flera år, och ständigt krävt infrastruktursatsningar av samhället för att underlätta företagandet. Då vinstprognoserna justerats ned har företagen snabbt lagt ned eller skurit bort produktionskapacitet och gjort människor arbetslösa, men miljökonsekvenserna av vägbyggen m.m. blir kvar - tillsammans med de människor som kastats på sophögen av bolagsledningarna.

Kortsiktig tidsjakt

Att bygga ut järnvägsnätet i Sverige är i grunden bra. Men att genomföra gigantiska projekt utan att noga undersöka miljöaspekterna är ett kortsiktigt handlande. Det är också så att den ökade jakten på tidsmarginaler leder till sämre underbyggda beslut.

Godstrafiken kan exempelvis ledas via Hässleholm-Markaryd, men då förlorar man 15-20 minuter i gångtid säger Jan Skoglund, pressansvarig på Banverket, till tidningen Sydsvenska Dagbladet.

Tidsaspekten innebär också att järnvägsstationerna i Båstad och Laholm hamnar en bit utanför tätorten efter västkustbanans utbyggnad. Här visar sig prioriteringarna återigen. Det handlar om snabba transporter mellan större städer av framförallt affärsmän och tjänstemän, samt en tro att godstrafiken på landsväg minskar automatiskt om transporttiden på järnväg minskar med 15-20 minuter på sträckan Malmö-Göteborg. Detta är illusoriskt.

För att lägga över gods till järnväg måste andra åtgärder än tidssänkningar till. Framför allt krävs en ökad planering av produktion och transporter där inte vinstintressen för enskilda bolag är styrande.

Borgerligt beslut

Själva beslutet om att bygga tunneln fattades av den borgerliga regeringen 1991-1994 då Mats Odell (kd) var kommunikationsminister. Från början försökte man att borra tunneln, men ganska snart visade det sig vara ogenomförbart, något som flera geologer och ortsbefolkningen hävdat från början.

Då sökte Banverket en ny entrepenör för bygget. Budet gick till Skanska, som sade sig kunna komma tillrätta med det motsträviga berget. Det visade sig snart innebära betydande svårigheter med stora flöden av vatten.

I början av 1997 påbörjades därför den kedja av åtgärder som så småningom ledde till att Skanskas och Banverkets gemensamma projektledning fattade beslut om att börja använda tätningsmedlet Rhoca Gil. Ett alternativ som fanns med var s.k. lining, dvs att gjuta in tunneln med cement, men detta framstod som ett dyrare alternativ.

Banverkets styrelse fattade ändå ett beslut den 28/2 -97 om att justera budgeten för en kostnadsökning som skulle täcka en lösning via "lining".

Däremot skrevs det inte någon uttrycklig order om att välja detta alternativ i beslutet. Bakgrunden till detta är att Banverket är bolagiserat, och att beslutsgången därför öppnar för mer självständiga bolagsledningar.

Sedan i mars har man därefter stoppat in närmare 1600 ton av ämnet Rhoca Gil i ett berg som läcker som ett såll. Under en längre tid har de anställda jobbat med detta material utan den skyddsutrustning som varit nödvändig.

I september kom så varningssignalerna om gift i Vadbäcken och höga halter i luften inne i tunneln. Men uppgifterna stannade hos Skanska och medlet fortsatte användes. Den 30 september kontaktade Båstads kommuns miljönämnd Skanska efter att fiskar dött i en fiskodling i Ängelsbäck och att kor visat förlamningssymptom efter att ha druckit ur Vadbäcken. Först då avbröts användningen av medlet.

Omfattande protester

Efter detta har händelseutvecklingen rullat på. Befolkningen i området har reagerat kraftfullt och visat prov på en fantastisk förmåga att snabbt reagera på vad som sker. Stormöten för att ställa de ansvariga till svars, en demonstration som samlade fler deltagare än vad som bor i Båstad - närmare 6.000 personer deltog, telefonkedjor för att kunna genomföra snabba blockader vid behov o.s.v.

Detta är denna starka folkliga vrede som tvingat ut företagsledningar och ministrar till området, och som fått igenom polisutredningar och den nu planerade undersökningskommissionen.

Men förslag om kommissioner och utredningar är samtidigt ett försök att skjuta undan frågan från dagordningen. Alla förhandlingar och diskussioner kring det som nu hänt måste ske fullständigt offentligt och under direkt tryck från medborgarna, och då framför allt inför invånarna som drabbats och de arbetare som tvingats arbeta under dessa farliga förhållanden.

Då det gäller byggandet av tunneln är det egentligen inte nödvändigt med någon långhalning. Det måste stoppas för all framtid, området måste saneras på bekostnad av de som använt och tillverkat giftet och sedan får andra alternativ för västkustbanan undersökas, och då under andra premisser än de som gällt vid tunnelbeslutet.

Vinstmaximering

Men andra och mer långtgående frågor måste också ställas, och en fördjupad analys av orsakerna till det som hänt måste också till.

Det vi ser framför oss är inte en enstaka olyckshändelse, utan resultatet av de drivkrafter som styr själva det ekonomiska system som vi lever i, nämligen kapitalismen (det som ibland brukar kallas marknaden).

Kapitalismen bygger på vinstmaximering för privata kapitalintressen och risktagande. I detta system innebär detta att tid är pengar, och snabbare resultat betyder större vinst för företag som Skanska.

Då statliga företag bolagiseras och privatiseras stärks samtidigt dessa tendenser även inom deras verksamheter. Möjligheten att få insyn i vad som sker minskar samtidigt. Alla beslut betraktas som affärshemligheter och kan inte underställas medborgarnas aktiva kontroll.

För att motverka denna utveckling kräver många skärpt lagstiftning. Som socialister är vi självklart för en hård miljölagstiftning, men lagar tar inte bort de grundläggande drivkrafterna i ekonomin - att få största möjliga vinst på minsta möjliga tid. Lagar kan möjligtvis ingripa då skadan redan är skedd.

Men den makt som de stora företagen har i samhället idag innebär å andra sidan att de kan hota med att flytta hela verksamheter om lagarna blir för hårda, eller om de används alltför nitiskt. Det är ett faktum att det nästan aldrig leder till fällande domar då företag bryter mot miljölagarna. I värsta fall får de stora böter, som de då kan kompensera via höjda priser och pressade lönekostnader.

För arbetarrörelsen är det alltså nödvändigt att inte bara diskutera lagstiftning, utan att lyfta fram hela frågan om makten över produktionen och visa på behovet av ett planerat användande av våra resurser för att nå ett ekologiskt hållbart samhälle.

Om mod och makt

Byggindustrin är idag starkt monopoliserad och det råder stor arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Detta kan förklara den relativa tystnad som rått från arbetarnas sida, men den kan absolut inte försvara det lama agerandet från fackliga skyddsombud och från Byggnadsarbetareförbundet. Detta visar på behovet av starkare arbetarkontroll och stärkta rättigheter på arbetsplatserna, inte svagare.

Hela det pågående talet om flexibilitet på arbetsmarknaden går ut på att göra det ännu svårare för arbetare att avslöja och protestera mot missförhållanden på sina arbetsplatser. Med 30-40% arbetslöshet ökar rädslan att kritisera och ifrågasätta order från förmän och oklara skyddsinstruktioner från storföretagsrepresentanter.

Fortsätter den nuvarande utvecklingen kommer vi att får se flera miljöskandaler som avslöjas först när giftet kommer ut och förstör vatten och skog. Då har redan arbetare blivit utsatta för riskerna en längre period.

Från Socialistens sida är kravet självklart vad det gäller byggföretagen. De måste förstatligas och ställas under arbetarnas och medborgarnas demokratiska kontroll. Först då kan långsiktiga planer göras upp där behov och miljöhänsyn står i första rummet både vad gäller stora byggprojekt, vad gäller infrastrukturen och byggandet av bra och billiga bostäder.

Regeringen fumlar

Den socialdemokratiska regeringen har hittills agerat fumligt och svagt. Inez Uusmann tycks inte inse vidden av vad som hänt, och saknar helt ett förhållningssätt grundat i arbetarrörelsens värderingar. Istället hemfaller hon till tekniska argument och försöker göra sig kvitt det besvärande trycket från den drabbade lokalbefolkningen.

Göran Persson uttrycker sig vagt om att bygget kanske inte kan gå vidare, men tiger om grundorsakerna till katastrofen, nämligen kapitalismens alltmer kortsiktiga vinstjakt och statens sammanflätning med de stora företagens intressen vilket leder till toppstyre och maktfullkomlighet.

Orsakerna till regeringens vacklan är att den inte har ett alternativ till det nuvarande ekonomiska systemet, och saknar tilltro till arbetarklassens förmåga att kämpa för ett annat samhälle. De senaste årens politik har gått ut på att stärka kapitalets makt i förhoppningen att arbetslösheten skall minska.

Det är dags för arbetarrörelsen att tala klarspråk. Vi har inte råd med ett ekonomiskt system som struntar i lokala folkopinioner, riskerar vår hälsa för att tjäna några timmar och kronor, kräver allas lojalitet och tystnad men samtidigt slänger ut oss på gatan då vinsterna sjunker.

En socialdemokratisk regering borde nu blåsa till strid för att ta makten från kapitalet och genomföra ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

• Lägg ned tunnelbygget genom Hallands Ås.

• Sanera hela området. Låt storbolagen stå för kostnaderna.

• Alla som drabbats skall ha full kompensation. Denna skall betalas av de inblandade bolagen.

• Ersättningsjobb åt dem som arbetar åt Skanska måste garanteras i samband med att tunnelbygget stoppas.

• Alla papper på bordet - Bort med affärshemligheten och statlig maktfullkomlighet.

• Alla diskussioner om vad som skall ske i framtiden skall offentliggöras fortlöpande.

• En kommission måste föra sina förhandlingar på platsen och under direkt och fullständig insyn från de drabbades sida.

• Utarbeta ett alternativ för Västkustbanan som bygger på miljömässigt säkra grunder.

• Banverket och SJ måste återförstatligas och sättas under arbetarnas och samhällets demokratiska kontroll.

• Förstatliga byggbolagen under arbetarnas och samhällets demokratiska kontroll.

• Regionala och nationella planer för utvecklandet av kollektiva transporter och ett minskande av privatbilism och transporter via landsväg.

 

Inge Eriksson, Lund

Från Socialisten nr 28, november 1997