Del 4 - Staten

När vi till vardags talar om "staten" i Sverige brukar vi mena regeringen med alla dess departement, alla statliga myndigheter och kanske till och med den offentliga sektorn med skolor och sjukhus. Men när Marx och Engels skrev om staten hade de en annan definition: De åsyftade visserligen regeringen och riksdagen, men framförallt också militären och rättsväsendet med domstolar, fängelser och polis, alltså våldsapparaten. Varför skulle då dessa delar av statsapparaten vara viktigare än de andra? Jo, välfärden har växt fram som en del av staten i Sverige bara tack vare arbetarrörelsens kamp under 1900-talet. I många andra länder är sjukhusen och skolorna privata, och i Sverige förs en ständig kampanj från borgerligheten för att privatisera välfärden även här. Välfärden kan alltså utan omsvep växla mellan statlig och privat ägo utan att statens karaktär förändras. Det kan däremot inte rättsväsendet och polisen. Riksdagen stiftar lagar och regeringen utfärdar förordningar, men för att detta ska vara meningsfullt så måste staten ha maktbefogenheter att tvinga medborgarna att lyda dessa lagar, i sista hand med våld. Dessa delar utgör därför den nödvändiga kärnan i staten.

Faktum är att även i den icke-marxistiska samhällsvetenskapen så är den mest väletablerade definitionen av staten den som den tyska ekonomen och sociologen Max Weber gjorde och som tar till vara på samma grundtanke: Weber definierade staten som det organ i samhället som har monopol på det legitimerade användandet av våld. Med "det legitimerade användandet" menas att organisationer utanför staten kan få använda våld, men bara med statens direkta medgivande och i enlighet med de av staten stiftade lagarna, som med till exempel privata väktarbolag.

Statens ursprung

I den meningen som vi nu definierat staten, som ett organ med våldsmonopol i samhället, har staten inte funnits i alla samhällen. I det klasslösa samhälle som fanns bland Nordamerikas indianer till exempel fanns det visserligen en politisk struktur med klanråd och stamråd som fattade kollektiva beslut, och som utsåg ledare för fredstid och krigstid, men dessa valda ledare hade inga som helst tvångs- eller maktmedel gentemot sina folk. Den auktoritet som de hade byggde helt på att de hade folkets respekt.

Först när en privilegierad klass uppstod så uppstod behovet för den härskande klassen att med våld upprätthålla sin ordning. Staten uppstod då som överklassens organ för att hålla de andra klasserna i schack, i slutändan med våld. Lagarna är i varje klassamhälle formulerade för att gagna överklassen och säkra deras makt, och alla som bryter mot dessa lagar utsätts för statens våldsapparat.

Men när jämlikhetsidealen väl är förstörda så spricker samhället inte bara mellan den härskande och den arbetande klassen, utan också mellan individerna i samhället. Brott som tidigare var sällsynta blir i klassamhället vardagsmat: Ekonomisk utsatthet tvingar fram stölder, medan stress och desperation får sitt utlopp i våldsbrott. I perioder utan skarp klasskamp så upptar alla dessa "småbrott", som ofta utförs mellan individer inom samma klass, större delen av rättsväsendets tid och energi.

I alla större klassamhällen så är också överklassen indelad i konkurrerande grupper. I tidigare samhällen handlade det oftast om olika adelsfamiljer som konkurrerade om makt och rikedom, medan vi i dagens samhälle har företag och ekonomiska maktsfärer, som Wallenberg-sfären och Stenbeck-sfären i Sverige. För att denna konkurrens ska ske under ordnade former och inte urarta på ett sätt som skulle hota överklassens överhöghet över den arbetande klassen så krävs det att även överklassen är underställda vissa gemensamma spelregler. Staten har därför ett visst mått av oberoende från de enskilda grupperingarna i överklassen, för att bättre kunna tjäna hela överklassens kollektiva intressen.

Men även om dessa brott inom klasserna kan uppta det mesta av statens tid, så är ändå statens grundläggande funktion att skydda och bevara klassamhället. Lagarna skyddar privategendomen, och därmed den oerhört ojämna fördelningen av jordens resurser som råder i alla klassamhällen. Men samtidigt så är staten inte en orubblig organisation huggen i sten, utan den påverkas och omformas också av klasskampen, så att överklassen långt ifrån alltid innehar kontrollen över den helt själva. De flesta produktionssätt har under sin livstid bevittnat hur den levande klasskampen gett upphov till ett par olika former för staten.

Under antiken till exempel fanns under en period stater som utgjorde ett renodlat överklasstyre, där de rikaste familjerna gemensamt hade nästan all politisk makt i sina händer. Denna stat gick i Grekland under namnet Boule, och i Rom under det mer välkända namnet Senaten. Följden av dessa stater blev att folket rövades och skuldsattes in på bara skinnet, tills förtrycket blev outhärdligt, och stora uppror startade. I Grekland greps då makten av personer som kom att kallas tyranner. Tyrannerna var personer från nyrika familjer i medelklassen som ställde sig i spetsen för upproren för egen vinnings skull. Men även fast de bara drevs av eget maktbegär så var de ändå tvungna att basera sig på de upproriska massorna av fattiga bönder för att konsolidera sin makt, och fick därför lov att föra en radikal politik med stora omfördelningar av rikedomen från de rika till de fattiga. En liknande roll hade Julius Caesar när han med sina truppers hjälp marscherade in och grep makten från senaten i Rom.

Dessa personer utnyttjar ett dödläge i klasskampen där missnöjet är så stort att överklassen inte längre kan fortsätta styra staten, men folket samtidigt inte är tillräckligt välorganiserade för att själva ta kontroll över staten. Detta är ett återkommande fenomen ända in i modern historia, som vi marxister kallar för bonapartism efter Napoleon Bonaparte som grep makten i maktvakuumet efter den franska revolutionen. Vi kommer att ägna en särskild del av denna studiecirkel åt de bonapartister gripit makten genom att ställa sig i spetsen för arbetarklassens kamp mot kapitalismen.

Den borgerliga staten

Även under kapitalismen har vi sett ett antal olika typer av stater. I kapitalismens barndom bestod de flesta stater av omorganiserade kungastyrda stater, eller av parlamentariska system där röstskalorna var graderade så att bara de rika kunde rösta, och man fick fler röster ju rikare man var. Eftersom pengar under kapitalismen är maktens måttstock, så kan man säga att dessa parlamentariska system med graderade röstskalor var den mest naturliga och renodlade kapitalistiska staten, där staten låg helt i borgarklassens händer. Precis som under antiken blev detta styre så impopulärt att det blev ohållbart, och i land efter land byttes det ut mot parlamentarism med allmän rösträtt. Borgarklassen var livrädd för denna förändring, och oftast accepterade de inte allmän rösträtt förrän landet stod på randen till revolution, vilket skedde i en hel rad länder vid första världskrigets slut.

Monarkins fall och införandet av demokrati var ett stort framsteg för arbetarrörelsen. Press- och yttrandefrihet gjorde att man kunde mötas och sprida sina idéer mer ostört, och man kunde kämpa sig till reformer som lagstadgades, såsom begränsning av arbetsdagen och anställningstrygghet. Men få socialister såg den allmänna rösträttens införande som någon slutgiltig seger som helt bröt kapitalismens makt. Så länge industrin och merparten av ekonomin ägs och kontrolleras av en samling rika män så kan inte makten i samhället ligga i folkets händer, och varje reform måste fortfarande vinnas genom kamp. Ännu efter den allmänna rösträttens införande, och ännu idag, så har staten i princip samma struktur som innan demokratins införande. Den är anpassad för att göra det möjligt för den kapitalistiska ekonomin att fungera genom att ställa upp gemensamma spelregler för marknadens aktörer, och för att upprätthålla klassamhället genom att skydda privategendomen med polisen och rättsväsendet. Därför säger vi att staten i alla kapitalistiska länder, oavsett vilket parti som sitter vid makten, är en i grunden borgerlig stat. Den allmänna rösträtten och socialdemokratins starka ställning har gjort det möjligt för arbetarklassen att tillkämpa sig enorma förbättringar under 1900-talet, men samtidigt förhindrade de inte att militären sattes in mot strejkande arbetare i Ådalen 1931, att polisen sattes in mot strejkande arbetare på Systembolagets lager 2009, att kronofogden gör livet surt för människor som blivit skuldsatta, eller att migrationsverket nekar uppehållstillstånd till flyktingar från diktaturer.

Borgarklassen var livrädda för den allmänna rösträtten därför att den krävdes av en kämpande rörelse som de inte kunde kontrollera. Men när väl rösträtten var genomförd och kampvågen lade sig, kunde borgarklassen ändå återigen säkra greppet om sin stat. Utöver valen, som bara hålls var fjärde år, är staten strikt hierarkiskt uppbyggd, och dess högsta ämbetsmän har en lön och en levnadsstandard som är helt avskild från vanliga människors. Samtidigt ser företagsledarna till att ha täta och förtroliga kontakter med ledande politiker. Om detta inte räcker tar man istället till direkta hot, i stil med "om inte företagsklimatet förbättras i det här landet så flyttar vi verksamheten utomlands".

Med tiden har borgarklassen insett att den parlamentariska staten är det bästa sättet att styra samhället. Dess struktur innehåller mängder av spärrar mot att i grunden förändra samhället, men samtidigt ger den folket en illusion om att de har makten, och fungerar som en nu väl beprövad missnöjesventil: När missnöjet ökar så kan detta kanaliseras i en valkampanj till att byta regering, fyra år senare kan missnöjet riktas till att byta tillbaka till den första regeringen, och så vidare. Men denna strategi har en svaghet: Den förlitar sig på att arbetarklassens medvetenhet, organisering och kampvilja inte utvecklas för långt. Då är borgarklassens vurmande för demokrati som bortblåst, och plötsligt så skyr man inga medel för att motarbeta den demokratiskt valda regeringen. Som ett av många exempel på detta kan nämnas händelserna i Venezuela år 2002, då den borgliga oppositionen med USA:s hjälp försökte störta den folkvalda regeringen med en statskupp.

Arbetarstaten

Efter Pariskommunen 1871, då arbetarna under två månader tog över makten i Paris, drog Marx och Engels en slutsats som de tyckte var så viktig att de förde in den som en ändring i Kommunistiska Manifestet. Innan hade de menat att arbetarklassen måste ta över den borgliga staten för att snabbt erövra makten och sedan använda den för att omdana samhället. Men under Pariskommunen gick arbetarna längre än så: I stridens hetta bildade man en egen stat med en helt annan struktur, där organen var både beslutsfattande och verkställande så att de kunde genomföra snabba förändringar, där alla funktionärer och förtroendevalda fick samma lön som en genomsnittlig arbetarlön, och där de kunde avsättas av folkets råd när som helst.

Liknande rådsorgan har därefter bildats upprepade gånger i revolutionära situationer på de mest skilda platser i världen. Vi ska studera dessa revolutioner framöver i denna studiecirkel och se på det enorma engagemang som kanaliseras vid dessa tillfällen, men också svara på frågan varför ingen revolution, inte ens de som frambringat en arbetarstat, ännu har lyckats med att skapa ett demokratiskt klasslöst samhälle.

Pelle Nilsson