(s)-ledningen ansvarig

Klassklyftorna ökar på skolorna

Kunskap är “fördelningspolitiskt centralt” utropar (s)-partiledningen stolt i sitt nya förslag till partiprogram. Skolan ska alltså vara ett instrument för att uppnå jämlikhet i samhället. Varför har då ledningens skolpolitik gått helt på tvärs mot denna intention?

Nu har vi hamnat i en situation där en överklasskola i Stockholm, Lycée Francais, har en lärartäthet på 3,1 elever per lärare, medan Östra Gymnasieskolan i Umeå har 20 elever per lärare. Skolmaten kan kosta allt mellan 6000 och 2000 per år och elev. Elevvårdspengar kan variera mellan 2200 och 300 per år. I alla kategorier som berör skolorna kan liknande skillnader visas. Resultaten blir också därefter. Skolrådet Ragnar Eliasson redovisar detta i sin artikel i DN-Debatt (22/1-01): ”Bakom de nationella genomsnittssiffrorna döljer sig mycket stora skillnader kommunerna emellan. Bland kommunerna varierar andelen elever som inte når alla mål från 3 till 42 procent och andelen behöriga från 79 till 99 procent! Spridningen på skolnivå är ännu större.”

Det var Göran Persson som, när han var skolminister 1989, minskade statens reglering av skolan och satte i rullning den stora skiktningen på skolorna, trots omfattande fackliga protester. Och 1991 såg Kjell-Olof Feldt till att pengarna som varit öronmärkta för skolan släpptes fria. Detta innebar att kommunerna själva kunde disponera om dessa pengar. Detta banade väg för stora skillnader mellan vad kommunerna satsar på skolan. När krisen slog till under 90-talet första hälft ökade arbetslösheten vilket innebar att skatteintäkterna minskade samtidigt som antalet social-bidragstagare som kommunerna måste ansvara för ökade. För att få det hela att gå ihop tog man pengarna från skolan (och andra delar av den kommunala servicen).

1991 kom den tredje socialdemokratiska 'reformen'. Då röstades den nya kommunallagen igenom. Denna lag släpptes fältet fritt för marknadsmodeller, köp-och-sälj och managementkonsulter. Dessutom blev det tillåtet att privatisera skolorna och skolansvaret försvann från demokratiskt utsedda skolnämnder till enskilda rektorer som nu fick heta "resultatenhetschefer". Nu tog segregeringen fart på allvar inte bara mellan kommuner men också mellan skolor inom kommunerna. (För en mer omfattande beskrivning av skolans utarmning på nittiotalet läs Margareta Norlins utmärkta artikel i Ordfront nr. 6, 2000.)

Eleverna har förstås drabbats av nedskärningarna och den ökade skiktningen i skolan. Dessutom har samhället blivit hårdare under 90-talet. Detta gör förstås skolans uppgift ännu svårare. Skolan har blivit mycket mera beroende av att föräldrarna backar upp sina barn och tar sig tid att till exempel läsa läxorna med dem. Samtidigt har framförallt arbetarklassföräldrar fått längre arbetstider och ett intensivare arbete. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och ojämlikhet sprider sig i skolsystemet

SOU har undersökt situationen. Så här summerar DN undersökningarna i SOU: "I hela landet har andelen ungdomar som slutför gymnasieskolan minskat under de senaste tre åren. Samtidigt har den sociala snedrekryteringen till högre studier ökat, Det är främst barn till tjänstemän som studerar vidare, och studenter med arbetar- och invandrarbakgrund är underrepresenterade på universitet och högskolor. Andelen tjugoåringar med slutbetyg från gymnasieskolan har minskat från 81% 1997 till 74 procent 1999." (DN 9/10-00).

Det må vara sant som nya förslaget till partiprogrammet skriver att “den stora välfärdspolitiska uppgiften är att skapa ett verkligt kunskapssamhälle genom att göra alla delaktiga i tillgången till kunskap och kultur”. Men när (s)-ledningen inte driver en socialistisk politik kommer vi allt längre från målet.

JC 01 03 15