Krönika: Vårt Stockholm och deras

Tidningen Riksdag och Departement har gjort en granskning av riksdagsledamöternas boende. Medan endast en tiondel av stockholmarna bor i villa, är andelen bland Stockholms läns riksdagspolitiker tre fjärdedelar. Vad gäller representanterna för Stockholms stad – som innefattar såväl den fina innerstan som de nedgångna förorterna vid Järvafältet (Rinkeby, Husby, Tensta) och traditionella arbetarområden som Farsta, Högdalen och Hagsätra – bor nästan 60 procent innanför tullarna. De som är skrivna i förorten bor nästan alltid i villa eller radhus. En (1) av riksdagsledamöterna bor på Järvafältet.

Kanske kan det ge en fingervisning om varför bilden av stockholmarna som politiker sprider är så vriden. När de pratar om att 40.000 kronor i månaden är en normal inkomst för en stockholmare eller tror att vår högsta önskan är att få en butler talar de om en verklighet, men det är inte vår verklighet. För de flesta av oss stockholmare handlar en skönare vardag inte om att bli ännu mer överbetald eller att få lättnader för sina omkostnader för tjänstefolk, utan om bra och trygga jobb (gratis provarbete, springvik och bemannings- slaveri tillhör inte den kategorin!), fri kultur- och fritidsverksamhet, välfungerande kollektivtrafik, och en upprustning av välfärden till värdiga nivåer.

Med andra ord: en sån överdådig lyx som det vore högst oansvarigt att låta de välbeställda samhällsbärarna bidra till. För när allt kommer omkring är ju arbetslöshet, otrygga anställningar, kass kollektivtrafik, segregerade skolor och förorter i förfall ett minimalt problem för den som rider på framgångens vågor med sin stadsjeep och skattebetalt tjänstefolk till sitt förfogande. Konstruktiva lösningar blir istället att försämra arbetsrätten och dumpa lönerna ”så att folk i alla fall får jobb”, sälja ut förorten till slumprofitörer – och i värsta fall får vi väl skilja egendom och egendomslöshet åt genom stålstängsel och polisinsatser.

Allt går ju så bra för Sverige och Stockholm. Det enda som krävs är en liten sak – att man blundar riktigt hårt och lever kvar i sin privilegierade innerstadsbubbla. För det är ju faktiskt sant – kapitalet och de välbeställda övre mellanskikten mår alldeles utmärkt, med ett aldrig sinande materiellt överflöd, högklassiga elitskolor och privat sjukvård. Allting går superbra för Stockholm, med undantag enbart för en liten detalj – vi, den överväldigande majoriteten av stockholmarna.

Men nu ska vi inte störa bilden av det välmående Stockholm med såna otrevligheter! För om vi börjar prata utifrån det perspektivet, om vårt och deras Stockholm, finns ju risk att det skulle utbryta klasskamp, gubevars. Nej, låt oss sikta mot ett högt ställt mål – lågavlönade osäkra anställningar åt alla, tjänstefolk åt eliten! Släng in en slogan om att vi älskar Stockholm så är valsegern säkrad.

Erik Andersson