Föräldrar som protesterat mot nedskärningar åtalade som brottslingar
– Den 15 maj 2003 genomfördes den enskilt största polisinsatsen i
stadsdelen Majornas historia. Exakt 1000 dagar senare står nio mammor
och pappor, nio av de hundratals föräldrar och lärare som engagerade
sig i sina barns skola, åtalade som vilka brottslingar som helst! Så
inledde professor Dennis Töllborg sin slutplädering i Göteborgs
tingsrätt den 8 februari. Han försvarade de föräldrar som i protest mot
skolnedskärningarna för nästan tre år sen genomförde en symbolisk
blockad av två rektorers arbetsrum, och som nu åtalats för ”olaga
intrång”.
Det var en märklig och samtidigt principiellt viktig
rättegång som fokuserades på frågan om huruvida föräldrar är obehöriga
på sina barns skola eller inte. Men egentligen handlade det om mycket
större frågor: Har man rätt att genomföra en fredlig protest mot ett
huvudlöst politiskt beslut? Får politiker svika vallöften hur som
helst? Hur är förhållandet mellan demokrati och rättsväsen? Åklagaren
har valt att driva detta åtal vidare på egen hand trots att
stadsdelschefen Bengt Delang tagit tillbaka sin polisanmälan efter en
uppgörelse med föräldrarna. Någon målsägare finns alltså inte. Delang
och rektorerna har till och med vädjat om att åtal inte skulle väckas.
Men åklagaren Katarina Olsson hävdar att föräldrarna gjort sig skyldiga
till ett brott och att ett åtal är viktigt ”ur allmän synpunkt”.
Bakgrunden till aktionen var att föräldrarna till barnen på
Kungsladugårdsskolan hade gjort allt för att övertyga beslutsfattarna
om det orimliga i ett besparingsförslag på tre miljoner kronor. De hade
ordnat möten, demonstrationer, demokratidag, skolstrejk. De hade gjort
anmälningar till arbetsmiljöverket, skolverket och länsrätten. De visat
att förslaget var dåligt underbyggt och saknade konsekvensbeskrivning.
De hade räknat och till och med lagt fram förslag på alternativa
lösningar. Socialisten har i tidigare nummer skildrat kampen. När man
inte lyckades få till stånd någon dialog med beslutsfattarna gjorde man
ett sista försök att få uppmärksamhet genom en symbolisk ockupation av
rektorernas arbetsrum – där det praktiska nedskärningsarbetet skulle
genomföras.
Under förhören målades en bild upp av en populär
skola där åtstramningspolitiken redan innan 2003 börjat skörda offer.
Ett inkallat vittne ur personalen som arbetat med barn med särskilda
behov berättade:
- Vi var så trötta, på gränsen till utbrändhet. Anslagen till inköp hade dragits in. Kollegor försvann efter hand, viktig kringpersonal. Barnen kom i kläm.
När vittnet fick frågan om föräldrarna och deras aktioner var störande eller ovälkomna svarade hon:
- Nej, tvärtom. Det krävs engagerade föräldrar för att barn ska få stöttning.
De nio föräldrarna, som åtalats för att de råkade vara på
plats just när de fem polisbilarna anlände, berättade alla om sin och
sina barns oro. Om barn med läs-och skrivsvårigheter, barn med svår
matallergi, om adopterade barn som behövde extra stöd med språket, barn
med behov av stöd som vägrade gå till skolan när specialpersonal var
sjukskriven. De förmedlade den desperation de kände när de fick besked
om ytterligare åtstramningar.
Nu har det visat sig att
föräldrarna hade rätt i sin kritik. Nedskärningarna ledde till
kostnader i stället för besparingar. Kostnaderna för sjukskrivningar
har ökat och flykten till friskolorna har accelererat. Dessutom har
Skolverket nyligen kritiserat stadsdelen, Majorna, för att barn med
särskilda behov inte får det stöd de ska ha. (Se
www.kungensforaldrar.org )
Detta var dock inget åklagaren lade
någon vikt vid. Hon försökte gång på gång få fram uttalanden som visade
att föräldrarna omöjliggjort rektorernas arbete, stört personalen och
tillfogat dem stort obehag. Det gick inte så bra. Föräldrarna berättade
hur de blivit insläppta av personalen, hur de fått låna en dator för
att göra sista finslipningen på en debattartikel och hur en anställd
erbjudit sig att hjälpa till att hänga ut en stor banderoll från ett av
skolfönstren. Under loppet av ett dygn skrev 230 personer sina namn på
protestlistor. 19 av undertecknarna var lärare.
Inte ens det
vittne som borde ha varit åklagarens trumfkort, en av de rektorer som
hindrades från att komma in på sitt arbetsrum, var till särskilt stor
hjälp. Hon höll inte med om att hon känt obehag. "Jag tyckte det var
lite konstigt", var så långt hon kunde sträcka sig. Hon klargjorde att
föräldrarna förklarat att det ”var inget personligt”, att det handlade
om en protest mot nedskärningar. Hon hade fått ut det hon ville från
sitt rum och kunde sen jobba hemma. Efter aktionen hade hon fått
blommor av föräldrarna och tackat för dem. På en direkt fråga från
försvaret om hon ansåg att detta var bra föräldrar svarade hon:
- Ja, de ställer upp och hjälper till vid klassaktiviteter, vid läger och så vidare, ja.
Den andra rektorn, som enligt andrahandsuppgifter från bland andra den dåvarande skolchefen, känt sig kränkt, var inte inkallad som vittne, Han hade heller aldrig blivit polisförhörd.
I åklagarens
gärningsmannabeskrivning sägs att föräldrarna i syfte att blockera
rektorernas arbetsrum ”obehörligen kvarstannat i en korridor utanför
skolans rektorsexpedition”. Denna korridor kallades av rektorn ”den
administrativa korridoren” och den ”är tillgänglig för allmänheten
fr.o.m 6.30 på skoldagarna”. Dennis Töllborg undrade med anledning av
detta om inte föräldrar till skolbarnen är mer behöriga än
icke-föräldrar. Rektorn kunde hålla med om det.
Åklagaren bet
sig också fast vid påståendet att föräldrarna inte gick ut direkt när
de blev uppmanade att göra det av polisen. ”De visade likgiltighet”
enligt henne. Föräldrarna förklarade att det uppstått en diskussion,
att någon polis visat förståelse för deras oro, att en annan velat se
legitimationer och att en elev samtidigt kommit till rummet och varit
rätt stökig. Alla var överens om att det rört sig om 10-15 minuters
fördröjning. Sen hade man gått ut lugnt och städat, eskorterade av
poliserna (som var fler än föräldrarna). Det var aldrig tal om något
motstånd.
Försvarets huvudargument var att föräldrar inte är
obehöriga på sina barns skola. Tvärtom. Skollagen föreskriver
föräldrainflytande och pedagogiskt förväntas föräldraaktivitet. I det
här fallet hade de varken trängt sig in eller varit ovälkomna. De hade
inte hindrat personalens arbete. De hade inte haft något egenintresse
eller någon anledning att tro att de gjorde något olagligt.
Töllborg
menade också att man kunde fråga sig om den påstådda gärningen är
”uttryck för gott eller ont”. Själv tycke han att det var ”de goda
föräldrarna” som agerat.
Som åskådare kändes fallet solklart.
Fälls föräldrarna så inte är det för att de begått något fel – det är
för att få andra grupper som är kritiska till politiska beslut att
tänka sig för flera gånger innan de genomför några protester. Som en av
föräldrarna sa när hon tillfrågades av åklagaren om varför hon trodde
att de blivit åtalade:
- Det är ett sätt att markera att man inte får säga ifrån.
Dennis Töllborgs kommentar till Socialisten efter rättegången löd:
- Jag försökte säga där inne att vi inte kan skicka ut
ett budskap till landets medborgare att det är rätt att poliser sätts
in mot föräldrar samtidigt som polis inte kommer när en blottare visar
sig på skolan. Jag tror på rättsväsendet som det mest civiliserade
sättet att lösa mellanmänskliga konflikter. Men när 10-12 poliser
skickas på dessa föräldrar och en rättegång genomförs så här långt
efteråt – då är det för mycket ”Vet hut”!
- Demokrati innefattar mer än att bara rösta vart 4:e år och sen hålla tyst. Man har en plikt och skyldighet att agera när folk far illa.