Del 2 - Historisk materialism

Marxismens syn på historien brukar kallas för historisk materialism eller historiematerialismen. Grundsatsen är att historiens utveckling framförallt drivs fram av materiella processer. Motsatsen till detta är en idealistisk historiesyn där historiens gång formas av ideologier och stora individer. Borgerliga debattörer brukar beskriva vår nutid som att den präglas av kampen mellan en rad onda ideologier, som nazismen, kommunismen och den islamska fundamentalismen, och den goda ideologin liberalismen (eller möjligtvis konservatismen). I deras värld utspelar sig den politiska utvecklingen i ett antal församlingar, där man sakligt diskuterar hur samhället ska fungera, varefter människor bestämmer sig för ett alternativ och bara lever efter detta. Om liberalerna lyckas vinna diskussionen så få får vi ett bra samhälle där alla (om vi talar med en socialliberal) eller åtminstone de smarta och företagsamma kan leva lyckliga liv. Om istället nazisterna vinner diskussionen så kommer folk att rusa ut på gatorna och bedriva etnisk rensning. För att fullt ut bemöta denna världssyn med en vetenskaplig syn på historien så behöver vi först införa några begrepp.

För att göra detta frågar vi oss först: Vad är kärnan i mänsklighetens historia? Hur har människan lyckats frigöra sig så fullständigt från evolutionen som skapade oss, så att vår historia följer helt andra former och lagar än de andra djurens utveckling? Det som slår en först är just människans intellektuella överlägsenhet, att vi kan planera och utvärdera våra egna och andras handlingar. Men om vi stannar där och slår fast att människans intellekt är det som utmärker oss, så landar vi bara i en idealistisk historiesyn och blir oförmögna att förklara någonting i historiens gång. Vi stannar därför kvar vid frågan och frågar oss: Varför och hur utvecklades vår förmåga att tänka? Engels kunde besvara denna fråga redan 1876 trots det bristfälliga forskningsunderlag som fanns då, i en liten skrift kallad Arbetets andel i apans förvandling till människa. Han förklarar där att apan förvandlades till människa genom att utveckla förmågan att tillverka verktyg, och att denna process utvecklade inte bara hjärnan, utan också fingerfärdigheten hos våra händer, en upprätt ställning för att frigöra dessa händer, och ögon som kan se detaljerna i det vi skapar. Under denna process uppstod också helt nya krav på kommunikationen inom gruppen. Den som lyckats skapa ett bra verktyg måste kunna lära de andra hur hon gjort, och användandet av ständigt nya verktyg och metoder i jakten krävde mer dynamisk samordning mellan individerna som deltog i den. Därför utvecklades parallellt våra stämband och ett språk uppstod. Vårt intellekt utvecklades alltså tillsammans med andra kroppsdelar för att tjäna två syften: Förmågan att tillverka verktyg och förmågan att kommunicera med varandra på en högre nivå. Vi bör alltså se människan inte bara som en tänkande varelse, utan som en arbetande varelse, och en social varelse.

När verktygen, och därmed vårt sätt att införskaffa mat och andra livsförnödenheter, förbättras så säger vi att arbetets produktivitet har ökat. Själva verktygen kallar vi för produktionsmedel, och dessa produktionsmedel tillsammans med människorna som använder dem och dessa människors kunskap och färdigheter kallar vi för produktivkrafter. Sättet som vi organiserar oss på socialt för att utföra arbetet kallar vi för produktionsförhållanden. Ett system av produktivkrafter och produktionsförhållanden, det vill säga en viss sorts samhälle, kallas för ett produktionssätt.

Nu blev det många begrepp på en gång! Låt oss titta på några välkända historiska samhällen och se hur dessa begrepp faller på plats där.

Vi börjar med det allra första produktionssättet, jägar- och samlarsamhället som rent tidsmässigt fyller större delen av historien. Produktionsmedlen bestod i de redskap man använde för att samla rötter och frukter och för att jaga: Knivar, metkrokar, facklor, spjut och pilbågar (detta är det enda samhället i historien då vapnen var produktionsmedel!). Produktionsförhållandena bestod i de mest naturliga och självklara förhållandena: Alla var jämlika och man planerade och genomförde arbetet tillsammans, och delade upp bytet efter behov.

Urkommunismen

När människan började odla jorden och blev bofast så var det den störta och viktigaste förändringen i vårt sätt att leva någonsin. Även om den tekniska utvecklingen hade startat långt tidigare med uppfinnandet av allt bättre redskap under jägar- och samlarsamhället så var det först nu som man på allvar började forma naturen efter sin vilja. Produktionsmedlen bestod nu i själva jorden och grödorna, i en rad nya redskap som utvecklades för att bruka jorden, och i lerkärl som man lärde sig tillverka för att lagra säden och andra jordbruksprodukter. Produktionsförhållandena var fortfarande de mest demokratiska och naturliga tänkbara, jorden ägdes och brukades gemensamt, så att fullständig ekonomisk jämlikhet rådde. Detta produktionssätt kallar vi för urkommunismen (kommunism betyder egendomsgemenskap, och förstavelsen ur- signalerar att det är samhällets urform, det första sättet att organisera samhället på sedan vi blivit bofasta).

Så var det fortfarande bland Nordamerikas indianstammar när européerna “upptäckte” dem i slutet av 1400-talet. Varje indianstam var indelad i klaner, som både var en politisk enhet, men framförallt en jättestor familj, där man enbart fick ha sexuella förbindelser utanför den egna klanen, men vanligtvis inom stammen. Detta skedde genom “äktenskap”, där mannen gick över till kvinnans klan för att leva med henne, men äktenskapet hade ingen funktion för att överföra egendom eller arv, och det kunde enkelt och odramatiskt upplösas, varpå mannen återgick till klanen där han var född. Klanen utsåg demokratiskt sina ledare genom val där alla kvinnor och män deltog. Man valde alltid en Sachem, som var ledaren under fredstid, och vid behov också en hövding, som var en militär ledare. Ingen av dessa ledare hade dock några som helst tvångsmedel att tillgripa, utan deras makt byggde helt på klanfrändernas respekt för det gemensamt fattade beslutet, och ledarna kunde närsomhelst avsättas av folket. Inom klanen var alla systrar och bröder och det var en självklarhet att hela klanen skulle ta hand om de gamla och sjuka.

Trots att Nordamerikas indianer var helt klasslösa och jämlika så förekom ändå småkrig mellan stammarna. Dessa krig var ur indianernas perspektiv det naturliga sättet att agera på när maten eller naturresurserna inte räckte till. Trots allt är ett snabbt krig barmhärtigare än den utdragna massvält som annars kunde ha utbrutit. Det kanske låter motsägelsefullt med samhällen som bygger på jämlikhet men som samtidigt krigar med varandra, men att krigen i sig inte hotade jämlikhetens ideal förstår man om man tittar på hur man handskades med krigsfångar: Man beslutade att antingen döda krigsfångarna, eller att adoptera dem, förmodligen främst med hänsyn till om det fanns mat och jord för att försörja dem, och om de adopterades så blev de genast fullvärdiga medlemmar av klanen, med samma rättigheter som alla andra. Att låta krigsfångarna bli en underordnad grupp i klanen var otänkbart just därför att det skulle ha förstört den jämlika ordningen som hela samhället då byggde på.

Ändå fanns det flera urkommunistiska samhällen som tycks ha klarat sig helt utan krigande, och som kom betydligt längre i utvecklingen än de nordamerikanska indianerna. De arkeologiska fynden talar starkt för att de första jordbrukssamhällena i Europa var både klasslösa och fredliga. Husen och gravarna var ungefär lika stora, och ungefär lika rikt utsmyckade. Bosättningarna var ofta belägna i dalar (som är svåra att försvara) och saknade befästningar, och inga vapen avsedda att användas mot människor har hittats från denna period. Religionen verkar ha kretsat kring gudinnor i större utsträckning än kring manliga gudar, vilket man kan utläsa ur att de allra flesta avbildningar och lerfigurer föreställer kvinnor. Släktskapet räknades på moderssidan, så av allt att döma rådde jämställdhet mellan könen, om inte kvinnan till och med hölls högre i aktning.

Alla dessa egenskaper finner vi också i vissa större och mer avancerade städer i södra och västra Asien. I nuvarande Turkiet fanns mellan år 7400 f.kr. och 6000 f.kr. en stad vid namn Çatal Höyük, en stad med kanske 8000 invånare. Alla bostadshus är lika stora, och även här har man hittat åtskilliga gudinnefigurer. Vid Indusfloden fanns mellan år 2600 f.kr. och 1900 f.kr. en avancerad civilisation, den så kallade Induskulturen, vars utgrävda städer Harappa, Mohenjo-daro och Rakhigarhi visar samma kännetecken. I dessa städer har man inte hittat några stora tempel eller palats, men däremot stora sädesmagasin och badhus. Här fanns också ett för sin tid mycket avancerat avloppssystem, och ett utbrett skriftspråk som man ännu inte lyckats tolka.

Men vid tiden för Induskulturen hade det klasslösa samhället i stora delar av världen gått i graven. I Europa finner vi från cirka 4000 f.kr. spår av en helt annan sorts samhälle. Stenverktygen har ersatts av bronsverktyg, men framförallt hittar vi vapen i massor, samt extra stora och rikt utsmyckade gravar och hus som starkt utmärker sig från genomsnittet. I Mesopotamien avlöste en rad riken varandra mellan 4000 f.kr och 1000 f.kr. som alltmer uppenbart byggde på privategendom och grymt förtryck. Exakt hur klassamhället uppstod är en svårgenomtränglig fråga på grund av bristen på källmaterial. Vi får här nöja oss med att konstatera att jordbrukssamhället skapade ett överflöd som gjorde det möjligt för vissa människor att leva ett lyxigt liv på förslavade människors arbete utan att själva behöva arbeta. Denna möjlighet utnyttjades normalt sett inte, eftersom jämlikhetens ideal var djupt rotade bland det arbetande folket, och bland dem fanns det ingen motsättning eller impuls som kunde tvinga fram ett klassamhälle. Men av någon anledning uppstod klassamhället på vissa ställen, förmodligen införda av folk som först känt sig tvingade att kriga för att få mat i områden med bristande naturresurser, och som sedan blev så vana vid kriget att de istället för att röva förnödenheter började förslava folk systematiskt, och med tiden spreds dessa samhällen på grund av sin krigiska natur och påtvingades allt fler folk i världen.

Slavsamhället och feodalismen

I det antika Grekland och senare romarriket uppstod det kanske extremaste klassamhället i historien, slavsamhället. Människorna var uppdelade i fria medborgare och slavar som var fullständigt rättslösa. Ekonomin byggde fortfarande nästan helt på jordbruket, men den fria klassen använde överflödet till ett liv i stora städer, så de hade inte någon koppling till produktionen på landsbygden utöver att de ägde den och levde av den.

Det fanns ett grundmurat förakt för allt kroppsarbete, så de fria sysselsatte sig inte med något som hade med produktionen att göra. Samtidigt hade slavarna förstås inte något som helst intresse av att utveckla produktionen, de fick ju leva på existensminimum hur mycket de än producerade. Därför utvecklades produktivkrafterna knappt alls under antiken.

När överklassen är oförmögen att utveckla samhället längre är det upp till den arbetande klassen att göra revolt för att föra samhället vidare. Men det tragiska med slavsamhället är att också den vägen är blockerad, eftersom slavarna är helt låsta i sin maktlöshet. De kan inte bygga upp en egen intresseorganisation eller starta en social rörelse, eftersom de är rent fysiskt fångna. När slavarna som ibland skedde lyckades få igång ett väpnat uppror så fanns det ingen försoning i sikte, man var tvungna att antingen förinta hela den romerska armén, vilket var närmast omöjligt, eller fly ut ur romarriket och helt lämna samhället. Slavsamhället var därför en fullständig återvändsgränd, och utvecklingen kunde bara fortsätta när romarriket slagits i spillror.

Romarrikets kollaps var i grunden resultatet av en inre kris. Slavekonomin byggde på ständiga erövringar och en massiv import av nya slavar, och ju större riket blev, desto fler slavar behövdes det, och dessa livsnödvändiga erövringar upphörde när alla resurser gick åt till att försvara den enormt långa gränsen. När romarriket kollapsade invaderades det av mer primitiva germanska krigarfolk, och med tiden uppstod ett nytt samhälle ur sammanslagningen av det krossade romarriket och dessa germanska samhällen.

Trots den stora kulturella tillbakagången så hade det nya produktionssättet, feodalismen, förmågan att utveckla produktivkrafterna. Bönderna var livegna, vilket innebar att de var fria att bruka sin egen jord ett visst antal dagar i veckan då de producerade åt sig själva, men också måste jobba på feodalherrens jord de andra dagarna för att producera åt honom. På grund av den stora uppsplittringen och och de ständiga krigen så bodde feodalherren själv på landsbygden, medan städerna var små. Därför hade både bönderna och adeln incitament och möjlighet att öka produktiviteten, bönderna uppfann förbättringar för jordbruket, och adeln spred förbättringarna genom att man anammade granngodsens förbättringar.

Samtidigt innebar den decentraliserade strukturen hos feodalismen, där mycket av makten var utskiftad till furstens vasaller (lägre adelsmän), att även städerna kunde skaffa sig en liknande självständighet. Därför kunde borgarklassen, klassen av hantverkare och köpmän, utvecklas på ett självständigt sätt som saknar motstycke i historien, tills de till slut kunde ta makten i samhället och införa det nutida kapitalistiska samhället. I den här delen av studiecirkeln har vi koncentrerat oss på den äldre delen av mänsklighetens historia, men i de återstående nio delarna så kommer vi att koncentrera oss på hur det kapitalistiska samhället uppkom, hur det fungerar, och varför det måste ersättas med ett klasslöst socialistiskt samhälle. Vi avslutar istället denna del med att diskutera ytterligare några begrepp i historiematerialismens själva metod.

Bas och överbyggnad

I historiematerialismen brukar man säga att produktionen och produktionsförhållandena utgör basen i samhället, och att alla andra förhållanden och idéer i samhället utgör överbyggnaden. Dessa inbegriper rättsväsendet och juridiken, filosofi, moraluppfattningar, religion och all form av kultur (konst, teater, litteratur, musik, film...). Mellan basen och överbyggnaden finns det ett dialektiskt samspel, men på lång sikt så är det huvudsakligen basen som bestämmer, eller åtminstone sätter ramarna för, överbyggnaden. Basens dominans är kanske starkast över juridiken, lagarna och rättsväsendet är ju ett direkt och nödvändigt medel för att upprätthålla överklassens ordning. I ett slavsamhälle måste det naturligtvis finnas lagar som tillåter och reglerar just ägandet av slavar, medans det under kapitalismen måste finnas lagar som reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och anställd. Den offentliga ideologin (filosofin eller religionen) måste också legitimera den rådande ordningen: Under feodalismen hette det att kungen hade sin makt “av guds nåde”, dvs han var guds utsedda ledare på jorden, och många konstnärer och diktare anlitades av kungarna för att uttrycka detta förhållande kulturellt. Men i filosofin och kulturen finns det också ofta stort utrymme för kritik av den rådande ordningen.

På kort sikt kan det mycket väl vara så att det är överbyggnaden som styr basen. En lag som blivit otidsenlig kan ligga kvar och begränsa produktionen ett tag tills den skrivs om. Om det är väldigt grundläggande föreställningar som blivit otidsenliga så kan de hålla tillbaka produktionens och samhällets utveckling under lång tid innan de forceras. Kapitalismen förutsätter en snabb teknisk utveckling och därmed en vetenskaplig världssyn, men det tog ett par hundra år att göra upp med den kristna världssynens dominans i Europa.

Slutligen går vi tillbaka och tittar igen på begreppet produktionssätt. Låt oss nyansera bilden lite genom att slå fast att i de flesta verkliga samhällen så samlever flera produktionssätt. Under antiken fanns det till exempel alltid fria bönder vid sidan av slavgodsen, och än idag finns det människor som i de industrialiserade samhällena hålls som slavar och tvingas jobba i hemliga fabriker eller att sälja sina kroppar (att det är olagligt förändrar inte att slaveriet fortfarande existerar). Ett verkligt samhälle kallar vi för en samhällsformation, och det kan alltså inrymma flera produktionssätt. Men trots det så domineras de flesta samhällen av ett produktionssätt, och det är detta dominerande produktionssätt som formar staten, lagarna och kulturen (alltså överbyggnaden). Detta medför att det dominerande produktionsättets begränsningar ofta begränsar även de andra produktionssätten. Dagens svenska samhälle domineras av kapitalismen, men inrymmer också ett socialistiskt produktionssätt i form av den offentliga sektorn. Men eftersom kapitalismen har fått forma vår offentliga ideologi och statsapparat så bär ändå den offentliga sektorn på kapitalismens begränsningar: Den är hierarkisk, toppstyrd och anpassas efter kortsiktiga budgetmål istället för samhällets behov.

Pelle Nilsson