När kampen möter motstånd…
Gå samman eller gå in i väggen

Det är många som känner att klimatet är tufft just nu. T-baneförarnas förre ordförande, den stridbare Per Johansson, fick sparken och väntar på förhandlingarna i Arbetsdomstolen. Fackförbundet Seko har talat om politisk strejk, men inget tycks hända. Socialdemokratiska politiker i SL, som skulle kunna sätta press på Connex, tvår sina händer och hänvisar till den rättsliga processen.
Föräldrar i Göteborg som protesterade mot förödande nedskärningar på sina barns skola har blivit åtalade och väntar just nu på Tingsrättens dom. De politiker som lovade satsningar på skolan men svek sina löften är det ingen som åtalar.
Kommunalarbetarnas medlemstidning i Stockholm, MT, som bland annat varit ett forum för kritisk debatt, ska nu läggas ut på entreprenad. Den medlemsvalda chefredaktören avgår i protest.

Vi har en stark och välorganiserad arbetarrörelse i Sverige. Varför används inte styrkan till att ta strid och flytta fram arbetarklassens positioner? Varför är det ofta så outhärdligt segt? Varför sitter så många som försökt aktivera sig i rörelsen och dess ungdomsförbund runt om i landet och slickar sina sår efter att ha mött motstånd, mygel, ryktesspridning och ibland direkt fientlighet?
Det här är centrala frågor för den som vill kämpa för rättvisa, solidaritet, socialism. Vi som ger ut Socialisten menar att det i den mäktiga socialdemokratins och fackföreningsrörelsens topp växt fram en byråkrati, som lever gott på sina jobb och uppdrag i rörelsen: ombudsmän, heltidsanställda inom facket och politiken, riksdagsledamöter osv. De har givit upp kampen för ett klasslöst, socialistiskt samhälle. De har vant sig vid förhandlingar med borgarna och påtryckningar från storföretagen. De anser att de ”tar samhällsansvar” och är ”realistiska”.

När missnöjet och trycket från gräsrötterna blir tillräckligt stort kan de ibland pressas att mobilisera till strid, som exempelvis storkonflikten 1980, strejkerna 86-87, kampdagarna 92-93 och proteströrelsen 96-97. Men som vi kunde se under den senaste Kommunal-strejken, när det blev tal om att utvidga kampen, avblåste de striden så fort som möjligt utan hänsyn till resultatet.
Oavsett vad dessa personer själva har för bild av den roll de spelar så lägger de en förlamande hand över all kamp som i sin förlängning pekar på behovet av ett annat samhälle. De har accepterat kapitalägarnas argument att marknadsekonomin är det enda tänkbara ekonomiska systemet och de blir därmed i praktiken kapitalägarnas språkrör i arbetarrörelsen. Kapitalistklassen i Sverige utgör bara ett par procent av befolkningen, och är helt beroende av en byråkrati som för deras talan i arbetarklassens egna organisationer. Hur skulle de annars kunna sitta kvar i orubbat bo med all ekonomisk makt i sina händer?
Kapitalet driver sina kampanjer med oändliga resurser till sitt förfogande. De lockar, lirkar, knyter till sig och köper upp arbetarrörelsens ledning. Mats Hulth och Björn Rosengren är inte de enda (s)-politiker som gått direkt från höga poster i partiet till välavlönade tjänster i näringslivet.

Under kapitalismens guldår mellan 1950 och mitten av 1970-talet när efterfrågan var stor och vinsterna goda var kapitlalägarna beredda att betala en del för att få lugn på arbetsmarknaden. Lönerna höjdes samtidigt som skattefinansierad sjukvård, utbildning, barn- och äldreomsorg byggdes ut. Men det har ändrats. Sen drygt 20 år tillbaka har det ekonomiska systemet blivit mycket mer instabilt och kapitalägarna mer aggressiva. I hela den kapitalistiska världen har vi sett nedskärningar, privatiseringar, försämringar. (Venezuela, där presidenten med stöd av en bred folklig rörelse utmanar imperialismen, är ett undantag.) Idag är det inte säkert att kapitalägarna backar ens efter massmobiliseringar. De vill inte ge ett lillfinger. Trots två (!) generalstrejker i Belgien hösten 2005 mot försämringar i pensionssystemet genomdrevs ”reformen”.
När kapitalägarna intar en hård attityd och vägrar ge efter för arbetarnas krav blir också byråkratin i arbetarrörelsen mer oförsonlig mot kritiker. Den som ifrågasätter utsätter sig garanterat för obehag. Men vi har inget val. Vill vi avskaffa det destruktiva klassamhället så måste vi, precis som August Palm, utmana de liberala idéerna i arbetarrörelsen.
Hur klarar man då det? Ensam kan man inte stå emot. Antingen knäcks man – eller så anpassar man sig. Vi som vill att arbetarrörelsen ska återvända till sina rötter och kämpa för ett demokratiskt socialistiskt samhälle måste gå samman. Det är därför vi bildat föreningen Socialisten. Vi ger ut tidningen där vi utvecklar våra idéer, men vi ordnar också möten, driver frågor och tar initiativ till kampanjer. Många tycker som vi, men eftersom de är skeptiska till (s)-ledningens politik känner de antingen en viss hopplöshet eller så är de inte aktiva alls. Är du kanske en av dem? Hör av dig till oss! När motsättningarna hårdnar kommer många att inse att de behöver både sin fackförening och sitt parti. Men de behöver också se att det finns en socialistisk opposition. Många och aktiva medlemmar kan förändra rörelsen.

KA
9/3 2006