Amatörer rockar fett

Från en spelning på kulturhuset UltraBorgerlighetens hjälte är Entreprenören, som förverkligar sina affärsidéer och tjänar massor av pengar. Det är de hjältar som lyfts fram i media tillsammans med Idolerna som också tjänar massor med pengar.

Men finns inte de verkliga hjältarna i skuggan utanför massmedias strålkastare? Alla de som lägger ner mängder av oavlönat arbete på ungdomsidrott eller olika kulturföreningar och kulturprojekt, eller bara för att glädja eller hjälpa andra människor?

Kapitalismen har en tendens att göra allt till varor, även kultur och idrott. (En vara är i marxistisk terminologi något som säljs på en marknad. Även det som kallas tjänster i dagligt tal kan vara varor. Ett exempel är städning, som är en vara om den säljs av ett städbolag, och en tjänst om den utförs av egen personal inom ett företag eller en myndighet.)

Lokalradions misslyckande

Ett exempel är lokalradion som var tänkt att demokratisera radiomediet och vara ett lokalt forum. Det blev inte mycket mer än bakgrundsmusik till tröttsam reklam. De två stationer i Stockholm som hade ambitioner att göra meningsfull radio konkurrerades snabbt ut. Nu styrs lokalradion i hela Sverige av ett fåtal storföretag eller "nätverk".

Det illustrerar de villkor som kulturproduktionen lever under, en stenhård konkurrens med jätteföretag vars enda ambition är att skapa vinster. Moderaterna vill helst avskaffa alla kulturbidrag (utom möjligen till operan). Man kan ju fundera på hur teaterutbudet i Stockholm skulle se ut om det inte fanns statliga och kommunala teatrar eller om de fria teatergrupperna inte kunde överleva. Kvar skulle bli förväxlingskomedier på Oscars och Intiman och Carola och Pavarotti i Globen. Gud bevare oss.

Den breda kulturen

Men trots det lever amatörkulturen. Man kan lätt få för sig att den är död. Det är kulturen som vara, den kommersiella kulturen som syns (och hörs!). Men det är bara toppen på ett isberg. Hundratusentals människor sjunger i kör, mängder av skribenter skickar dikter och noveller till fackföreningstidningar, hembygdsföreningar har ofta fler medlemmar än boende i bygden, i så gott som varenda by på landsbygden pågår ett antal kulturprojekt. Man dansar och spelar i rockband och orkestrar.

När hörde man talas om bygdespel senast? Ändå gavs under sommaren 2001 ett femtital bygdespel. De handlade om allt från livet i Stollbergsgruvorna på 1600-talet till Metalls födelse i Surahammar för hundra år sen, från stenåldern i Vuollerim till takmålarna i Gräsmarks kyrka 1773.

Exemplet Tensta

Jag bodde i ett tiotal år i Stockholmsförorten Tensta. Det var förtalat och oglamoröst. "Hur kan du bo där?", frågade somliga. Ett år satte ett amatörkollektiv upp "Spelet om Tensta". När jag såg spelet kände jag att där fanns en samhörighet och en identitet. Man kunde räta på ryggen och sluta skämmas för att man bodde i Tensta. Och jag var ändå bara publik. Vad kunde det då betyda för dem som deltog i uppsättningen?

Det är inte från de stora mediebolagen som förnyelsen kommer. De nya musikriktningar som har dykt upp de senaste åren har alla kommit mer eller mindre från gatan. Det är ofta arbetarungdomar som tar upp musikarvet och gör nåt nytt av det, ofta i kombination med ny teknik. Rock, reggae, punk, hiphop, rap, proggmusik _ de har knappast skapats av storbolagen. Men de är inte sena att suga upp sånt som blir populärt och förvandla till utslätade och tråkiga guldkvarnar.

Amatörkulturen ofta kollektiv

Amatörkultur har en tendens att utövas under kollektiva former. Körsång är definitionsmässigt en kollektiv verksamhet. Men till och med poeter och novellskribenter träffas på skrivarkurser eller för att sätta ihop utställningar eller anordna kulturaftnar. Man möts över de gränser som det kommersiella samhället sätter upp, olika åldrar, olika etnisk bakgrund, och lär sig agera som kollektiv.

Kulturaktiviteter som bygger broar mellan människor med olika nationell bakgrund borde vara värda ett särskilt kapitel. Naturligtvis är det bästa sättet att stävja motsättningar och fördomar att arbeta tillsammans och umgås på arbetsplatsen. Men kulturen kan också ge värdefulla bidrag till integrering, och ekonomiskt stöd till sådana kulturaktiviteter betalar sig förmodligen flera gånger om.

Men amatörkultur ska inte uppmuntras bara för dess "bieffekter". Man får ibland höra att kommunala musikskolan inte ska läggas ner för att den gjort Sverige till en stormakt inom musikindustrin. Men att den ger ungdomar möjlighet att utöva musik har ju ett värde i sig, och det är därför den måste behållas.

Kultur för alla

Människan har ett behov av skapande och kulturell verksamhet. Människan har målat och skulpterat i minst 40 000 år, förmodligen ännu längre. Och dansat och sjungit har hon med säkerhet gjort ännu mycket tidigare. Kapitalismen strävar som nämnts efter att göra kulturen till en vara och skilja ett fåtal kulturproducenter från den stora mängden konsumenter.

Men alla människor behöver skapa kultur, må det sen vara att tälja knivar eller driva levande fäbodar. Därför måste amatörkulturen stödjas och uppmuntras på alla sätt. Sex timmars arbetsdag är ett annat viktigt krav, för att ge tid och ork till att ägna sig åt kulturaktiviteter.

Bo Öberg

Från Socialisten nr 56, januari 2002