Samhällsägande krävs

Regeringen Persson handfallen inför arbetslösheten

Det står nu klart att regeringen inte kommer att hålla sitt löfte om att halvera den öppna arbetslösheten till sekelskiftet. Enligt regeringens egen kalkyl som ligger till grund för höstens budgetproposition kommer den öppna arbetslösheten att sjunka från årets beräknade arbetslöshet på 7.7% till 5.7% år 2000 och inte till 4% som den borde göra. Men även denna blygsamma minskning förutsätter en jämn och hög tillväxt, något som Sverige inte haft sedan början av 70-talet.

Faktum är att under det senaste året har arbetslösheten börjat öka igen. Mellan augusti -95 och augusti -96 var det en nettoförlust på 34 000 jobb och den öppna arbetslösheten ökade med 1% (DN 7/9-96). Detta borde ha varit en av de mest uppmärksammade sakerna på LO-kongressen, men det verkar som om Aftonbladet politiska kommentator Lena Mellin fick rätt när hon, under rubriken "LO-basen blev hjälte - det ska Persson vara glad för", skrev: "Göran Perssons bästa bundsförvant just nu är Bertil Jonsson. LO:s ordförande har lyckats vända sina medlemmars ilska från regeringens hela politik. Till en avgränsad och hanterbar fråga - arbetsrätten." (10/9-96).

Arbetstidsförkortning

Visserligen var arbetstidsförkortning, framförallt 6-timmars arbetsdag, en av de frågorna som det hade skickats in flest motioner om, hela 23 stycken. Men utan att lägga fram några som helst faktaunderlag konstaterade LO-ledningen att arbetstidsförkortning var en välfärdsfråga och att arbetstidsförkortning i framtiden ska tas från löneutrymmet. Trots omfattande bevis från till exempel tyska Metall, som har fått arbetstiden sänkt till 35 timmar i veckan, att arbetstidsförkortning ger jobb hävdade man att det inte skulle ge några jobb. Motvilligt fick man ombuden med sig. Positivt är dock att man föreslår att taket för övertid, utan facklig dispens, sänks från 200 till 100 timmar per år.

För att skapa jobb la LO fram ett program med bibehållen värnskatt för att bygga ut vården; försäljning av statens tillgångar och extra utdelning från statliga företag (som sker på bekostnad av de anställdas löner, investeringar eller vad?) för jobb i miljösektorn och bostadsbyggbranschen; billigare lån till små och medelstora företag; och sänkt ränta. Detta ska ge 80 000 jobb. Även om det skulle ge så pass många jobb, vilket är tveksamt, skulle det bara vara lite mer än en droppe i havet för den miljon människor som söker jobb idag.

Göran Persson erbjöd fler jobb i framtiden i sitt tal till kongressen, men som han uttryckte det: "Går lönebildningen snett har vi små möjligheter att pressa tillbaka den totala arbetslösheten". För att ytterligare klargöra saken fortsatte han: "Lönebildningen blir naturligtvis fackföreningsrörelsens ödesfråga".

Att Persson menar att löneökningar leder till arbetslöshet bör det inte finnas någon tvivel om. LO-ledningen verkade acceptera denna analys och ansåg att LO borde se till att det blir en stabil lönebildning, så att regeringen inte ska gå in och lagstifta i likhet med vad man planerar att göra nu med arbetsrätten.

Utjämna uppåt, inte nedåt!

Det är förstås ett bra beslut som man tog, att ha samordnade förhandlingar och en solidarisk lönepolitik med påslag i kronor, istället för procent, i nästa avtalsrörelse. Detta kan leda till en utjämning av lönerna, som har glidit allt mer isär. Men en solidarisk lönepolitik ska inte innebära en utjämning nedåt till en nivå som några LO- och SAF-ekonomer snackar ihop sig om. Det var vad man försökte i förra avtalsrörelsen och det är inte förvånansvärt att det misslyckades. En offensiv kamp för högre löner kommer däremot att väcka entusiasm för en solidarisk lönepolitik även bland dem som har relativt hög lön.

Detta skulle inte heller leda till ökad arbetslöshet, trots Göran Perssons utpressningshot. Snarare befinner vi oss nu i en internationell situation där kapitalet i olika länder försöker konkurrera med varandra genom att sänka de egna arbetarnas löner. Det säger sig självt att denna ekvation inte kan gå ihop. Någon måste ju kunna köpa varorna också! Därför har högkonjunkturen haltat sig fram under några år och mest liknat en lågkonjunktur, och snart är det dags att kliva ned i nästa lågkonjunktur.

"I hela folkets händer"

LO och SAP behöver inte spela med i detta spel. Man kan kämpa för högre löner och samtidigt bekämpa arbetslösheten, till exempel genom en genomföra 6 timmars arbetsdag, om man inte viker sig för kapitalets utpressningshot att sabotera ekonomin och flytta till ett land med ännu lägre löner. Men för att kunna göra detta måste man skaffa sig kontroll över kapitalet. Eller man måste göra som partistadgarna uttrycker det ordna så "att bestämmanderätten över produktionsmedlen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor."

Bestämmanderätten kan inte längre tolkas separat från demokratiskt samhälleligt ägande av storföretagen. Regeringens handfallenhet inför "marknadens" anstormning bevisar detta.

Med detta alternativ i ryggen skulle arbetarrörelsen kunna lösa det som är arbetarklassens största gissel idag.

JC

Från Socialisten nr 18, oktober 1996