Låt kampen omforma riksdag och regering

Valet nästa år känns ödesmättat. Alla arbetslösa, lågavlönade, ungdomar, sjuka och offentliganställda har verkligen inte råd med fyra borgerliga år till. Hela samhället kommer att rasa årtionden tillbaka, om de får fortsätta förstöra arbetsrätt och sociala skyddsnät. Samtidigt är det svårt att mobilisera till kamp mot borgarna. Den politik som de röd-gröna står för känns inte som ett alternativ värt att slåss för.

Varför ska vi kämpa för rösträtt när vi kan göra revolution? Så var det många i den tidiga arbetarrörelsen som resonerade. Axel Danielsson var en av dem som länge höll fast vid en skeptisk inställning till parlamentarismen, det sågs som en osäker omväg till ett rättvist samhälle.


Samtidigt blev bristen på rösträtt en symbolfråga, det visade på arbetarklassens rättslösa ställning i samhället. Rösträttskampen samlade därför radikala delar av rörelsen. Inte minst Storstrejken 1902 då Socialdemokraterna och LO stannade hela Sverige under tre dagar i maj då debatten om ett dåligt förslag till utvidgad rösträtt behandlades i Riksdagen. Kravet på nya generalstrejker restes sedan regelbundet av vänstern inom partiet och facket.


De skeptiska hade fog för sin misstänksamhet. När den tydligt socialistiska arbetarrörelsen började ta form i början av 1880-talet skulle det dröja nästan trettio år innan den allmänna rösträtten genomfördes. Under tiden fick de första socialdemokratiska riksdagsledamöterna stödja sig på välavlönade arbetargrupper, de som hade en tillräckligt hög årsinkomst, eller ägde en fastighet, och därmed hade rösträtt. Trots att man på alla partikongresser slog fast att riksdagsplatser inte var ett mål i sig, utan endast ett medel att nå socialism, vattnades kraven i parlamentet ut. Man kan se att riksdagsgruppen blev en högerfalang i partiet och att konflikten mellan dem och basmedlemmarna, som ville att partiprogrammet skulle följas, blev allt tydligare.


”Arbetarklassens befrielse måste vara deras eget verk” stod det i programmet för Internationella Arbetarassociationen, det som senare kom att kallas första Internationalen. Det är en grundsats som är otroligt viktig. Då skrevs den för att visa skiljelinjen till den liberala arbetarrörelsen, som trodde att radikala läkare och advokater kunde skapa rättvisa för arbetarna. Idag är den viktig för att påminna om att den ställföreträdande kampen, som blivit vanlig i arbetarrörelsen, inte fungerar. Man kan aldrig nå socialism utan att en majoritet av befolkningen dras in i en kamp för att förändra samhället. Problemet med kamp som inriktas på parlamentariskt arbete är att den lätt blir en ställföreträdande kamp. Folkflertalet kan nöja sig med att gå och rösta, sen fixar, eller fixar inte, riksdagsledamöterna reformer.

Det finns två viktiga skäl till att den ställföreträdande kampen inte fungerar. Det ena är att ställföreträdarna tenderar att snabbt bli en byråkrati som inte vill gå vidare i kampen. De blir ett privilegierat skikt som höjer sig över samhällets orättvisor och deras ställning skulle hotas av verklig socialism, det vill säga att människor själva tar kontrollen över sina liv.

Det andra skälet är, att om de ändå skulle gå vidare i kampen och försöka genomföra socialistiska krav, skulle den ekonomiska makten snabbt känna sig hotad och slå tillbaka. Det kan man se på reaktionerna mot det urvattnade förslaget om löntagarfonder som S lanserade på 80-talet.

Idag vet vi att ett socialistiskt alternativ kan få ett brett stöd i en valrörelse. Inte minst exemplet från Venezuela visar det. Men det visar också, att inte ens en folkvald president sitter säkert om han eller hon utmanar kapitalet. Trots att Hugo Chavez politik 2002 ännu inte hade utvecklats så långt i socialistisk riktning, var de sociala och politiska reformer han ville genomföra tillräckligt utmanande för att högern skulle störta honom i en kupp. Det var massprotesterna från landets arbetare och ungdomar, som tvingade kuppmakarna att backa och Chavez kunde återvända till presidentposten.


Om man som socialist
ska bygga upp en valrörelse är det viktigt att utforma aktiviteterna så att människor kan påverka och vara aktiva. Det viktigaste att påverka är naturligtvis vilka krav som ska komma upp i valrörelsen. Det är kraven som skapar grund för aktiviteten. Är de värda att slåss för? Inget parti tackar väl nej till folk som vill dela ut flygblad, affischera och knacka dörr men hur inspirerande är det för den vanliga medlemmen sympatisören att göra grovgörat i en valrörelse där man inte fått påverka politiken. Där man vet att vissa personer i toppen kommer att kapa åt sig fina poster och kanske till och med besluta om olika försämringar efter valet.

I en socialistisk valrörelse skulle människor i bostadsområden och på arbetsplatser få påverka vilka som ska stå på listorna. Vi skulle kunna få fram personer som står för en socialistisk politik. 

Människor skulle kunna bli aktiva i olika arbetsgrupper som tar fram politiska krav på olika områden. Krav som skulle få stort stöd vore säkert sex-timmars arbetsdag och upprustning av offentliga sektorn. Personal inom dagis, skola, äldreomsorg, tåg och bussar skulle dras med i arbetet med att utarbeta detaljerade planer för hur det skulle se ut och vilka resurser som skulle krävas. Alla planer skulle sammanställas och diskuteras som en helhet på möten och i arbetarrörelsens tidningar. Självklart skulle man då ta upp och diskutera hur samhället, vi tillsammans, ska få de ekonomiska resurser som krävs. Vem skall ha kontrollen över ekonomin och de vinster som skapas i banker och storföretag? Ur det skulle kraven på arbetarkontroll och förstatligande kopplas till vår kamp för ett rättvist och solidariskt samhälle.

En sådan politik skulle naturligtvis möta hårt motstånd från borgerligheten och näringslivets toppar. Den skulle angripas redan på planeringsstadiet för att inte tala om ifall hela partigrupper eller enskilda S eller V ledamöter skulle resa socialistiska krav i riksdagen eller kommunfullmäktige. Idag skulle det kanske räcka med att ett krav på att återställa sjukförsäkringen och a-kassan skulle kunna få majoritet i riksdagen, för att hela samhällseliten skulle blåsa till strid och borgerliga ledarsidor spy galla. De vänsterpolitiker som gick i spetsen för en sådan rörelse skulle angripas på alla sätt. Metoden, för att trots angrepp och motstånd, genomföra en arbetarpolitik och skapa förbättringar vore att hela tiden föra ut alla politiska frågor till människorna i samhället. Visa att det som händer i riksdagen, i landstings- eller kommunfullmäktige är inget som kan ske isolerat. Så många som möjligt måste dras in och hjälpa till att förverkliga det man själv tror på, genom att delta i demonstrationer, diskussioner, flygbladsutdelningar och möten samtidigt som debatt och omröstning pågår i parlamentet.


Tyvärr, trots två arbetarpartier som tillsammans vill ha regeringsmakten finns inget verkligt arbetaralternativ i den kommande valrörelsen.


Vad vi ändå tillsammans kan göra, är att försöka pressa på S och V att radikalisera sin politik. Under en valrörelse är partierna extra känsliga för trycket från medlemmar och väljare. Alla vet att ett säkert recept för valframgång är en radikal politik, att stå för rättvisa och solidaritet. Till och med Annika Billström, som tillhör Socialdemokraternas högerfalang, drevs långt till vänster och presenterade en rad vallöften som minskade barngrupper i förskolan, i sin önskan att vinna kommunvalet i Stockholm 2002.

Under den kommande valrörelsen kan vi organisera grupper som formulerar krav på partiernas vallöften och plattformer. S och V måste lova att återställa sjukförsäkringen, Försäkringskassan måste arbeta med rehabilitering inte att jaga sjuka tillbaka i arbete till varje pris. Karensdagen måste bort, den slår hårdast mot LO-medlemmar med tunga jobb och liten möjlighet att ”jobba hemifrån”. A-kassan måste förbättras och fler arbetstillfällen skapas. Stora företag, som inom bilindustrin, måste förstatligas för att rädda jobben. Bygg ut och rusta upp offentliga sektorn för viktiga och riktiga jobb. Sextimmarsdag med bibehållen lön måste införas, för allas vår hälsa och för att minska arbetslösheten. Lagstiftningen måste ställa krav på fasta jobb, förbjud bemanningsföretag och rensa bort tidsbegränsade anställningar på lösa grunder. 

Om vi kan pressa S och V att ta upp åtminstone några radikala krav skulle temperaturen i valrörelsen höjas rejält. Människor skulle känna entusiasm och vara beredda att kämpa för en röd-röd valseger!

Lena Ericsson Höijjer