Stoppa borgarna med en socialistisk politik!

Med ett år kvar till valet, och med usla opinionssiffror och ett enormt missnöje bland partiets medlemmar i ryggen, kommer nu regeringen med ett försök att återställa förtroendet. Höstens budget basuneras som "äkta socialdemokratisk politik" och en "lycklig" Erik Åsbrink säger oss att nu nalkas "en skördetid"!

Allt talar för att partiledningen inte kommer att lyckas. Massarbetslösheten kvarstår, investeringarna i industrin har aldrig varit så låga under efterkrigstiden. Sämre tider och ökad arbetslöshet kan mycket väl komma redan före valet.

"Marknaden", d.v.s. kapitalägarna, kommer då att kräva nya attacker på välfärden.

Därför lever hotet om en ny borgerlig regering i högsta grad. Och det är ett dödligt hot mot den svenska arbetarklassen. Sveriges arbetare kommer att göra samma erfarenhet som 1991-94: Att trots besvikelsen över (s), är en borgarregering tio gånger värre. Den kommer att driva ner ersättningsnivåer, inte bara skära ner offentliga sektorn utan direkt sälja ut verksamheten (moderaterna planerar t.ex. att sälja ut hela barnomsorgen i Täby kommun). Den tänker göra allt för att slå undan benen på de ännu mycket starka svenska fackföreningarna. Därför gäller det att vakna, innan det är för sent!

Med en fullödig arbetarpolitik skulle Bildt & co inte ha en chans. Här nedan tecknar vi på Socialisten hur ramarna till ett sådant socialistiskt valprogram skulle se ut. För ett sådant måste gräsrötterna inom rörelsen kämpa.

Arbete åt alla!

Borgarnas strategi har två delar: Dels handlar det om företagsklimatet - d.v.s. sänk skatterna för företag och ägare så uppstår nya arbeten. Dels vill dom ändra de arbetslösas egen inställning!

Om löneläget, om A-kasseersättning och socialbidrag vore lägre, då uppstår "de nya jobben" av sig självt. Om vi dessutom gör det lättare att avskeda, lättare att anställa på korttidsjobb - då slås två flugor i en smäll: både bättre företagsklimat och så tuktar vi de arbetslösas inställning.

Borgarnas hot är värda att tas på allvar. Dom kommer att fortsätta där dom slutade 1994: Karensdagar, lägre A-kassa, attacker på arbetsrätten o.s.v.

Arbetarrörelsen måste gå till motangrepp med en politik som inte bara pratar om, utan verkligen innebär arbete åt alla. Det innebär för det första en storsatsning på anställningar inom offentliga sektorn, för att reparera de mest akuta skadorna som besparingspolitiken skapat. I ett första skede handlar det om minst 100 000 jobb.

En andra stor åtgärd i ett socialistiskt valprogram måste bli 6 timmars arbetsdag, med bibehållen lön! Beräkningar pekar på att reformen skulle kunna ge c:a 400 000 jobb. Dessutom har en rad kommuner prövat 6-timmarsdag i liten skala. Vi vet nu från praktiken att de ger alla dess positiva effekter - utrymme för nyanställningar, bättre hälsa m.m.

Borgarna säger att 6-timmarsdagen blir för dyr. Genom att föreslå "flexibel" arbetstid försöker de skapa sitt eget alternativ. D.v.s. vi ska avstå övertidsersättning och arbeta mer vid konjunkturuppgångar (gratis!), för att sedan få minskad arbetstid när mindre produktion behövs. Flera lokala fack har gått med på dessa reaktionära förslag, i utbyte mot "löfte" om säkrare anställningar. En livsfarlig och oacceptabel taktik! Avslöja borgarna istället som de bakåtsträvare de är!

En lön att leva på!

Att försvaga anställningsskyddet är en av borgarklassens viktigaste målsättningar. De vill kunna skyffla arbetskraften in och ut från arbetsplatserna precis hur dom vill. Därför är det mycket viktigt för dem att det blir ännu lättare att anställa för kortare perioder. Nu ser vi effekterna: överallt anställs nu folk på korttidsjobb, även i stora etablerade företag. Detta är skandal i ett land med världens starkaste fackföreningar.

Även i djungeln av ALU-, ungdoms-, och praktikplatser är det hög tid att göra rent hus. Ungdomar utnyttjas nu hejdlöst för löner som är omöjliga att försörja sig på. Som vi rapporterat i tidigare nummer, används ALU på riktiga jobb på ett direkt lagstridigt sätt. (s) måste garantera riktiga jobb med avtalsenlig lön och en förstärkt anställningstrygghet!

Bekämpa klyftorna!

Moderaterna brukar ibland köra med slagordet: Man ska kunna leva på sin lön. Dom använder det för att kräva sänkt skatt. Om lönenivån måste ner ytterligare, hur ska då folk klara sig utan bostadsbidrag m.m.?

Faktum är att 15 000 kr blir den lägsta möjliga lönen, om man ska klara av att försörja en familj utan bidrag. Alltså borde detta vara den minimilön vi kräver. I Sverige har vi inte lagstadgade minimilöner. Socialdemokratin skulle ändå kunna driva upp lönerna till denna nivå, genom sitt ansvar för inkomstpolitiken, och genom de många låglöneyrken man har ansvar för i offentliga sektorn.

Likaså måste arbetarrörelsen stoppa splittringen av löntagarna genom att återupprätta de centrala avtalens betydelse. Men det kan bara ske genom att dessa innehåller rejäla lönelyft. Nu har t.o.m. vissa militanta lokala fackklubbar blivit positiva till mindre centralt inflytande, eftersom man då kan ta ut större löneökningar lokalt. Men det leder till att svaga grupper halkar efter. På samma sätt har individuella löner, bonussystem m.m. accepterats lokalt, just som sista desperat metod att åtminstone få någon liten löneökning. Ytterst är det socialdemokratins ledning som bär ansvaret, (s)-regeringen och LO. Och återigen får borgarna chansen att peka på att deras skattesänkningar verkligen leder till mer pengar i plånboken.

Angreppen på strejkrätten måste mötas av en offensiv, där strejkrätten försvaras och förstärks.

Återupprätta välfärden!

I över 10 år har kvalitén och arbetsförhållandena inom vård och omsorg försämrats. För alla dem som håller på att bränna ut sig, som aldrig får vikarier vid personalbrist, som ständigt utsätts för omstruktureringar och nedläggningar av verksamhet - för dessa räcker det inte med lite plåster på såren. 30 miljarder akut är bara vad som krävs i en första insats, för att återställa personaltäthet och ge pengar till eftersatta investeringar.

Det var över 10 år sedan elevorganisationen drev kravet på högst 25 elever i varje klass. På många håll kommer rapporter om klasser med 40 elever, och det finns ännu värre. På 80-talet började man i daghemmen spränga gränsen för 15-16 barn per barngrupp. Nu är det vanligt med över 20! Och dessa försämringar fortsätter, trots (s)-regeringens nya miljarder.

För social och ekonomisk trygghet!

Både de borgerligas och (s)-regeringens budgetsanering har lagt bördorna på de arbetande, allt för att tillfredsställa de stora drakarna. Men kapitalägarna och deras direktörer blir aldrig nöjda. De kommer att kräva allt lägre ersättningsnivåer, allt sämre välfärd.

Ett socialistiskt valprogram bryter med hela denna grundsyn. Alla ersättningsnivåer måste återställas. Det enda raka är att slå samman socialförsäkringarna till en enda gemensam trygghetsförsäkring, på 90 %. Det skulle göra det omöjligt att spela ut olika utsatta grupper mot varandra.

Pensionssystemet är en annan given möjlighet att göra mos av det borgerliga alternativet. Det var just det som hände vid ATP-omröstningen-hela det borgerliga blocket framstod som ett gäng egoister som bara tänkte på den egna rika gruppen. Därför måste (s) omedelbart överge överenskommelsen med de borgerliga partierna.

SAP måste bli ett verkligt arbetarparti

Med de massiva nyanställningarna som 6-timmarsdagen och de 30 miljarderna till offentliga sektorn skulle möjliggöra, skulle snabbt den ekonomiska konjunkturen på hemmamarknaden förbättras. Byggandet skulle kunna ta fart när ungdomar åter får en lön de kan försörja sig på och efterfråga egna bostäder. De föreslagna åtgärderna skulle utradera arbetslösheten.

Likväl är partiledningen idag lika negativ till en sån här politik som de borgerliga.

Ändå lever vi i ett rikt samhälle. Trots allt slår vinster och börsen nya rekord, 100-tals miljarder i förmögenheter finns samlade hos kapitalägarna.

Ändå är vi på Socialisten kritiska till vänsterkritiker inom och utom socialdemokratin som bara menar att det gäller att "höja skatterna för företag och kapitalägare och driva in dessa miljarder".

Vid minsta hot om ökade skatter på kapital och vinster, hotar storfinansen med att flytta utomlands. Orsaken till att partiledningen och LO accepterat nedskärningspolitiken, är att de accepterar kapitalismens ramar. De vill inte utmana kapitalisternas makt, och därigenom blir de fångar inom systemet.

Vi kan inte heller låna pengar till reformerna, det är ytterligare en punkt som vi är överens med partiledningen om. Reformerna måste finansieras. Och det betyder ingenting annat än att utmana hela kapitalets samlade makt. Och partiledningen förmodar helt riktigt att det blir en fruktansvärd kamp. Det innebär att vara beredd att överföra hela storfinansens maktbas, storföretagen och bankerna, i statlig ägo.

Vi grundar oss på övertygelsen att arbetarrörelsen är stark nog för att vinna en sådan strid. Svagheten ligger i parti- och LO-ledningens politik. Därför måste kampen för att stoppa borgarna och för en socialistisk regeringspolitik samtidigt vara en strid för att helt återskapa det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. När Sveriges arbetare på allvar inser att det inte finns någon enklare väg, kommer de på nytt att samla sig för att omvandla arbetarrörelsen till vad den en gång var: En rörelse av arbetare, för kapitalismens avskaffande och en socialistisk förändring av samhället.

MV

Från Socialisten nr 27, oktober 1997