Föräldrar som protesterat mot nedskärningar åtalade som brottslingar

– Den 15 maj 2003 genomfördes den enskilt största polisinsatsen i stadsdelen Majornas historia. Exakt 1000 dagar senare står nio mammor och pappor, nio av de hundratals föräldrar och lärare som engagerade sig i sina barns skola, åtalade som vilka brottslingar som helst! Så inledde professor Dennis Töllborg sin slutplädering i Göteborgs tingsrätt den 8 februari. Han försvarade de föräldrar som i protest mot skolnedskärningarna för nästan tre år sen genomförde en symbolisk blockad av två rektorers arbetsrum, och som nu åtalats för ”olaga intrång”.

Det var en märklig och samtidigt principiellt viktig rättegång som fokuserades på frågan om huruvida föräldrar är obehöriga på sina barns skola eller inte. Men egentligen handlade det om mycket större frågor: Har man rätt att genomföra en fredlig protest mot ett huvudlöst politiskt beslut? Får politiker svika vallöften hur som helst? Hur är förhållandet mellan demokrati och rättsväsen? Åklagaren har valt att driva detta åtal vidare på egen hand trots att stadsdelschefen Bengt Delang tagit tillbaka sin polisanmälan efter en uppgörelse med föräldrarna. Någon målsägare finns alltså inte. Delang och rektorerna har till och med vädjat om att åtal inte skulle väckas. Men åklagaren Katarina Olsson hävdar att föräldrarna gjort sig skyldiga till ett brott och att ett åtal är viktigt ”ur allmän synpunkt”.

Bakgrunden till aktionen var att föräldrarna till barnen på Kungsladugårdsskolan hade gjort allt för att övertyga beslutsfattarna om det orimliga i ett besparingsförslag på tre miljoner kronor. De hade ordnat möten, demonstrationer, demokratidag, skolstrejk. De hade gjort anmälningar till arbetsmiljöverket, skolverket och länsrätten. De visat att förslaget var dåligt underbyggt och saknade konsekvensbeskrivning. De hade räknat och till och med lagt fram förslag på alternativa lösningar. Socialisten har i tidigare nummer skildrat kampen. När man inte lyckades få till stånd någon dialog med beslutsfattarna gjorde man ett sista försök att få uppmärksamhet genom en symbolisk ockupation av rektorernas arbetsrum – där det praktiska nedskärningsarbetet skulle genomföras.

Under förhören målades en bild upp av en populär skola där åtstramningspolitiken redan innan 2003 börjat skörda offer. Ett inkallat vittne ur personalen som arbetat med barn med särskilda behov berättade:

- Vi var så trötta, på gränsen till utbrändhet. Anslagen till inköp hade dragits in. Kollegor försvann efter hand, viktig kringpersonal. Barnen kom i kläm.

När vittnet fick frågan om föräldrarna och deras aktioner var störande eller ovälkomna svarade hon:

- Nej, tvärtom. Det krävs engagerade föräldrar för att barn ska få stöttning.

De nio föräldrarna, som åtalats för att de råkade vara på plats just när de fem polisbilarna anlände, berättade alla om sin och sina barns oro. Om barn med läs-och skrivsvårigheter, barn med svår matallergi, om adopterade barn som behövde extra stöd med språket, barn med behov av stöd som vägrade gå till skolan när specialpersonal var sjukskriven. De förmedlade den desperation de kände när de fick besked om ytterligare åtstramningar.

Nu har det visat sig att föräldrarna hade rätt i sin kritik. Nedskärningarna ledde till kostnader i stället för besparingar. Kostnaderna för sjukskrivningar har ökat och flykten till friskolorna har accelererat. Dessutom har Skolverket nyligen kritiserat stadsdelen, Majorna, för att barn med särskilda behov inte får det stöd de ska ha. (Se www.kungensforaldrar.org )

Detta var dock inget åklagaren lade någon vikt vid. Hon försökte gång på gång få fram uttalanden som visade att föräldrarna omöjliggjort rektorernas arbete, stört personalen och tillfogat dem stort obehag. Det gick inte så bra. Föräldrarna berättade hur de blivit insläppta av personalen, hur de fått låna en dator för att göra sista finslipningen på en debattartikel och hur en anställd erbjudit sig att hjälpa till att hänga ut en stor banderoll från ett av skolfönstren. Under loppet av ett dygn skrev 230 personer sina namn på protestlistor. 19 av undertecknarna var lärare.

Inte ens det vittne som borde ha varit åklagarens trumfkort, en av de rektorer som hindrades från att komma in på sitt arbetsrum, var till särskilt stor hjälp. Hon höll inte med om att hon känt obehag. "Jag tyckte det var lite konstigt", var så långt hon kunde sträcka sig. Hon klargjorde att föräldrarna förklarat att det ”var inget personligt”, att det handlade om en protest mot nedskärningar. Hon hade fått ut det hon ville från sitt rum och kunde sen jobba hemma. Efter aktionen hade hon fått blommor av föräldrarna och tackat för dem. På en direkt fråga från försvaret om hon ansåg att detta var bra föräldrar svarade hon:

- Ja, de ställer upp och hjälper till vid klassaktiviteter, vid läger och så vidare, ja.

Den andra rektorn, som enligt andrahandsuppgifter från bland andra den dåvarande skolchefen, känt sig kränkt, var inte inkallad som vittne, Han hade heller aldrig blivit polisförhörd.

I åklagarens gärningsmannabeskrivning sägs att föräldrarna i syfte att blockera rektorernas arbetsrum ”obehörligen kvarstannat i en korridor utanför skolans rektorsexpedition”. Denna korridor kallades av rektorn ”den administrativa korridoren” och den ”är tillgänglig för allmänheten fr.o.m 6.30 på skoldagarna”. Dennis Töllborg undrade med anledning av detta om inte föräldrar till skolbarnen är mer behöriga än icke-föräldrar. Rektorn kunde hålla med om det.

Åklagaren bet sig också fast vid påståendet att föräldrarna inte gick ut direkt när de blev uppmanade att göra det av polisen. ”De visade likgiltighet” enligt henne. Föräldrarna förklarade att det uppstått en diskussion, att någon polis visat förståelse för deras oro, att en annan velat se legitimationer och att en elev samtidigt kommit till rummet och varit rätt stökig. Alla var överens om att det rört sig om 10-15 minuters fördröjning. Sen hade man gått ut lugnt och städat, eskorterade av poliserna (som var fler än föräldrarna). Det var aldrig tal om något motstånd.

Försvarets huvudargument var att föräldrar inte är obehöriga på sina barns skola. Tvärtom. Skollagen föreskriver föräldrainflytande och pedagogiskt förväntas föräldraaktivitet. I det här fallet hade de varken trängt sig in eller varit ovälkomna. De hade inte hindrat personalens arbete. De hade inte haft något egenintresse eller någon anledning att tro att de gjorde något olagligt.

Töllborg menade också att man kunde fråga sig om den påstådda gärningen är ”uttryck för gott eller ont”. Själv tycke han att det var ”de goda föräldrarna” som agerat.

Som åskådare kändes fallet solklart. Fälls föräldrarna så inte är det för att de begått något fel – det är för att få andra grupper som är kritiska till politiska beslut att tänka sig för flera gånger innan de genomför några protester. Som en av föräldrarna sa när hon tillfrågades av åklagaren om varför hon trodde att de blivit åtalade:

- Det är ett sätt att markera att man inte får säga ifrån.

Dennis Töllborgs kommentar till Socialisten efter rättegången löd:

- Jag försökte säga där inne att vi inte kan skicka ut ett budskap till landets medborgare att det är rätt att poliser sätts in mot föräldrar samtidigt som polis inte kommer när en blottare visar sig på skolan. Jag tror på rättsväsendet som det mest civiliserade sättet att lösa mellanmänskliga konflikter. Men när 10-12 poliser skickas på dessa föräldrar och en rättegång genomförs så här långt efteråt – då är det för mycket ”Vet hut”!

- Demokrati innefattar mer än att bara rösta vart 4:e år och sen hålla tyst. Man har en plikt och skyldighet att agera när folk far illa.

Kerstin Alfredsson