Borgerlig regering ett hot

Men (s) behöver ett socialistiskt program

De 101 direktörernas hot och SAF:s krav på ytterligare 25 miljarder i nedskärningar i den offentliga sektorn (se artikel sidan 6) ger en föraning om vad vi har att vänta om moderaterna och deras lydpartier vinner valet nästa år. Det finns många arbetare som tycker att det inte kan bli värre än det varit under Persson. Och att skillnaderna mellan blocken är så små att det inte lönar sig att rösta. Denna reaktion är fullt begriplig med tanke på den borgerliga svångremspolitik som regeringen genomfört. Men det är ändå ett felaktigt och farligt resonemang.

Det kommer att bli mycket värre med en borgerlig regering. Den skulle inte försitta chansen att slå sönder det som finns kvar av välfärd i Sverige. Den kommer inte att stanna vid att skära ner utan kommer att försöka sälja ut stora delar av den offentliga sektorn. Arbetsrätten och arbetstidslagen kommer att angripas på bred front i syfte att skapa "flexibilitet" på arbetsmarknaden, d.v.s. ett system med tillfälliga, lågt betalda jobb. Socialförsäkringarna kommer att ersättas av en låg s.k. "grundtrygghet". Resten får man stå för själv genom privata försäkringar.

Detta kommer att försvåra den fackliga kampen. Den socialdemokratiska regeringen är vald av arbetarklassen och kan därför tvingas till eftergifter genom fackliga demonstrationer och opposition i partiet. Regeringens reträtt i A-kassefrågan och löftena om 10 miljarder till den offentliga sektorn bevisar detta. Kampens villkor under en borgerlig regering är helt annorlunda. De fackliga organisationerna skulle vara tvungna att ta fram det tunga artilleriet, en politisk storstrejk för att fälla regeringen. Och innan arbetarklassen lyckas samla sig till en sådan aktion så hinner borgarna förstöra mycket för många. Det gäller i synnerhet som det krävs ett oerhört tryck ute i de fackliga leden för att tvinga LO- och TCO-ledningen att utlysa politiska stridsåtgärder.

Partiledningens svek

Under en borgerlig regering skulle också arbetarna börja glömma bort partiledningens svek. Persson och partihögern kommer åter att kunna stärka sin ställning. Ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav medför å andra sidan att oppositionen från vänster i partiet kan fortsätta att växa och till sist utmana partiledningen. Allt måste därför göras för att hålla de borgerliga borta från regeringsmakten.

Samtidigt måste vänstern i partiet intensifiera sitt arbete och på allvar diskutera den politik man vill ta strid för i partiet. I slutänden kommer det inte att räcka med att kritisera partiledningen eller ens att byta ut ledningen. Vad som fordras är en alternativ socialistisk politik som kan råda bot på krisen i det kapitalistiska systemet, och att arbetarrörelsen gör sig redo att ta strid för en sådan politik.

Direktörernas maktspråk

De 101 direktörernas maktspråk mot regeringen var egentligen riktat åt ett annat håll, mot höstens demonstrationer och mot den framväxande oppositionen i partiet och fackföreningarna. Storfinansen hotar att lämna landet så fort ett endaste beslut går dem emot. Arbetarrörelsen borde svara direktörerna med samma mynt. Om inte galoscherna passar så får de väl lämna landet då. De kan till och med erbjudas en pension för att leva på Rivieran eller var de nu vill bo. Samhället kan ta över och driva deras företag om de nu anser att villkoren är så hopplösa i Sverige. Hela den offentliga sektor, som man nu håller på att riva ner, är ett levande bevis på att privatägande alls icke är nödvändigt för bedriva produktion av varor och tjänster. Storföretagen kan istället styras av demokratiskt valda organ utsedda av riksdag, kommuner och fackföreningar, hyresgäster, elever och pensionärer etc. Detsamma måste självfallet gälla de verksamheter som redan är offentliga. Då kan grundlagens stadga om att all makt utgår från folket uppfyllas. Dessutom kan produktionen utformas och utvecklas på ett planerat sätt. Då skulle befolkningens behov kunna bli viktigare än kortsiktiga privata vinstintressen. Det är innebörden av en socialistisk politik.

MO 20/3-97

Från Socialisten nr 23, april 1997