Statsskuld, lögner och valhandböcker

Johan Ehrenberg är en uppstickare i den svenska politiska debatten. Han har sitt eget förlag och tidningen ETC i både pappers- och internet-upplaga.

När de etablerade partierna i valrörelsen förlitade sig på stora porträtt på Carl, Göran, Lennart & Co och korthuggna, knappt begripliga slagord, levererade ETC en "Valhandbok för plågade medborgare 1998" på närmare 50 sidor. Syftet var att vända perspektivet i debatten.

ETC driver några teser som bryter helt mot de vett- och etikettsregler som tycks ha accepterats av alla riksdagspartiernas ledare, Gudrun också, och ETC gör det effektivt och övertygande.

Det finns ett problem, säger ETC. Problemet är att vinsterna är för höga. Problemet är inte statsskulden, för höga skatter eller inflationsrisken. Politiker och borgerliga ekonomer har helt enkelt målat upp en hotbild som är falsk. T.o.m. arbetslösheten är onödig eftersom det inte skulle kosta mer att ha de arbetslösa anställda i offentliga sektorn än att betala arbetslöshetsunderstöd.

Ju längre man läser i ETC:s mycket pedagogiska valbok desto starkare blir känslan av att vara utsatt för en jättelik konspiration. Varför har inte dessa siffror funnits med i debatten? Varför har inte dessa frågor ställts av TV-utfrågarna?

Alla har vi mött Göran Perssons allvarliga blick i TV-rutorna när han förbundit sig att fortsätta bekämpa statsskulden. "Den som är satt i skuld är icke fri." Summan 1 400 miljarder bollades mellan partiledarna i den stora slutdebatten, och ingen ifrågasatte siffrorna.

Statsskulden överdriven?

Men här kommer Johan Ehrenbergs stab och hävdar att 1) Statsskulden bara är 336 miljarder, därför att man måste räkna bort offentliga finansiella tillgångar för att få en korrekt bild, och 2) Sverige har lägre nettoskuld än praktiskt taget alla andra industriländer. Med andra ord: statsskulden är inget större problem och motiverar inte alls att Sverige är det land i OECD som minskat satsningen på sjuk- och hälsovård mest.

Resonemanget understöds av det faktum att åtminstone moderaterna faktiskt inte talar så mycket om statsskulden längre. Tvärtom vill de ju minska statsintäkterna, skatterna, på bred front.

Därmed kommer man in på orsakerna till statsskulden. Det har i debatten givits en bild av skenande utgifter och en offentlig sektor som växt utom all kontroll. Så är det inte. Det är inkomsterna som minskat.

Största delen av statsskulden beror på skattereformen 1990. Ca 40 miljarder per år kostade skattesänkningarna för höginkomsttagarna samhället. Förskjutningen från löner till vinster under 80- och 90-talen är den andra förklaringen. Vinsterna beskattas nämligen väldigt lindrigt, medan löner beskattas hårt. När vinsterna pressas upp på lönernas bekostnad sjunker alltså de offentliga inkomsterna drastiskt. De kostnader som har ökat är arbetslöshetsunderstöd, företagsstöd, räntekostnader på statsskulden och avgifter till EU.

Varför förs då en sådan obegriplig argumentation kring statsskulden? Jo, den behövs som svepskäl för att genomdriva ett systemskifte, som inte har folkligt stöd och vars enda syfte är att underlätta vinstmaximering i de stora företagen. Också socialdemokratin har fastnat i myten om "den goda vinsten". Den cyniska propagandan för inflationsbekämpning i det borgerliga lägret är en täckmantel för att höja arbetslösheten, pressa lönerna och höja vinsterna.

Orättvisans systemskifte

Johan Ehrenberg visar med siffror hur systemskiftet resulterat i orättvisor, minskad makt för politikerna och stora nedskärningar i offentliga sektorn. Han avslöjar fakta som politikerna tiger om.

Men också Johan Ehrenberg har ett problem. Nämligen att han förmedlar bilden att det kapitalistiska systemet som sådant är helt OK. Bara man korrigerar vissa politiska misstag som gjorts de senaste årtiondena.

Slutklämmen lyder "Det är inte företagandet som är problemet. Utan hur finanskapitalet tillåts jaga kortsiktiga vinster utan hänsyn till vad det kostar i produktionsförstörelse och otrygghet." Men kärnan i kapitalismen är ju just detta: Jakt efter kortsiktiga vinster utan några hänsyn som helst.

ETC bortser från att kapitalismens inneboende motsättningar oundvikligen leder till sammanbrott och kriser. Det var det som skedde i mindre skala i mitten av 70-talet och början av 90-talet. I hela västvärlden.

De stora nedgångarna i välfärdsindex som ETC pekar på för dessa år beror alltså inte bara på att vi hade borgerliga regeringar i Sverige just då. Välfärdsindex rasade 1929 också och kommer att rasa under den kris som nu närmar sig Sveriges gränser. Detta oavsett vilken regering som styr.

ETC- redaktionen sätter kärran framför hästen när de säger att så länge vinsterna sjönk, från 50-talet fram till mitten av 70-talet, var allt frid och fröjd. Den ändrade inställning som kom sen, att vinsterna måste höjas, orsakade alla problem.

Kapitalismens egna lagar

Men det var inte några nya idéer som plötsligt från ingenstans dök upp och ändrade verkligheten. Det var kapitalismens egna lagar som verkade. Konkurrens tvingar fram investeringar. Stora investeringar minskar vinsten per vara och tvingar fram storproduktion. Marknaderna växer inte i takt med produktionskapaciteten. Överproduktion uppstår. Vinsterna sjunker. Företag slås ut.

Det var ju just de sjunkande vinsterna som orsakade lågkonjunkturen och den följande mobiliseringen av kapitalägarna för en kursändring. 4:e oktober-demonstrationerna var det tydligaste uttrycket för den nya tidsandan.

ETC presenterar i slutet av skriften ett mini-program på "Sex förändringar som kan förbättra Sverige". Vi håller med på varje punkt. Förslagen är följande: 1) Höj din lön! 2) Anställ offentligt. 3) Minska spekulationskapitalet - investera offentligt. 4) Stoppa inflationsextremismen. 5) Förändra skatterna. 6) Öka politikernas makt.

Vem ska göra det?

Men frågan återstår - vem ska genomföra detta program, och hur? Det lär inte räcka med bra argument, snyggt presenterade. Kapitalism betyder klassmotsättningar. Kapitalistklassen, som har makten över produktionsmedlen, industrier, företag, banker är inte intresserad av dessa förbättringar. Tvärtom. Världen över är deras program: Sänkta löner! Minska den offentliga sektorn! Privatisera allt som går! Håll nere inflationen - arbetslöshet är bra för att sänka lönerna! Sänk skatterna! Minska politikernas makt - låt marknaden råda! Bekämpa fackföreningarna! Och de menar allvar. Piskade av den överproduktionskris som systemet oundvikligen leder till. Detta program genomförs i Ryssland, Afrika och Latinamerika med Internationella valutafonden i spetsen. För kapitalet handlar det om marknader. För människorna där betyder det misär.

Arbetarklassen, alla vi som i det här samhället bara har vår arbetskraft att sälja på marknaden, har rakt motsatta intressen. Det är vi som måste kämpa för en kursändring. Vår styrka är våra organisationer: fackföreningar och arbetarpartier. Men de kan bara användas effektivt om de genomsyras av insikten att hela det kapitalistiska systemet är direkt skadligt för mänskligheten. Kampen kan bara bli framgångsrik om målet är ett klasslöst samhälle med en ekonomi som planeras demokratiskt.

För om man tvekar i den frågan - det är då man fastnar i myten om den goda vinsten. Försvarar man det privata ägandet av storföretagen då försvarar man att produktionen sker för att skapa högsta möjliga vinst för ägarna. Tror man att de privata storföretagens tillväxt ger välfärd också åt folket, då gäller det faktiskt att skapa "ett gynnsamt företagsklimat". Oavsett om man gör det med glädje som moderaterna, eller med tungt hjärta som många socialdemokrater.

Det är precis det som systemskiftet handlar om. Och fackföreningsledare som tar "samhällsansvar" leder inte några strejker för högre löner.

Det kapitalistiska systemet fungerade förhållandevis bra under perioden efter andra världskriget fram till mitten av 70-talet. Tillväxten var hög. I västvärlden åtminstone. Då skedde en uppbyggnad efter krigets förstörelse och världshandeln utvecklades enormt. Det fanns utrymme också för ökad levnadsstandard i de breda folklagren.

Men den tiden är slut. Kriser är inneboende i systemet och vi är just nu på väg in en av de djupare. Det har varit märkligt tyst i valdebatten om börsrasen i världen. Den fasansfulla situation som marknadsekonomin lett till i Ryssland har inte nämnts. Kraschen och revolten i Indonesien tycks ingen av partiledarna se betydelsen av. Japan, Latinamerika - hur kommer utvecklingen där att påverka svensk ekonomi? ETC tar inte upp omvärlden heller. I ekonomin verkar allt vara frid och fröjd. Det är det absolut inte.

Kerstin Alfredsson

Från Socialisten nr 35 okt 1998