(S)eger!

Nu är valet över, vi har besegrat borgarna.

Moderaterna är kraftigt tillbakapressade, deras stöd har minskat med 7,5% till en röstandel på knappt 15%. Detta beror i huvudsak på Moderaternas nyliberala inriktning och deras tydliga position som representanter för den rika härskande samhällsklassen. Högerpolitik finner inget stöd hos de breda befolkningslagren. Vanligt folk förstår att moderaternas huvudlösa politik med 130 miljoner i skattesänkningar som högsta prioritet skulle ge en försämrad välfärd. När moderaterna dessutom följer sin ideologiska strategi och attackerar arbetarklassen med krav på försämrad arbetsrätt och ytterligare en karensdag är givetvis gränsen nådd.Välfärdsstaten har dessutom ett enormt stöd, till och med bland moderata medlemmar och väljare.

När Moderaterna med sin hårda marknadsfundamentalistiska profil inte längre framstod som ett alternativ så tog Folkpartiet genast dess plats och fick ordentlig uppbackning av pressen. Folkpartiet har presenterat sig som ett parti som vill ha offentligt finansierade skolor, sjukvård och äldreomsorg. Och ”Ja, det måste få kosta”. Man har tonat ned privatiseringsivern och sagt sig vilja höja nivåerna på a-kassa, sjuk- och föräldrapenning. Detta var huvudskälen till det stora uppsvinget för folkpartiet.

Folkpartiets "ställa krav" bottnar i klasspolitik

I själva verket är det en avgrund mellan hur Folkpartiet, som är storkapitalets parti, och arbetarrörelsen vill att vård, skola och omsorg ska fungera. Arbetarrörelsen vill att det ska vara en zon som är fredad från profithunger och ger alla de bästa förutsättningar att utvecklas och klara sig i livet. Folkpartiet ser istället vård, skola och omsorg som ett sätt att ge arbetsgivarna frisk, utbildad och framförallt lydig arbetskraft. Därför ställer de ”krav”. Då lär man sig att följa order. Folkpartiet ställer krav på elever, krav på elevers föräldrar, krav på socialbidragstagare, krav på arbetslösa …

...och naturligtvis krav på invandrare. Invandrare måste ha jobb för att komma hit; de ska slängas ut om de förlorar jobbet; de ska kunna bra svenska innan de får stanna permanent i Sverige. Dessa krav har sin grund i gammal borgerlig klasspolitik. Det är krav som ställer arbetarna mot varandra och vars syfte är att pressa ner lönerna!

Folkpartiets krav skiljer sig från främlingsfientliga partiers krav. De främlingsfientliga partierna vill inte ha några invandrare alls och vill helst "skicka hem" de som finns här. Men Folkpartiets krav på invandrare framställdes varken av media eller av den socialdemokratiska ledningen som borgerlig klasspolitik utan mera som främlingsfientlighet. Därför var det antagligen en del reaktionära främlingsfientliga skikt som röstade på Folkpartiet.

Allt som allt så spelade dock invandrarfrågan en underordnad roll i valet (till skillnad från i media). I SVT:s stora undersökning VALU hamnade invandrarfrågan först på tolfte av femton platser över vilka frågor som avgjorde på vilket parti man röstade.

Inledande vänsterton

I SvD den 16 november 2000 sa Göran Persson: "Jag ser fram mot valrörelsen 2002. Då ställer vi det socialdemokratiska folkhemmet mot de moderata skyltfönstren. Jag tror vi får se en folklig revolt mot den moderata privatiseringshysterin!" Denna ton färgade inledningsvis valrörelsen.

Valrörelsen började med ett bra samarbete mellan SAP och LO i kampanjen "Stolt men inte nöjd". Partiledningen utlovade reformer, nu skulle det vara slut på nedskärningar och svåra tider. Under denna period steg Socialdemokraternas opinionssiffror till nivåer runt 45%! Löften om nya reformer gavs på grund av den opposition som växt fram i arbetarrörelsen, främst i fackliga kretsar, mot privatiseringar och högervridning.

Denna opposition kunde inte finnas i andra europeiska arbetarpartier eftersom de i stort sett är tomma. Under senvintern och våren fram till och med första maj mobiliserades arbetarrörelsen i vad som brukar kallas "lilla valrörelsen".

Låg profil efter sommaren

Men efter sommaren kom det av sig. Efter en period av låg aktivitet började Göran Persson föra vad som mest liknade en presidentkampanj, allting handlade helt plötsligt om Göran, inte om partiet. När han nu, allt mer sällan, talade om reformer, gjorde han det hela tiden med brasklappen: "om ekonomin tillåter...".

Troligen var Persson rädd för att skapa för stora förväntningar p.g.a. den försämrade ekonomin och därmed också på ett omedvetet sätt rädd för en stor valseger. Dessutom började Persson tala om samarbete med mittenpartierna. I en undersökning redovisad i LO-tidningen saknades nästan helt stödet för en sådan lösning. De tillfrågade LO-medlemmarna fick frågan vilken regeringskonstellation de helst ville se.

52% svarade en (s) regering med (v)-stöd.
19% ville ha (s) och (v) i koalition.
17% (s)-regering med stöd från (v) och (mp).
12% ville ha ’annat alternativ’, vilket  fördelade sig mellan de som ville ha en (s)+(v)+(mp) koalition och de som ville samarbeta med något av mittenpartierna.

I våras utlovades från partihögkvarteret att strid skulle tas om Stockholm, det moderata skyltfönstret. Detta har inte skett. Annika Billström och övriga i (s)-ledningen i Stockholm tycktes inte vilja ha nationellt fokus på Stockholm eller en valkampanj som binder dem till en fast politisk kurs, mot privatiseringar och för en förbättrad kommunal service. Denna högersväng gav snabbt resultat i opinionsundersökningar. Folk såg inte längre skillnad på (s) och det borgerliga blocket, partiets siffror sjönk kraftigt. Partiet tycktes vara på väg att förlora valet.

Steg åt vänster sista veckan

Valkampens sista vecka tvingades därför partiledningen att i retoriken ta ett steg åt vänster. Nu började de som tidigare proteströstat på Vänsterpartiet att "känna igen" socialdemokraterna och vända sig dit igen.

Partiledningen tog också avstånd från mittensamarbete och skillnaden mellan höger- och vänsterblock blev något tydligare. Man började prata om centrala ideologiska frågor som välfärd i offentlig regi, man snuddade vid arbetsrätten, man uttalade vad som verkade vara ett nej till privatiseringar av gemensamma verksamheter, med mera.

Man försökte också lyfta fram den starka kopplingen till LO. Den polarisering mellan (s) och de borgerliga som blev följden är en stor del av anledningen till röstsiffrorna som nästan är tillbaka på historiskt normala nivåer, 40%!

Polariseringen visade att det fanns alternativ i svensk politik, det handlade inte om borgare eller (s)nälla borgare. Det handlade om en politik för de rika eller en politik för vanligt folk. Polariseringen var också absolut nödvändig för socialdemokratins seger.

Nej till samarbete med centern och folkpartiet!

Trots sin skärpta retorik verkade Göran Persson i SVT:s intervjusoffa inte nöjd när det en stund tycktes som om partiet skulle få majoritet tillsammans med Vänsterpartiet. I stället började han tala om breda samarbeten, att det inte var bra för en riksdag att luta sig på en fast majoritet och så vidare. Var Göran rädd för en vikande konjunktur och ville hålla dörren öppen för samarbete med mittenpartierna?

En vänstervind blåser genom Sverige. Valet var, mer än något annat, en misstroendeomröstning mot högerns huvudlösa politik. Vi hör inte längre Centerpartiet eller Folkpartiet tala om sig själva som mittenpartier, nu har de börjat kalla sig för "borgerlig vänster"! Givetvis bara av taktiska skäl, men det är talande.

Att Vänsterpartiet tappade en tredjedel av sina väljare beror på att det uppfattades som att de stod för samma politik som SAP. Varför rösta på kopian när originalet finns? Många av de LO-medlemmar och ungdomar som proteströstat på vänsterpartiet återvände till SAP.

Dessutom, många före detta vänsterpartiväljare valde att rösta på missnöjespartier. Exempelvis hade Norrbottenspartiets röster i riksdagsvalet räckt för att ge (v) ytterligare ett mandat vilket hade lett till att S hade kunnat bilda regering utan Miljöpartiets stöd. Det hade givetvis varit ett mycket bättre scenario för till exempel arbetsrätten. Vad säger Lars Törnman, den gamle facklige förtroendemannen om det?

(s)-ledningens ansvar

Stora förväntningar vilar nu på socialdemokratisk politik. Om inte (s)-ledningen börjar föra verklig arbetarpolitik så kommer det att få konsekvenser. Politikerföraktet kommer att öka, den interna oppositionen kommer att växa till sig som den gjorde 94-97, fast på en högre nivå. Och missnöjespartier på lokal nivå (t.ex. Norrbottenspartiet, Sjukvårdspartiet och Nykvarnspartiet) kommer att växa.

Extremhögern gick också framåt i många kommuner, ett val till efter högerinriktad politik från (s)-ledningens sida skulle kunna ge oss högerpopulister i riksdagen! Missnöjespartiernas och högerpopulisternas existens pekar på att det finns ett skikt av frustrerade människor vars problem arbetarrörelsen inte förmått vare sig förklara eller presentera en lösning på.

En radikal vänsterpolitik skulle motivera de 21,1% av de röstberättigade som inte deltog i valet att resa sig från soffan och gå och rösta för socialism. Lågt valdeltagande (78,9% i valet den här gången) missgynnar alltid arbetarpartier. Vi ska inte inbilla oss att borgerlighetens väljare stannar hemma! I Lidingö ökade valdeltagandet med 1% till 84% och i Botkyrka sjönk det med 1,8% till 73%. Går man längre ner blir skillnaden än tydligare. Södra Botkyrka som är mycket villaområden hade 79.1% valdeltagande (-0.8%) och 46.6% röster på s+v. Norra Botkyrka däremot hade 65,5% valdeltagande (-2,8%) och 63,7% röster på s+v.

Invandrare och ungdomar i fattiga bostadsområden är benägna att rösta vänster. SVT:s vallokalsundersökning visar att 30% av förstagångsväljarna röstade på (s) (att jämföra med 18% för V och 10% för Mp) och 50% av invandrarna. Dessa grupper är också de som oftast låter bli att rösta, vilket arbetarrörelsen förlorar på.

Att SAP borde föra arbetarpolitik är självklart med tanke på hur arbetarklassen röstade den 15 september. 59,4% av LO-medlemmarna röstade på (s) och 39% av TCO-medlemmarna. Att SAP fortfarande har arbetarklassens stöd är således ett odiskutabelt faktum.

Men partiledningen är ganska långt borta från den verklighet en busschaufför eller en undersköterska eller en fabriksarbetare lever i. Därför kan vi räkna med att partiet inte av sig själv kommer att föra en radikal arbetarpolitik.

Nu måste vi pressa ledningen till att hålla sina vallöften. S-ledningen kommer att presentera nya sparpaket i takt med att den ekonomiska krisen fördjupas. Göran Persson har många gånger sagt att han aldrig igen kommer att acceptera underskott i statens finanser. Vi måste vara beredda på detta och pressa partiet åt vänster genom kamp på våra arbetsplatser, i skolorna, på gator och torg och givetvis också internt i arbetarrörelsen.

Det är nu kampen börjar.

Socialistens redaktion 20 september 2002


Kommentar från en läsare:

"Är det inte lite förmätet att tro att man på ett par rader kan förklara varför tiotusentals fler människor röstat på fp det här valet? Jag röstade på dem av helt andra anledningar än ni vill göra gällande och jag skulle aldrig komma på tanken att ens till en enskild person säga att jag kan förklara dens beteende. Era medvetande innehåller inte någon annans, punkt slut.

För övrigt borde ni inse att det ju är mer sympatiskt att tillåta arbetskraftsinvandring (fp) än att inte göra det (v&s). Fp är det partiet som drar åt rätt håll i denna fråga."