Hur mår Sverige?

Göran Persson och Erik Åsbrink har glädjestrålande presenterat vårbudgeten som det stora genombrottet för den ekonomiska politiken som regeringen har fört. Efter sju magra år (alla budgetar sedan 1990 har varit nedskärningsbudgetar) ska nu sju feta år komma. Vårbudgeten ska vara första steget, efter saneringen av statens finanser, för att närapå halvera den öppna arbetslösheten till år 2000.

De borgerliga partierna, stora delar av media och kapitalet har inte dröjt med att totalt fördöma budgeten. De pekar på att enligt regeringens planer kommer bara 29 000 fler vara sysselsatta år 2 000 och att halveringen av den öppna arbetslösheten sker framförallt genom att fler förtidspensioneras, deltar i arbetsmarknadsåtgärder eller utbildar sig. Till detta kan man lägga att regeringen förutsätter en tillväxt på 2.5% 1997, 2.8% 1998 och 2.7% 1999. Ändå har snittet i tillväxten sedan 1976 bara varit 1.47%. Dessutom är det sannolikt att vi inom något eller några år kommer att vara på väg in i en internationell konjunkturnedgång. Konjunkturuppgången i USA har redan varit ovanlig lång och en nedgång är förr eller senare oundviklig, vilket kommer att ha stora effekter på den svenska ekonomin.

I ljuset av detta är vårbudgeten ganska blek och den brittiska borgarklassens språkrör Financial Times konstaterade, med den objektivitet som är möjligt när man betraktar en konkurrents problem, att: "Europa är fullt av regeringar som försöker övertyga finansmarknaderna om att deras budgetplaner är tuffare än de i verkligheten är. Det gäller överallt utom i Sverige, där finansministern Erik Åsbrink i går presenterade en 'expansiv' budget' som, i verkligheten, inte alls motsvarade beskrivningen."

Regeringen har dock med denna budget dragit en viss skiljelinje mellan sig och borgarna. Borgarna hungrar efter ännu större försämringar. Moderaterna, till exempel vill att de arbetslösa enbart ska få a-kassa i 300 dagar, att de sedan måste arbeta i 12 månader för att åter kvalificera sig till a-kassan och en vill drastiskt höja a-kasseavgiften. Dessutom vill de försämra arbetsrätten till den grad att de anställda i princip blir rättslösa. SAF har aviserat att man vill ha nedskärningar på ytterligare 25 miljarder i den offentliga sektorn. Att mer av samma recept som vi haft under de senaste 7 åren nu helt plötsligt skulle ge ett bättre resultat är knappast trovärdigt. I Storbritannien har man hållit på med samma politik i 18 år och det är bara genom att fuska med arbetslöshetssiffrorna som man till slut har lyckats få ned arbetslöshetsstatistiken något. Detta har t o m regeringen själv tvingats erkänna själv.

Samtidigt vore det fel att bara avfärda regeringens nya inriktning som enbart valfläsk. Kommunerna ska få lite mera pengar (även om det inte är tillräckligt för att anställa flera), a-kassan och socialförsäkringarna kommer att höjas (även om det inte är en höjning från 75% till 80% för alla, eftersom beräkningsgrunden förändras) och det är bra att fler bli utbildade istället för att vara arbetslösa (även om de inte få några jobb efter utbildningen). Dessa åtgärder reflekterar en djupare förändring i samhället. Inför förra valet kunde den socialdemokratiska regeringen luta sig tillbaka på sin auktoritet och kräva ett öppet mandat. Man lovade inget annat än nedskärningar. Detta håller inte längre.

Nånting har hänt inom arbetarrörelsen. De senaste årens protester och demonstrationer har lämnat sina spår. Ledningens auktoritet har försvagats avsevärt. Motsättningarna har även visats på regeringsnivå. Nu senast lovade Margareta Winberg att man skulle komma med ett förslag till arbetstidsförkortning (lagstadgad om man inte kom överens avtalsvägen) efter partikongressen. Dagen efter avfärdade Erik Åsbrink det hela som Margareta Winbergs "försöksballong" och förklarade att det vore helt fel att lagstadga om arbetstidsförkortning.

Regeringens obeslutsamhet och eftergifter till rörelsen har framkallat frenetiska attacker från kapitalet. De 101 direktörernas brev ( "Dalmatinerbrevet") utgör en klar markering att nu få det vara nog. Nu vill kapitalet istället ha en renodlad borgerlig regering. Börsen välkomnade den socialdemokratiska regeringen efter valet 94, för man ansåg att bara en socialdemokratiskt regering hade auktoriteten över fackföreningarna som behövdes för att genomföra de 'nödvändiga försämringarna'. Nu förstår kapitalet att den auktoriteten är förbrukad och det behövs brutalare metoder för att fortsätta på den inslagna vägen.

Kampanjen mot Olof Johansson är ett led i kapitalets strävan att skapa ett parlamentariskt underlag för en borgerlig regering. Dagens Nyheter går till brutal attack mot Johansson och hans samarbete med (s) i en ledare med rubriken: "Olof Johansson på övertid" och underrubriken: "En ledare som inte inser när det är dags att avgå gör partiet och landet en otjänst". Och i texten skriver man: Men oberoende av vem som leder centerpartiet fram till valet, så närmar sig nu snabbt den tidpunkt när partiet av ren självbevarelsedrift måste börja markera distans till regeringen."

Kombinationen av att kapitalet dumpar (s)-regeringen och trycket underifrån kan få (s)-ledningen att lova flera förbättringar. Göran Persson har försökt återfå auktoritet genom att tala om en "återgång till en traditionell socialdemokratisk politik". På en rad möten, till exempel Kalmar läns socialdemokratiska och Transportarbetarförbundets kongress nyligen, har han lovat att nedskärningarnas tid är över och tänt ett hopp hos de fackligt och politiskt aktiva. Om denna process gå tillräckligt långt finns det en rejäl chans att partiet vinner nästa val. Men Perssons löften kommer inte av sig själv, avgörande är trycket underifrån. Nu vore den sämsta tiden någonsin att följa ledningens maningar och sluta leden bakom regeringens politik. Nu måste vi se till att regeringen sluter leden bakom rörelsens politik. Det som behövs för att göra nånting mot arbetslösheten är 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, en minskning av övertiden och en utbyggnad av den offentliga sektorn. Dessa krav har ett utbredd stöd.

Lanseringen av ett upprop som kräver att LO- och TCO-ledningarna organiserar en protestdag, helst den 30 augusti strax innan partikongressen, kan bli ett viktigt led i att få arbetarrörelsens ledning att ansluta sig till gräsrötternas politik. En sådan protestdag skulle ge radikala ombud på kongressen ett ökat självförtroende och de skulle kunna genomdriva bra beslut. Detta i sin tur skulle kunna inspirera många partimedlemmar på arbetsplatserna att övertyga soffliggarna att rösta i valet. Passivitet, inte borgarna, är det största hotet mot socialdemokratin i nästa val.

En polarisering i politiken kommer att innebära att många som har "proteströstat" på vänsterpartiet i opinionsundersökningar kommer att rösta på (s). De senaste mätningarna tyder på att denna process har börjat. Vänsterpartiet utgör inget realistiskt alternativ till socialdemokratin. Många är beredda att straffa (s) för högerpolitiken genom att säga att de kommer att rösta på Gudrun Schyman. Men samtidigt har man upplevt att Gudrun är mer intresserad av att umgås med kändisar och skaffa sig en ministerpost än att driva en verklig socialistisk politik utan nedskärningar. Vänsterpartiet har visat sig villigt att gå med på nedskärningar bara de inte är fullt så stora som regeringen har genomfört. I en situation då (s) gå till vänster upphör vänsterpartiets existensberättigande. Trots uppgången i opinionsundersökningarna förblir (v) ett parti utan några egentliga rötter i arbetarklassen och facket. 1956 utgjorde 93% av SKPs (vänsterpartiets föregångare) väljare av arbetare. 1968 då SKP blev VPK hade andelen arbetarröster fallit till 54%. 1991 då VPK blev VP hade andelen sjunkit till 34%. Sedan dess, i takt med det ökade stödet på grund av missnöjet med (s), har stödet bland arbetare ökat. Men man har knappt tagit en enda facklig position, vilket visar på det flyktiga i stödet för (v).

Om socialdemokratin vinner nästa val vore det en seger för arbetarklassen, men omedelbart skulle problemen hopa sig. Skulle man kunna infria löften och minska arbetslösheten? Erfarenheter från till exempel Frankrike i början av 80-talet talar ett tydligt språk. Kapitalet när det är trängt, vilket det uppenbarligen är idag av den internationella konkurrensen, lyssnar inte på några resonemang.

Kapitalet vill fortsätta att slakta den offentliga sektorn, dels för att inte på något sätt vill belastas med skatter och dels för att dem själva vill driva de delar av offentliga sektorn som skulle kunna gå med vinst om de ägdes privat. Någon tal om arbetstidsförkortning med bibehållen lön är de absolut inte beredd att diskutera. 6 timmars arbetsdag skulle kunna sänka deras vinster.

Om samhället slapp bördan av att försörja (och utbilda) en massa arbetslösa och alla de sociala problem som följer i arbetslöshetens spår och istället fick ta del av produkten av deras arbete skulle samhället vinna oerhört mycket. Det företagsekonomiska rätta står här i stark kontrast till det samhällsekonomiskt rätta.

Kapitalet förfogar över många maktmedel - möjligheten att förflytta pengar och resurser till ett annat land, kontroll över större delen av media, kontroll över arbetet och arbetsplatserna, för att inte nämna pengarna som ger dem förmågan att köpa upp folk i strategiska positioner. De tvekar inte att använda alla dessa medel vid behov.

Detta kommer en (s)-regering att brottas med om partiet vinner nästa val. Om man inte på allvar ändrar kurs, kommer regeringen att fortsätta med nedskärningar. Därför måste en verklig arbetarregering bryta kapitalets makt, genom att förstatliga storföretagen under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Detta krav får en helt annan respons idag än under 80-talet. Det är detta som har fått Göran Persson säga att det är dags att utreda hur man kan ändra maktförhållandena i samhället. Om vi på genom förstatligande av storföretagen överför produktionsmedlen i hela folkets händer kan vi inte bara halvera den öppna arbetslösheten till år 2000, utan vi kan avskaffa den totalt.

Från Socialisten nr 24, maj 1997