Persson och direktörerna

- Nu har vi tagit makten från marknaden och är herrar i eget hus!

Med detta budskap hälsade Göran Persson de 8000 deltagarna vid första maj-mötet i Göteborg. Vad Persson menade var att staten inte längre behöver låna från kapitalägarna för att täcka sina utgifter.

- Det har varit tufft och smärtsamt, fortsatte statsministern, och tackade oss alla för att vi ställt upp; precis som om vi frivilligt gått med på alla försämringar. Han uttalade därefter sin övertygelse om att det går att halvera arbetslösheten, och angrep högern för att de vill sänka skatterna istället för att ge kommunerna större resurser.

Då skulle det alltså vara slut på svansandet för kapitalet? Nej, så väl är det tyvärr inte! Penningutlåning är ett sätt av flera, med vilka kapitalet utövar sin makt. Men själva makten vilar på dess ägande av produktionsmedlen: företag, naturtillgångar och banker. Regeringen må bönfalla storföretagen att ta samhällsansvar. De kommer inte att lyssna. I ett kapitalistiskt samhälle drivs företag i syfte att tjäna maximalt med pengar. Alla andra hänsyn är underordnade. Detta fick vi en brutal påminnelse om när Ericsson-chefen hotade att flytta huvudkontoret utomlands bara för att regeringen vågade andas lite kritik mot deras slakt av jobb i Norrköping.

Kortsiktigt vinstintresse

Det privata vinstintresset har dessutom blivit alltmer kortsiktigt under de senaste årtiondena. Jättevinster och snabba klipp är vad som gäller. Detta beror på att produktionen utvecklas allt långsammare, både i Sverige och internationellt. Från en årlig BNP tillväxt på 4,5% i snitt på sextiotalet, till 2% på sjuttio- och åttiotalet, och 1% hittills på nittiotalet i Sverige.

Sedan 1974 har nedgångarna i konjunkturen blivit allt besvärligare och konkurrensen mellan företagen har hårdnat. Detta har gjort kapitalägarna osäkra och oroliga inför framtiden. Därför återinvesteras en allt mindre andel av produktionen i samhället. Investeringarnas andel av BNP var 24% 1965, 21% 1975, 18% 1985, 15% 1995. Om man enbart räknar näringslivets investeringar är fallet ännu kraftigare. Från ca 20% av BNP 1965 till 11% 1995 (vilket inte ens täcker förslitningen). En allt större del av vinsterna används i stället till företagsköp, finansiell verksamhet (t.ex. köp av statsobligationer) eller till ren spekulation i valutor, aktier och andra värdepapper.

Hinder för utvecklingen

Dessa siffror visar att det kapitalistiska systemet blivit ett hinder för samhällets utveckling och att kapitalismen är i kris. Därför råder massarbetslöshet även i västvärlden, trots en väldig produktionsapparat och avancerad högteknologi. Därför försämras lönerna, arbetsvillkoren och den offentliga servicen.

Inga botemedel

Vilka botemedel har då Persson och den socialdemokratiska ledningen mot denna kris? Inga alls! Istället litar regeringen till att de s.k. marknadskrafterna ska lösa problemen. Löftet om en halvering av arbetslösheten grundas på att inget nytt fall i konjunkturen ska inträffa innan år 2000. Regeringens egna insatser handlar nästan bara om att sätta folk i utbildning och att ersätta de som går i pension. Detta kommer inte att räcka långt.

"Om inte kapitalet iscensätter nya spekulationschocker och börskrascher, bör denna vårbudget ge goda möjligheter att både halvera arbetslösheten och förbättra den skamfilade offentliga välfärden". Det skrev Kommunalarbetaren på ledarplats i våras (nr 8/97). Detta är emellertid inte mer än en from förhoppning.

Trots tre år av uppgång för ekonomin är antalet sysselsatta lika lågt som när lågkonjunkturen nådde sin botten 1993-94 (se diagram). Arbetslösheten är fortfarande skyhög. Ekonomerna talar om "jobless growth", tillväxt utan jobb. Denna kommer följas, inte av en ökande tillväxt med nya jobb, utan av fallande produktion och färre jobb. En nedgång i ekonomin och en ny kris är lika oundviklig som att dag följs av natt. Allt talar också för att detta kommer inträffa före tusenårskiftet.

Då kommer parollerna om halverad arbetslöshet och kamp för full sysselsättning på skam. Det blir åter stora underskott i de offentliga finanserna, vilket leder till att den socialdemokratiska regeringen genomför nya nedskärningar med hänvisning till de "ekonomiska realiteterna"; för att inte tala om vad vi kommer få utstå om Bildt åter tar kanslihuset i besittning.

Sluta stryk medhårs

Detta scenario kan förhindras, men endast om socialdemokratin byter färdriktning. Missnöjet i partiet har växt sedan valet och en vänsterflygel har börjat växa fram. I början trodde många att partiledningen skulle ändra politik om bara kritiken blev tillräckligt stark. Nu inser allt fler att det kommer att bli en långvarig strid. Men det avgörande är att partivänstern utformar en alternativ socialistisk politik. Kravet måste vara att partiledningen måste sluta stryka storfinansen medhårs. Direktörenas ylande över företagsklimatet kommer inte att tystna, hur mycket än regeringen går dem till mötes. Därför måste hot bemötas med hot.

Företag som genomför stora nedläggningar eller flyttar produktionen utomlands borde överföras i statlig ägo och ställas under facklig kontroll. Detta i synnerhet om de idkar utpressning mot regering och riksdag. Staten måste upphöra med att skuldsätta sig hos kapitalet. Istället måste man ta in de pengar som behövs till en god offentlig service och till socialförsäkringarna via skatter och arbetsgivaravgifter. Arbetstiden måste sänkas till 30-timmar per vecka med bibehållen lön.

Men detta fordrar att socialdemokratin är beredd att ta strid mot kapitalet. De stora kapitalägarnas makt över ekonomin måste brytas. "Överförs i samhällets ägo eller under samhällets kontroll naturtillgångar, kreditinstitut och företag i all den omfattning det är nödvändigt för att ta tillvara gemensamma intressen", som det heter i partiprogrammet (punkt 8). Det betyder i praktiken ett förstatligande av de stora företagen under demokratisk löntagarkontroll

 MO 26/5 -97

Ur Socialisten nr 25, sommaren 1997