Vårt behov av kultur

Tankar om konst

av Lena Hanno

Människan är en social varelse. Vi människor är beroende av varandra och vill vara det. Vi bygger inte bara våra familjer för artens överlevnad utan faktiskt också jättelika samhällen, som vi som individer inte har en chans att verkligen överblicka.

Vi gör saker på många plan som inte är strikt nödvändiga för att överleva. Hur klarar vi av att leva så intrasslade i varandra, att känslomässigt och etiskt vara hopkittade med så många människor? Och varför?

Varför är lättast att besvara. Genom samordningen och bytet av varor och tjänster i stor skala kan vi höja vår levnadsstandard. Men hur skapas och fungerar denna enorma samordning?

Jag tror att det är här frågan om kultur kommer in. Utan en fungerande kultur skulle samhällena rasa sönder och disintegrera.

Och då menar jag kultur i en vid mening, utövandet av en aktivitet som inte är "nödvändig", utan tillför andra värden (både genom konsumtion och produktion). Vore det inte för konsten/kulturen så skulle samhällena ha slitits sönder av inre motsättningar. Den fungerar både som viktig del i allas anpassning till (och påverkan på) samhällsbygget och som individens säkerhetsventil.

Och via detta, kommer vi förstås in på frågan om klassamhällen.

Dom och vi

Vårt samhälle är ett klassamhälle och frågan om klass är en helt avgörande aspekt i en marxistisk kultursyn. När Östermalmsdamer och -herrar går på Operan handlar det mer om detta än att i sig se/lyssna på opera. Och samma gäller när invandrarungdomar skapar en hiphopkultur eller Söderbor går man ur huse för att fira Bajens fotbollsseger. Den sortens masskultur uttrycker behovet hos en grupp att manifestera sig.

Varje morgon när vi tar på oss vissa kläder, i alla dom små beslut vi fattar (Aftonbladet eller Expressen), varje kväll när vi väljer/inte väljer vissa TV-program uttrycker vi vår grupptillhörighet, medvetet eller omedvetet. Det handlar om att spegla sig som kollektiv. Blir detta behov inte tillfredsställt finns det stor risk att det fylls av något mer explosivt.

I ett klassamhälle blir den dominerande kulturen förstås överklassens, det är den som får mest resurser, det är den som anses som främst, men kulturen har aldrig varit så monolitisk. Även förtryckta grupper, etniskt eller klassmässigt, skapar sin egen kultur. Detta är inte minst tydligt i vår tid, när borgerligheten ekonomiskt, socialt och kulturellt egentligen har spelat ut sin roll, men ändå har lyckats hålla sig kvar vi makten. Därför är den dominerande kulturen idag faktiskt masskulturen, inte den borgerliga elitkulturen, Men masskulturen har antagit en slags hybridform mellan konst och varuproduktion, det vi dagligdags kallar kommersialisering.

I grunden är kapitalismens tendens kulturfientlig, genom sin uppdelning av människor, sin individfixering, kommersialisering och alienering, eftersom den strävar till att göra kulturen till en individuell angelägenhet för få, både som konsumenter och producenter. Att människor ändå är skapande har lite 'trots allt' över sig. Och med det inbyggda motståndet skapas en samhällelig obalans politiskt och mentalt, som kommer att medverka till systemets undergång. För kapitalismen skapar också hela tiden sina kulturella mullvadar som pekar ut ur detta samhälle och in i ett annat.

Vi tillsammans

Man kan kalla det speglingsbehov som kommer fram i kulturen som indirekt politiskt, men kulturen har också en funktion som är direkt politisk, som normskapare. När barn ritar hus i skolan i första klass och tittar på varandras alster så slår dom fast hur huset "hus" ser ut, dom skapar en norm för huset som begrepp.

I det antika Grekland arrangerades var sjunde år teaterspel av någon av Atens klaner: en tragedi, en komedi och ett satyrspel. I tragedin fick man lära sig att underordna sig gudarna och att respektera tabun, till exempel incesttabut, i komedin drev man med sociala orättvisor och fånigheter, i satyrspelet (som grov fars ungefär) kopplade man av och släppte på sina hämningar. Att spela och medverka i dessa pjäser var obligatoriskt för medborgarna i Aten (vilket förstås inte inkluderade slavarna). På så sätt kunde den grekiska stadsstaten se till att medborgarnas värderingar någorlunda överensstämde, det var ett sätt att hålla ihop samhället.

En liknande roll har religionen och kulturen alltid haft (dessa har ju ofta hängt ihop men det kan jag inte gå in på här). Om vi ser på 1900-talet så brukar konsthistoriker mena att Hollywood enade det etniskt splittrade Amerika, lärde ut patriotism och predikade individens rätt gentemot kollektivet (till exempel att det var rätt att nybyggarna fördrev indianerna). Ett exempel åt andra hållet så att säga, var den fantastiska propagandakonsten i samband med den ryska revolutionen.

Men om vi bara tittar på vår verklighet just nu så tror jag att vi alltför sällan reflekterar över hur särskilt masskonsten på olika sätt speglar och förstärker eller utmanar våra normer. På annan plats i tidningen har jag till exempel skrivit en artikel om Harry Potter, vilka värderingar den innehåller och hur reaktionerna på detta har varit.

Ofta kan man också avläsa ett samhälles politiska hälsotillstånd genom att titta på hur gemensamma de kulturella värderingar som finns är. Om man tänker på Sovjetunionen före dess fall så var det tydligt att det fanns en enorm spricka mellan den äldre och den yngre generationen, där ungdomen ville ha "pop"-konsumtion från väst, vilket underlättade den gradvisa övergången mot kapitalism.

Kulturkris

Europa i dag är ett samfund i kulturell kris. Ett samhälle där konsten/kulturen är uppdelad efter etniska, religiösa, köns- och klassgränser med nästan vattentäta skott emellan. Att detta är fallet blir tydligt om man jämför med till exempel 70-talet, då ekonomin och arbetarrörelsens inflytande nådde sin höjdpunkt hitintills: Denna tid var då teatern och till och med operan nådde ut mycket bredare än tidigare och den amerikanska filmen hade en svårslagen konstnärlig höjdpunkt med en jättestor publik. Sen dess har arbetarklassen i stället gradvis serverats en fattigare kulturkost av såpor och dokusåpor i takt med att klassklyftorna växt och takten och utslagningen i arbetslivet ökat.

Detta sker ju inte över en natt för att nån elak person bestämmer det, utan "organiskt". Människor som utsatts för en allt värre situation i sitt arbetsliv, väljer att konsumera kultur som speglar deras erfarenhet, och såpan som produceras som en massvara av anonyma filmarbetare på ett löpande produktionsband utan en personlig avsändare eller vilja, gör just detta. Men denna situation kan också snabbt förändras om människors villkor och samhällsatmosfären förändras. Då kan behovet av något annat och starkare uppstå spontant.

Ett problem är också att arbetarrörelsen inte har någon egen syn på kultur. Som jag uppfattar det har man anammat den borgerliga uppfattningen om genikultur, att en enskild individ skapar konst ut ur sina personliga erfarenheter som vi andra sen ska ta till oss. I verkligheten tror jag att de stora konstnärerna är de som förmår ställa sin egen vision till förfogande för grupper eller strömningar i samhället. Vilket de också själva är medvetna om. I Sverige har detta varit ganska tydligt inom filmen där Bo Widerberg har varit arbetarklassens filmare och Ingmar Bergman borgerlighetens och bägge gestaltat sina respektive miljöer. (Sen är det ju typiskt att Bergman har en enorm makt och alltid fått göra precis de projekt han velat, medan Widerberg som i slutet ville göra en film om socialdemokratin inte gavs något utrymme till detta och i princip dog fattig.)

Individen och konsten

Jag har funderat en del på vad som utöver detta driver den enskilda "konstnären" att skapa, och jag skulle vilja sammanfatta detta till att undersöka, bearbeta, informera, påverka, underhålla, leva ut och självförverkliga.

Om man tittar på den största samling hällristningar som finns i norra Europa, dom i Alta i Nordnorge (som tillkommit från 4200 f Kr fram till år 0 ungefär) så visar de jakt på ren, älg och björn, samt fångst av fåglar och fiskar. Även föremål som båtar, fångstredskap och skidor har avbildats. Jag menar att redan här kan man gissa att de flesta av dessa motiv till att skapa är verksamma. Man bearbetar och undersöker sina erfarenheter av jakt. Genom att rista hoppas man antagligen att påverka jaktlyckan positivt. Man kommunicerar också med kommande generationer om dessa erfarenheter. Och den individ som utför detta gör det trots att det inte ger någon mat, antingen för att det ger personlig eller social tillfredsställelse.

Ser man på den så kallade trolltrumman så hade varje samefamilj en egen trumma med specifika motiv som bland annat berättar om familjens utkomst och liv. Och det var sen nåjdens (schamanens) uppgift att genom att jojka och trumma på trumman komma i kontakt med andevärlden och berätta om eventuella offer och annat som måste göras för att blidka gudarna och påverka jaktlyckan eller renskötseln.

Detta är exempel på det magiska tänkande som jag tror är ett viktigt inslag i all konst; det vill säga upplevelsen att man påverkar något genom att till exempel avbilda det. Och det fungerade säkert oftast, genom bilderna förberedde jägarna sig mentalt för jakten, och i förlängningen också för övergången till en annan sorts ekonomi, där man själv hade mer kontroll genom att odla eller sköta renarna i detta fall. (Idag handlar konst om nåt liknande; man vill påverka individer och grupper politiskt och/eller känslomässigt.)

Redan i dessa primitiva exempel på bildkonst kan man se att det också fanns en estetisk aspekt, tecknen är varierade och inte slaviskt upprepade. Antagligen var det några i stammen/gruppen som var mer intresserade än andra av att rista eller måla och de utvecklade sin egen stil, sin egen särart inom den ganska strikta mallen, säkert till glädje för andra i stammen. Detta handlar om att svara på människans behov av underhållning eller om man så vill verklighetsflykt, en tillfällig flykt från nyttan (ekonomin) som vi alla i slutänden är slav under. Att vi för en tid förflyttas ur våra egna kroppar och tidsscheman och förflyttas till en annan dimension, det som vi alla upplevt när vi märkt att tiden "gått fort". Men också om den individuella konstnärens behov av självhävdande och särart.

Men den här individuella aspekten av konst är den som det kapitalistiska samhället framhäver på bekostnad av de andra, den som närapå likställs med konst.

Kvalitet

Här måste jag halka in på frågan om kvalitet. När jag ser en (tidig) Widerbergfilm blir jag fascinerad och stimulerad, när jag ser en Bergmanfilm ser jag allt utifrån: Någon ältar sin barndom, inlåst i garderoben av en religiös fadersfigur, kluven mellan viljan till identifikation och hat. För mig känns Bergmanfilmer ytliga och övertydliga, som om dom bara handlar om vad man ser, och saknar något som sätter åskådarens egen fantasi i rörelse.

Förstå-sig-påare typ filmkritiker menar att Widerberg och Bergman bägge står för kvalitet, var och en på sitt sätt, och detta är säkert sant. Men jag kan inte själv se det, mina ögon är inte öppna för Bergman fast jag verkligen stirrar, (utom i viss mån när han blir mindre personlig och mer allmän som i familjeskildringen i början av Fanny och Alexander). Jag tror att jag helt enkelt har fel klassbakgrund för att förstå honom med mitt undermedvetna. Problemet med kulturen i ett klassamhälle är just detta. Det finns ingen konst eller kulturyttring som talar till alla. Allting är mer eller mindre grupp- och klassorienterat. Hur kan man i ett sånt samhälle verkligen bedöma vad som är kvalitet eller inte?

Ett aktuellt exempel på detta är Harry Potter-böckerna. Just nu menar kulturproffsen att Harry Potter inte är god litteratur. Bra för vad och för vem? När böckerna lästes enbart av barn ansågs dom värda litterära priser, men när dom blev populära bland vuxna stämplades dom av den tyckande eliten som undermåliga. Så mycket var det objektiva kvalitetsbegreppet värt. Jag tror inte man verkligen kan bedöma kvalitet innan det finns en helt annan social och kulturell jämlikhet än nu. Inte förrän vi slutar värdera i hierarkier och upplevelser som bättre eller sämre i stället för personliga.

Något lättare att urskilja kvalitet tycker jag det blir det när det gäller konst från tider som har passerat (och det därför är lättare att bortse från klass, etnicitet och kön). Och då tycker jag också att det är helt klart att konsten inte utvecklats mer eller mindre automatiskt framåt, på samma sätt som produktionsmetoderna har blivit effektivare och effektivare. Varje tid har sin kultur, som uttrycker denna tids specifika motsättningar och drömmar. Men man kan också urskilja perioder som har varit högkulturer, där den konst som skapats har överlevt i kraft av sina speciella kvaliteter och bildat en slags norm som man efteråt måste förhålla sig till.

Dessa konstnärliga höjdpunkter menar jag har inträffat då det funnits en framtidstro och starka gemensamma värderingar, konsensus, som den tidens konstnärer har kunnat utgå från.

Högkulturer

Jag har redan nämnt Sovjetunionen kring 1917 och antikens Grekland. Exemplet Egypten är kanske ännu tydligare. Den äldre egyptiska konsten, (som för övrigt är mer realistisk och personlig än den senare som är mer stiliserad) skapades i en period som i stor utsträckning byggde på självägande bönder som utförde ett frivilligt arbete med att till exempel bygga och inreda pyramider av religiösa skäl, inte på slavar som felaktigt har antagits fram till ganska nyligt.

En annan högkultur var den så kallade renässansen, (1400-1600-talet beroende på vilket land man tittar på) en tid av starka förändringar, när klassamhället var i omvandling från feodalism till kapitalism och kyrkans makt släppte en del av sitt grepp över kulturen, en tid då den individuella friheten bortom klassamhället var relativt stor. En tid då Molière, Shakespeare och andra skrev och uppförde skådespel för alla klasser: för ståplatspubliken, antagligen den första fattiga stadsbefolkningen som inte bara var tjänstefolk, den växande borgarklassen i logerna och även adeln vid särskilda föreställningar.

Till sist: När jag blev ombedd av Socialistens redaktion att skriva en teoretisk artikel om "konst och kultur" blev jag förskräckt. Jag har alltid tyckt att marxismens syn på kultur inte är så utvecklad. Kulturen tillhör den så kallade överbyggnaden som i första hand bestäms av de ekonomiska produktionsförhållandena, som den sen återverkar på, heter det, och det är väl sant och visst men vad betyder detta egentligen och hur ser processen ut? Det finns heller inget standardverk av någon marxistisk teoretiker.

Det känns som om området är väldigt outforskat, en slags politikens utmarker där det är lätt att halka och gå ner sig.

Min utgångspunkt här har därför blivit ganska personlig, men jag hoppas att den i varje fall kan bli en startpunkt för diskussion. Och eftersom jag vet med mig att jag varit ganska abstrakt, så tänker jag avsluta med att mest på skoj ge exempel på hur jag läst det kollektiva medvetandet, de värderingar och förhoppningar som människor känner genom kulturen. Så jag gjorde en "lista" för Sverige de senaste decennierna. Naturligtvis är den väldigt subjektiv och impressionistisk, men kan kanske vara en inspiration för andra att fundera över sina.

Lena Hanno

Från Socialisten nr 56, januari 2002


70-tal

En tid då efterkrigsboomen vändes i sin motsats och radikala värderingar dominerade hela det kulturella samhällsklimatet. Fanns jämförelsevis få etniska motsättningar. Klassmotsättningarna var inte heller särskilt tydliga.

Film (normer): Gökboet, som representerar en kamp mot förtryck hade kanske mest genomslag i detta avseende, bland massor av bra filmer

Musik (grupp) : Rock, senare punkrock, som var en symbol för frigörelse, för ungdomar som grupp

Masskultur (säkerhetsventil) : Proggmusikrörelsens konserter och musikfester

Bild (filosofi) : Politisk bild, konstpropaganda som Hillersberg, Billgren och Christer Themptander

Teater/opera (samhällsmakt) : Politisk teater, kabaréer typ Fria Pro

80-tal

Reaktionens tid, då marknaden och SAF återtog initiativet kulturellt

Film: Svagt årtionde. Fanns inget som riktigt påverkade samhällsklimatet, utom möjligen Woody Allens komedier, som jag tycker tar sitt avstamp i mellanskiktens skepsis mot "allt"

Masskultur: Konserter, t ex Bruce Springsteen och Ulf Lundell, inklusive köandet för biljetter

Musik: Kommersiellare, mer uppdelad på grupp, disco, svart soulinspirerad musik som Michael Jackson, den svenska arbetarklassens musik var hårdrocken och glamrocken

Bild: Postmodernismens genombrott i arkitekturen, ett pseudo-historiskt perspektiv där allt kan blandas, tror inte på något

Teater/opera: Avantgardeteater med provokation som medel, anti-borgerlig fast opolitisk

90-tal

Högkonjunktur och ökande klassklyftor, motstånd börjar växa fram.

Film: Titanic, där klassamhället går under till orkestermusik och den kastlöse får prinsessan, Dogma som demokratiserar själva konstformen, dokumentärer

Masskultur: Sport, särskilt fotboll

Musik: Världsmusik och hip-hop, den etniska underklassens musik slår igenom

Bild: Konceptuell konst, utställningar blir installationer, vilket till att börja med mest intresserar mellanskikten

Teater/opera: Överklassen med stödtrupper återintar teatern och operan

00-tal

(Prognos) Djup lågkonjunktur, socialistiska idéer växer sig starka igen

Film: Eskapism med fantasy-filmer som Sagan om Ringen, "feelgood"-komedier som återskapar kollektiva värderingar, mer amatörkultur genom med billiga videokameror.

Masskultur: Demonstrationer

Musik: Alla musiker kan ge ut sin egen skiva och många gör det också, genom att alla kan kopiera sin egen musik minskar musikindustrin och kommersialiseringen

Bild: Konceptkonsten blir mer folklig och även politisk samt kopplas till upplevelser i bredare mening

Teater/opera: Överklassens sista utpost