Kulturpolitik -

lokaliseringsfaktor eller verktyg för delaktighet och frigörelse?

Ett av arbetarrörelsens honnörsord har varit folkbildning. I rörelsens egen regi och så småningom också i form av tankar om en demokratisk kulturpolitik. Men vad har egentligen hänt under 1990-talet?

Onsdagen den 10 mars gästades Mejeriet i Lund av Pelle Andersson, kulturjournalist på Aftonbladet och Jesper Lindau, frilansjournalist. Förra året gav de ut en bok med titeln Den nya kulturrevolutionen som bygger på flera års reportageresor runt om i landet där kulturpolitiker, tjänstemän och kulturarbetare intervjuats.

De har också närgånget granskat Kulturhuvudstadsåret i Stockholm. De menar att gamla ideal och målsättningar har ersatts av ett tänkande där ekonomism och folkförakt mer och mer dominerar. På Mejeriet förde de fram fyra områden som viktiga i Sverige idag.

Locka näringsliv

För det första har kultur nu blivit en lokaliseringsfaktor. Kulturpolitiken utformas för att locka näringsliv och "spetskompetens" till sina kommuner och regioner. Kultur blir ett konkurrensmedel då arbetslösheten ökar.

Förhoppningen är att företag skall etablera sig då de ser att deras välutbildade ingenjörer och tjänstemän kan njuta av ett "rikt" kulturliv. Detta används som motivering för att få resurser till kulturen, ofta eftersom kulturpolitiker upplever att det annars blir svårt att legitimera satsningar på kultur då andra offentliga områden drabbas av nedskärningar.

Detta medför en tendens att försöka ge en "positiv" bild av den egna kommunen, istället för att ha en kulturpolitik som börjar med de medborgare man redan har och deras behov. Dessutom måste ju detta, enligt min uppfattning, leda till att kulturella uttryck för den verklighet som många lever i får ännu svårare att göra sig synliga. Resultatet av detta blir ännu större avstånd mellan de flesta arbetare och kulturen. Något som inte längre tycks bekymra de flesta företrädarna för arbetarrörelsen.

Kultur som varumärke

Det andra området är delvis besläktat med det första. Pelle Andersson och Jesper Lindau presenterade den ökande kulturturismen som nu via vackra skrivningar i kulturprogram hos kommuner och landsting lanseras som ett sätt att få resande affärsmän och andra att stanna i orten lite längre, spendera pengar som gynnar det lokala näringslivet och kanske till och med väcka tanken att etablera sig på orten.

De sammanfattade detta med uttrycket "Sverige som varumärke" och gav flera skrämmande exempel på hur organisatörerna av Kulturhuvudstadsåret resonerade. Jesper Lindau pekade också på den obehagliga människosyn som utvecklas i detta tänkande.

Byråkraterna som ledde Kulturhuvudstadsåret hade delat in den yttre värld som de skulle vända sig till i tre kategorier med utländska turister och det egna kulturella nätverket överst, en ytterligare grupp med visst intresse för kultur som kan lockas via volontärarbete under året och sedan de som aldrig konsumerar kultur utan bara tittar på TV som kan nås via lotterivinster i Bingolotto.

Den sista kategorin utgjordes av de flesta invånarna. Och språkbruket för hur man skulle närma sig de olika grupperna visade ett tydligt förakt för de flesta av dem som förväntades bidra med skattepengar till projektet. Så kom inte heller mer än småpotatis av satsningarna att hamna utanför det mest centrala Stockholm.

Upplevelseindustrin

Det tredje området är upplevelseindustrin med skivbolag o.s.v. Här används skattepengar för att gynna industriell verksamhet men frågan är om vinsterna återförs till landet. Det talas nu mycket om svensk musikexport, men vem talar om att det mestadels är multinationella företag som styr denna marknad. Var hamnar vinsterna? Dessutom bidrar denna utveckling till att kultur än mer blir en handelsvara. Detta är inget nytt, påpekade debattörerna, men det som nu sker är att kulturpolitiken anpassar sig till detta tänkande.

Sponsring var det fjärde området som togs upp. Numera är många teatrar beroende av sponsring för att överleva. Skattesystemet innebär också att avtalen måste innehålla motprestationer från mottagarna av sponsring, annars kan inte företagen dra av sina sponsringskostnader. Vad som sker är att företagen köper sig kulturellt kapital och legitimitet via konstnärliga institutioner. Telia till exempel vill synas i samband med kommunikation, däremot har de inskrivet att det de sponsrar måste vara "ofarligt". Vidare måste nu teatrarnas skådespelare ställa upp på att göra reklaminslag för företagen.

Pelle Andersson och Jesper Lindau ville inte beteckna företagen eller politikerna som några ondskefulla varelser. Istället pekade de på hur strukturerna tvingat fram ett tänkande där kultur inte längre är ett verktyg för folkbildning och aktiva medborgare. De lyfte fram ett par exempel på hur det idag pågår en gigantisk förskjutning av makt även på det kulturella området. Ett exempel är nedskärningarna inom biblioteksvärlden. Givetvis är bilden här skiftande. Inte alla kommuner hade dragit ned lika mycket. Men trots allt har bokbeståndet på de svenska folkbiblioteken minskat med 30% mellan 1987 och 1997. De genomsnittliga nedskärningarna av bibliotekens ekonomiska resurser har legat kring 5%.

Minskade anslag

En ännu större nedskärning har skett av anslagen till en annan tidigare viktig del av folkbildningen nämligen stödet till studieförbundens cirkelverksamhet. Dessa har minskats med 20-30% under en tioårsperiod. Resultatet har blivit höjda kursavgifter och därmed har även cirkelverksamheten kommit att domineras av redan relativt välutbildade människor från medelklassen. Arbetslösa, invandrare, lågavlönade kvinnor och ungdomar ställs utanför.

Några färdiga förslag till lösningar presenterade inte de båda författarna. Däremot uppmanade de till en ändrad ideologisk inriktning på kulturpolitiken. Bort från ekonomism och sponsring och tillbaka till folkbildning och stärkande av medborgarnas möjligheter att delta i styret av samhället.

Det finns all anledning för aktiva i arbetarrörelsen att läsa deras bok och ta sig en funderare på vad vi gör med kulturen, och vilkas röster som skall kunna göra sig hörda i samhället. Varför inte bjuda in författarna till en diskussionskväll i en fackklubb, en partiförening eller en SSU-klubb och samtidigt bjuda in ABF, kulturpolitiker och En bok för alla samt givetvis kulturarbetare och allmänhet. Men för att fullständigt förändra kulturens villkor och roll måste vi, enligt min mening, också ändra spelreglerna och maktförhållandena i hela samhället.

Inge E

Titel: Den nya kulturrevolutionen

Utgivningsår: 1998

Förlag: Atlas

Beställ via Atlas: http://www.arenaek.se/atlas/

Pris på Atlas webbplats: 125:-

Från Socialisten nr 39 mars 1999