Del 3 - Arbetsvärdeläran

När man ska bygga upp en teori för hur någonting fungerar, gäller det att först fråga sig: Vilka är de mest grundläggande aspekterna och egenskaperna hos det vi studerar? I meteorologin, vädrets vetenskap, utgår man inte från begrepp som regn, solsken och storm. Det är ju dessa fenomen som man vill förklara och förutspå, och då måste man utgå från de grundläggande krafter som driver fram dessa fenomen, såsom tryck, temperatur och luftfuktighet. Så vad är den mest grundläggande aspekten hos vår tids ekonomiska system, kapitalismen? Den första tanken som slår en är nog pengar, men även om pengar är ett helt nödvändigt medel för kapitalismen, så träffar det inte i hjärtat. Marx identifierade istället kapitalismen som ett varuproducerande samhälle, ett samhälle där människor producerar föremål för att sälja på en marknad, för att sedan kunna köpa alla de föremål som man själv behöver. Med en vara menar vi alltså ett föremål, eller en tjänst, som innehåller nerlagt arbete och som är producerad för att säljas eller bytas bort.
 

NU UPPSTÅR FRÅGAN: Vad är det som avgör hur mycket en vara är värd, det vill säga, hur mycket pengar kan en viss vara säljas för? Om vi tittar på ett försäljningstillfälle där tillverkaren säljer sin produkt till en kund, så ser vi att tillverkaren och kunden har två helt olika perspektiv på produkten. Tillverkaren tycker att hennes produkt är mer värd ju mer tid hon har lagt ner på att tillverka den, så att hon får utdelning för sitt nerlagda arbete. Köparen tycker istället att produktens värde bestäms av hur stor användning han har av produkten. Så vad är det som avgör saken? Här måste vi se till konkurrensen mellan tillverkarna. Så länge som det går att tjäna stora pengar på en vara i förhållande till hur mycket arbete man måste lägga ner, så kommer fler människor att söka sig till branschen och börja tillverka denna vara. Någon motsvarande konkurrens finns normalt sett inte hos köparna, då deras köp svarar mot verkliga behov.  Skräddarna kan fritt växla mellan att tillverka tröjor och byxor, beroende på vad som är mest lönsamt, men köparna kommer alltid att behöva både tröjor och byxor för att hålla sig varma. Därför avgörs varans värde i längden av hur lång tid den tar att tillverka, eller det nerlagda arbetet i varan. Detta betyder givetvis inte att man får mer pengar för sin vara om man är långsam och tar längre tid på sig för att tillverka den. Eftersom priset avgörs av konkurrensen så är det den genomsnittliga arbetstiden som läggs ner som är intressant.
 
Historiskt uppkom pengarna för att underlätta utbytet av varor. Om en skräddare har tillverkat ylletröjor och behöver byta till sig ett bord, så är det opraktiskt om hon behöver leta upp en möbelsnickare som både behöver ylletröjor och har ett bord av rätt storlek till salu. Tack vare pengarna kan hon sälja tröjorna till vem som helst, och sedan köpa ett bord av vilken möbelsnickare som helst för pengarna hon fick för tröjorna. Detta är pengarnas funktion som cirkulationsmedel. Men pengar kan också sparas undan för att användas långt senare, eller för att ha som trygghet om man blir oförmögen att tjäna pengar under en senare period. Detta är pengarnas funktion som besparingsmedel.  

Pengarnas förvandling till kapital

I vårt samhälle vet vi, att den som äger mycket pengar kan "låta dessa pengar arbeta" och bli ännu mer pengar. Vi är så vana vid att det betalas ut ränta på sparade pengar på banken att vi tycker det är helt naturligt. Men hur går detta egentligen till? Vad är källan till denna värdeförmering, som gör att en viss summa pengar kan växa till en större summa?  

Vissa borgerliga ekonomer hävdar att värdeförmering uppstår i handeln, alltså i själva varuutbytet. En vara kan säljas över eller under sitt verkliga värde vid ett visst tillfälle, men det som den ena parten tjänar, förlorar den andra parten. Inga nya värden kan uppstå på detta sätt, och samhällets totala rikedom skulle då aldrig kunna öka. Vi måste alltså söka efter värdeförmeringens källa på annat håll.
 

Om pengar ska kunna växa och bli mer pengar, utan att bara lura till sig någon annans pengar, så måste pengarna utnyttja den enda kraft i världen som kan skapa nya värden, nämligen det mänskliga arbetet. När en människa arbetar, skapas nya värden. Människans förmåga att arbeta kallar vi för arbetskraft.

I inledningen karakteriserade vi kapitalismen som ett varuproducerande samhälle. Grundläggande för kapitalismen är också lönearbetet, där människor anställs och arbetar för en lön. I ekonomiska termer kan vi säga att arbetsgivaren köper arbetarnas arbetskraft under en viss tid i taget, för att därefter fritt förfoga över denna arbetskraft genom att bestämma vad den anställda ska göra. Kapitalismen kännetecknas alltså också av att människors arbetskraft är en vara. Detta skiljer sig till exempel från slavsamhället, där slavens hela person är en vara, och slavens arbetskraft för resten av hennes liv automatiskt tillföll den som ägde slaven.
 

 

HISTORISKT UPPKOM denna situation därför att produktionsmedlen utvecklades till en punkt där de blivit för avancerade och dyrbara för att varje producent själv skulle kunna hålla sig med dessa produktionsmedel. Förr kunde varje möbelsnickare själv äga sina verktyg, men maskinerna som används för att tillverka möbler i en fabrik är så dyra att de bara kan innehas av någon med betydligt mer pengar än någon enskild möbelsnickare kan tjäna ihop. Denne någon kallar vi för en kapitalist. Eftersom fabrikerna kan tillverka möbler mycket effektivare så sjunker den genomsnittliga arbetstiden som krävs för att tillverka ett bord, och då sjunker alla bords värde på marknaden. De möbelsnickare som fortsätter på det gamla sättet kan till slut inte försörja sig längre, utan tvingas ta anställning i en fabrik. På detta sätt har kapitalismen trängt undan de äldre produktionssätten.  

En väsentlig fråga är nu, hur mycket är själva arbetskraften värd, det vill säga vad måste kapitalisten betala i lön? Eftersom arbetskraften är en vara under kapitalismen, så borde dess värde bestämmas på samma sätt som för andra varor, alltså av hur mycket arbete som behövs för att framställa och underhålla den. Värdet på arbetskraften skulle i så fall vara lika med värdet av maten, kläderna, bostaden och alla andra livsförnödenheter som krävs för att hålla arbetaren arbetsför, inklusive en del för att täcka hennes uppväxt och eventuella utbildning. I kapitalismens barndom kan man säga att det också fungerade på det viset, men eftersom arbetskraften inte är vilken vara som helst, utan består av människor, så dröjde det inte länge förrän arbetarna tog strid mot detta system som syftade till att hålla deras löner nere till existensminimum. Det bildades fackföreningar, vars grundidé är att säkerställa högre löner genom att dra undan lönesättningen från marknadsmekanismernas kontroll.

Kampen om mervärdet

Arbetskraften är alltså en vara som arbetsgivaren köper för att skapa nytt värde, i form av nya varor. Men medan arbetskraftens värde (alltså lönen) avgörs av arbetarens levnadsomkostnader, så avgörs storleken på värdet som arbetaren skapar av helt andra saker, bland annat på hur hårt hon arbetar. Därför kan hon skapa både mer och mindre värde än hon får ut i lön. Om hon skapar mer, så tillfaller detta mervärde arbetsgivaren. På detta sätt använder sig arbetsgivaren av arbetarens värdeskapande förmåga för att generera sin vinst, och ju hårdare han kan förmå arbetarna att arbeta, desto högre blir vinsten. Eftersom värdet som arbetskraften tillför inte är givet på förhand så kallas arbetskraften också för variabelt kapital.  

När en vara tillverkas i en fabrik så tillförs dock inte allt värde från arbetarna, utan värde tillförs också från råvarorna och verktygen som används. Men dessa råvaror måste i sin tur ha tillverkats eller utvunnits från naturen av andra arbetare, så deras värde har tidigare skapats av mänskligt arbete. Om en cykel kräver fyra arbetstimmar att tillverka, och förbrukar 10 kg aluminium, och denna mängd aluminium i sin tur har tagit 3 arbetstimmar att utvinna och bearbeta, så innehåller cykeln 4 + 3 = 7 timmars nerlagt arbete. Tillskottet från maskinerna i fabriken blir något mer komplicerat. Om en maskin tagit 50 arbetstimmar att tillverka, och maskinen kan användas för att tillverka 100 cyklar innan den är helt nersliten, så överför den en hundradel av sitt värde, alltså en halvtimme, till varje cykel. Det totala nerlagda arbetet i varje cykel blir alltså sju och en halv timmar. Eftersom maskiner i regel är gjorda för att användas på ett visst sätt och har en begränsad livslängd så är det givet på förhand hur mycket värde maskinen kan tillföra, och tillsammans med råvarorna kallas de därför för konstant kapital.

 

VAD HÄNDER NU om ett företag utvecklar en billigare metod för att tillverka sin produkt? Låt oss säga att de uppfunnit en maskin som gör att varje cykel bara kräver två arbetstimmar att tillverka. Om vi antar att den nya maskinen precis som den gamla tagit 50 arbetstimmar att tillverka och håller för 100 cyklar så sjunker det nerlagda arbetet för varje cykel till 2 + 3 + 0; 5 = 5; 5 timmar. Tack vare patent eller hemlighetsmakeri så kan de under en period vara ensamma om att producera cyklar på detta effektivare sätt. De kan därför sälja cyklarna till samma pris som tidigare, eftersom det är detta pris de andra tillverkarna säljer för, och plocka ut de två insparade arbetstimmarna i vinst. De kan alltså tillverka cykeln med hjälp av 5,5 arbetstimmar, men sälja den till ett pris motsvarande 7,5 arbetstimmar, och alltså göra en vinst motsvarande 2 arbetstimmar på varje såld cykel. Alternativt, vilket är det normala, så sänker de priset en bit för att också öka sin försäljning. Låt oss säga att de väljer att sälja cyklarna till ett pris motsvarande 7 arbetstimmar. Då tjänar de bara ett värde av 1,5 arbetstimmar per cykel, men eftersom de nu säljer billigare än alla sina konkurrenter så kanske de fördubblar sin försäljning, och därmed ökar sin totala vinst ännu mer. Då de ökar sin försäljning måste de anställa fler, och det ser ut som att företaget skapat både fler jobb och högre vinst med sin uppfinning. Men för varje extra cykel de säljer så säljer någon konkurrent en cykel mindre, och eftersom konkurrenternas cyklar tar längre tid att tillverka så försvinner samtidigt fler jobb hos konkurrenterna än vad det första företaget skapat! 

På längre sikt kommer sedan alla tillverkare att börja använda den nya maskinen, och då sjunker cykelns värde och priset som alla tillverkare kan ta ut till ett värde motsvarande 5,5 timmar. Som nämndes tidigare sker detta genom konkurrensen mellan tillverkarna. Så länge som marknadspriset för cyklarna är högre än tillverkningskostnaden så kommer antingen någon befintlig tillverkare att sänka priset för att öka sin försäljning, eller så kommer en ny cykelfabrik att startas som säljer billigare för att komma in på marknaden. Detta fortsätter tills vinsten är så liten att det inte är värt besväret att ge sig in på cykelmarknaden. Detta kallas för profitkvotens fallande tendens, det vill säga tendensen för företagens vinster att ständigt falla så länge som produktionsmedlen inte utvecklas. Efter denna utjämning så är vi tillbaka på ruta ett, ingen tillverkare gör någon betydande vinst längre, och det enda som varaktigt har förändrats är att det försvunnit en massa arbetstillfällen. Det är därför bara de första tillverkarna som inför den nya tekniken som tjänar stora pengar. Detta tvingar kapitalisterna att satsa en del av sina vinster på att utveckla produktionsmedlen för att säkerställa framtida vinster.  

 

DET ÄR SÅ klart i grunden positivt att tekniken utvecklas så att saker kan tillverkas snabbare och effektivare. Problemet är att under kapitalismen så kommer förbättringarna inte arbetarna till del i form av vare sig högre löner eller arbetstidsförkortningar, utan deras enda tack är att en del av dem sparkas när produktionen blir effektivare. Om marknadskrafterna hade fått verka ohämmat så hade bara en minimal arbetsstyrka funnits kvar på varje arbetsplats, de som hade jobb hade fått arbeta så stor del av dygnet som är fysiskt möjligt, och deras lön hade bara precis räckt till mat och hyra. Men då hade ingen haft råd med att köpa de tillverkade produkterna, vilket visar på en viktig motsägelse: Kapitalisternas strävan efter att hålla ner arbetarnas löner undergräver samtidigt deras möjligheter att sälja sina produkter då ingen har råd att köpa dem.

Det är upp till arbetarna att kämpa för högre löner, bättre arbetsvillkor, kortare arbetstid och fler jobb. Under tillväxtperioder måste de kämpa för att få del av de växande vinsterna, och under krisperioder måste de kämpa för att inte behöva betala hela krisen. Större delen av återstoden av denna studiecirkel kommer att ägnas åt formerna och förutsättningarna för denna kamp, och visa att det ytterst handlar om en kamp för ett annat samhälle.

Pelle Nilsson