Del 1 - Dialektisk materialism

Marxismen är inte bara en politisk ideologi, utan också en filosofi - ett sätt att se på världen och att analysera den. Den filosofiska grunden för marxismen kallas för dialektisk materialism, och som namnet antyder inbegriper den två idéer, dialektik och materialism. Båda dessa idéer har funnits åtminstone sedan antiken.

Materialism och idealism

Materialismen och dess motsats idealismen har utgjort två motsatta läger genom nästan hela filosofins historia. Materialismen innebär att vårt medvetande är en produkt av materiella processer. Först när ett medvetande har utvecklats kan tankar och abstrakta idéer formas i detta medvetande. Idealismen å andra sidan säger att idéerna är eviga och har en egen existens, och att den fysiska världen bara är ett ofullkomligt förverkligande av dessa idéer. En trädstam är “ofullkomlig” eftersom den inte är helt rund, och kärleken mellan två människor är “ofullkomlig” eftersom det alltid finns egoistiska motiv inblandade. Idéerna om den matematiska cirkeln och begreppet kärlek är däremot perfekta, och enligt idealisterna måste dessa idéer ha funnits innan den materiella världen.

I verkligheten är det förstås tvärtom. Det är vi människor som skapar abstrakta och förenklade begrepp för att kunna hantera och förstå världen. I naturen finns inga perfekta cirklar, men det finns mängder av föremål som är nästan cirkelformade, och genom att använda modellen med den perfekta cirkeln så kan vi enkelt räkna ut trädstammens tvärsnittsarea efter att ha mätt omkretsen, och snabbt få ett ungefärligt korrekt svar. För oss materialister är abstrakta idéer och begrepp inte något heligt som svävar ovanför den materiella världen, utan kraftfulla verktyg som skapas av levande kvinnor och män för att förstå och förändra verkligheten. Man ansvarar själv för att använda sig av begrepp, och vid behov införa nya begrepp, som gör situationen lättare att förstå och hantera. Utan denna materialistiska inställning så riskerar man att använda och införa begrepp som istället för klarhet skapar förvirring och i slutändan apati.

En vanlig formulering av materialismen är att “det finns en yttervärld oberoende av vårt medvetande”. Denna formulering är korrekt, men farlig eftersom man lätt kan förväxla den med påståendet “yttervärlden är oberoende av vårt medvetande”. Vad materialismen säger är att själva existensen av världen är oberoende av oss, att världen kan finnas och har funnits även när ingen levde i den och därför ingen kunde se eller känna den. Men när ett medvetande väl har uppstått är yttervärlden på intet sätt oberoende av detta medvetande. En människa kan utifrån sin bild av världen och sina önskemål aktivt förändra världen, samtidigt som hon eller han också själv förändras av världen.

Dialektiken - rörelsens logik

Detta leder oss in på den andra delen av den dialektiska materialismen, dialektiken. Dialektiken utgår från att allting ständigt är i förändring. Natt blir till dag och vinter till sommar allt eftersom himlakropparna rör sig i sina banor. Kläd- och musiktrender kommer och går, och människor förändras av sina erfarenheter och upplevelser. Men också de saker som vid första anblicken tycks oföränderliga förändras, det är bara det att de förändras så långsamt att vi människor inte ser förändringen. Alla föremål som ligger orörda vittrar sakta sönder på ett eller annat sätt, järn rostar, trä ruttnar eller förmultnar, och även mer beständiga material vittrar så småningom sönder, om det så tar miljontals år. Själva kontinenterna förändras av de tektoniska plattornas rörelser, som driver upp till ett par centimeter per år, vilket exempelvis gör att Island blir ett par centimeter bredare varje år, och under årmiljonerna splittras hela kontinenter upp och slås ihop igen. Men inte nog med att alla ting förändras dramatiskt om det går tillräckligt lång tid. All materia består av atomer som alltid är i ständig rörelse. I vätskor och gaser far atomerna och molekylerna obehindrat runt och kolliderar ideligen med varandra, vilket då och då får molekyler att splittras eller bildas. Även i fasta ämnen, där atomerna sitter fast i en mer beständig kristallstruktur, vibrerar atomerna oavbrutet fram och tillbaka.

Vidare säger dialektiken att drivkraften för de ständiga förändringarna är motsättningar. Låt oss titta närmare på de tidigare nämnda tektoniska plattornas rörelser. Plattorna flyter fram på ett lägre skikt av jorden som kallas för astenosfären och som är tillräckligt mjukt för att på långa tidsskalor vara flytande, som lera. Men plattorna rör sig inte i harmoniska banor anpassade efter varandra, utan tvärtom befinner de sig ofta på kollisionskurs. Då plattorna glider längs med varandra ger rörelserna ibland upphov till våldsamma jordbävningar i gränszonerna mellan plattorna. När de driver rakt mot varandra kan plattorna delvis pressas upp på varandra, vilket ger upphov till bergskedjor eller djuphavsgravar.

Dialektiken beskrivs ofta i form av tre grundläggande lagar som Engels ställde upp för att presentera dialektikens viktigaste ståndpunkter. Man kan diskutera huruvida dessa lagar är det bästa sättet att presentera dialektiken på, men eftersom alla tre lagarna har något viktigt att säga om verkligheten, och eftersom det ofta refereras till dem i marxistiska texter så böjer jag mig för traditionen och hänger upp diskussion på dessa lagar. Jag vill dock på en gång säga att man inte får ha en stelbent syn på dessa lagar. Eftersom dialektiken är ett sätt att se på hela världen, från universum och materien till livet på jorden och framförallt samhället, så är den oerhört allmänt hållen. Olika fenomen kräver olika analysmetoder och angreppssätt, så när man står inför ett problem är det inte fruktbart att försöka använda en dialektisk lag i taget tills problemet är löst. Istället får man behandla problemet på det sätt som känns mest naturligt eller praktiskt, och bara använda dessa lagar när man tycker att de är användbara.

Den första lagen, motsatsernas enhet, tar till fasta på det redan nämnda faktumet att drivkraften för förändringarna är motsättningar. Ordet enhet syftar på att motsatser inte är frikopplade objekt som råkar vara motsatser till varandra, utan att motsatserna är intimt sammankopplade, och att de ofta inte kan existera utan varandra, trots att de står i motsättning till varandra. I fysiken har vi motsatser som elektrisk plus- och minusladdning, magnetisk nord- och sydpol och materia och anti-materia, och motsättningarna mellan dessa skapar all dynamik hos materien. I politiken ser vi att alla partier, trots alla brokiga men mindre viktiga skillnader, kan placeras på en höger-vänster-skala, och att motsättningarna ofta huvudsakligen sker mellan högern och vänstern. Detta är en reflektion av motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen som dominerar hela samhällsutvecklingen. Här ser vi att motsatser i dialektiken inte behöver vara absoluta motsatser i den meningen att alla deras egenskaper måste vara motsatta, utan det räcker med att de är motsatta i något avgörande hänseende så att det kan uppstå en dynamik dem emellan. Både arbetare och borgare är människor med samma behov och många likheter, men de har en roll i produktionen som gör att de har rakt motsatta politiska intressen.

Ofta diskuteras det kring om huruvida människor i grunden är egoistiska eller osjälviska, och inte sällan argumenterar människor som ska förställa att vara lärda för att vi i grunden är egoistiska och att alla till synes goda handlingar bara utförs därför att man räknar med att kunna få något tillbaka i framtiden. Dialektikens svar är att människor har både egoistiska och osjälviska drivkrafter. Dessa drivkrafter står i motsättning till varandra, och övervinner ständigt varandra i det att vi ibland gör uppoffringar, och ibland prioriterar oss själva.

Den andra lagen, kvantitetens övergång till kvalitet, beskriver hur små gradvisa förändringar till slut ger upphov till ett språng, en större och mer genomgripande förändring. Namnet kommer ifrån att de gradvisa förändringarna ofta är enkla att beskriva kvantitativt (med siffror), medan den slutliga förändringen är så pass genomgripande att den svårligen kan beskrivas bara med siffror. Det klassiska exemplet är när man kokar vatten: Under lång tid värms vattnet upp från rumstemperatur till 100 °C. Vattnet förändras inte drastiskt under denna tid, det utvidgar sig lite allteftersom det blir varmare vilket kvantitativt kan beskrivas som att densiteten sjunker, men det förblir vatten. Men när vattnet har nått 100 °C så sker en drastisk förändring, vattnet kokar och blir till vattenånga, en gas med helt andra egenskaper än vattnet. Än idag finns ingen matematisk modell som kan beskriva vattnets betéende både i fast form, vätskeform och gasform, utan man får acceptera att dessa tillstånd är kvalitativt olika och beskriva dem med helt olika modeller.

Vad lagen om kvantitetens övergång till kvalitet ger uttryck för är alltså att förändringar ofta sker språngvis. Detta ska inte tolkas som att de gradvisa förändringarna bara har som funktion att bygga upp för ett nytt språng, och att de är oviktiga om de inte får hålla på så länge att ett sådant språng sker. I exemplet med vattnet så innebär den gradvisa höjningen av temperaturen att man snabbare kan tina saker i vattnet, och att man kan bränna sig på det. Eller för att ta ett annat exempel, om företagsledningen i små steg höjer arbetstempot och arbetstiden, så är varje liten förändring fullt kännbar och de anställdas livskvalitet försämras av varje liten förändring, inte bara av den förändringen som till slut får tålamodet att brista så att de anställda går i strejk. Men i nästan alla situationer så kan man säga att om den gradvisa förändringen får hålla på tillräckligt länge, så kommer det att ge upphov till en kvalitativ förändring.

Den tredje lagen, negationens negation, ger uttryck för att världen inte bara är i ständig förändring, utan i ständig utveckling. Ur ett större perspektiv ser vi att vår planets historia är historien om hur materien utvecklas till allt mer avancerade strukturer. Ur ett formlöst och kaotiskt gasmoln formades först själva planeten med strukturerade jord- och bergarter, en stabil atmosfär utvecklades, och därefter allt mer avancerade former av växt- och djurliv. Denna utveckling ledde till slut fram till människans födelse, en varelse så avancerad att hon stegvis lär sig att behärska och forma sin omgivning, så att vi nu har en teknisk och social utveckling. Ett språng från ett stadium i utvecklingen till ett högre stadium kallas i dialektiken för en negation. Eftersom förändringarna drivs fram av motsättningar som övervinner varandra så består ett sådant språng i utvecklingen av både förintelse och skapelse, och det är förintelse-elementet som gett upphov till benämningen negation. Däggdjurens triumf, ett viktigt steg i djurlivets utveckling, bestod samtidigt i dinosauriernas utdöende. Det moderna kapitalistiska samhället kunde bara etablera sig genom att förstöra den gamla feodala samhällsordningen, ofta med våld.

En negation bevarar alltså vissa egenskaper hos det tidigare stadiet, men förstör andra egenskaper och ersätter dem med nya. Men lagen om negationens negation handlar egentligen om ett mer specifikt utvecklingsmönster. Antag att vi har ett utvecklingsstadium A som efter en negation övergår i ett nytt stadium B, som senare negeras igen och övergår i ett tredje stadium C. Ofta händer det att den andra negationen återinför vissa egenskaper som förstördes under den första negationen, så att stadium C i många avseenden mer liknar stadium A. Men samtidigt så skapar den andra negationen nya egenskaper så att stadium C ändå är ett helt nytt stadium, och är mer avancerat än både stadium A och B. Man säger då att vi kommit tillbaka till utgångspunkten, men på en högre nivå.

Ett tydligt exempel på detta utvecklingsmönster är Europas historia. I antikens Grekland och Rom fanns en avancerad kultur, ett utvecklat penningsystem som uppmuntrade långväga handel, och en statsapparat med enhetliga lagar som åtminstone för det mesta stod ovanför individens nycker. Efter romarrikets kollaps så förstördes allt detta; det mesta av kulturen glömdes bort, penningsystemet ersattes av naturahushållning eller lokala valutor, och den byråkratiska statsapparaten med dess enhetliga lagar ersattes av varje feodalherres godtyckliga styre över sitt eget lilla område. Under renässansen, som betyder just pånyttfödelse, återupptäcktes den antika kulturen och starka nationalstater med enhetliga lagar och valutor skapades. Men detta innebar mycket mer än bara en tillbakagång till antiken, detta var början på det moderna borgerliga samhället som vi fortfarande lever i.

Men negationens negation är inte en lag i den meningen att två på varandra följande negationer alltid följer detta mönster. Ett nytt utvecklingssteg behöver inte ta formen av en delvis tillbakagång till något tidigare stadium, och dessutom är det långt från alla språng i händelseförloppen som överhuvudtaget innebär någon utveckling. Om man tittar på isolerade händelser, eller på för korta tidsskalor, så kan det tyckas som att stagnation och tillbakagång är lika vanligt förekommande som utveckling. Detta är ytterligare en konsekvens av att förändringarna drivs fram av motsättningar; förändringarna är ofta kaotiska och rasar fram och tillbaka slumpmässigt, men på tillräckligt lång sikt ger de ändå upphov till en utveckling. Framgång i ett avséende sker ofta samtidigt som tillbakagång i ett annat, men klyftan som därmed uppstår ger upphov till en motsättning som förr eller senare måste lösas, något som Trotskij kallade för lagen om kombinerad och ojämn utveckling.

Sammantaget är alltså dialektiken ett förhållningssätt som hjälper oss att förstå och analysera det virrvarr av förhållanden och processer som verkligheten består av. De andra delarna av marxismen, som sammanfattas i de kommande delarna i denna serie, är en tillämpning av denna grundsyn på samhället och människans historia, vilket ger en ideologi som utmanar dagens makthavare och deras egen beskrivning av dagens samhälle, en ideologi som ger oss kraft att kämpa och förändra.

Pelle Nilsson