DAMP -

Symptom på ett samhälle i kris?

Den debatt om DAMP som nu pågår i medierna har många likheter med H. C. Andersens saga Kejsarens nya kläder. Men i sagan blev alla genast överens om sanningshalten i den lille gossen utsaga när han ropade: "Han har ju inga kläder på sig", trots att de innan dess varit övertygade om motsatsen.

Här däremot har kejsarens anhängare valt att försöka tysta gossen, inte med argument, utan med beskyllningar, polisanmälningar och hot om åtal.

Ingenting i Eva Kärfves bok Hjärnspöken, som jag läst, diskuterat och granskat i olika versioner fram till den färdiga boken, motsäger att det finns "problembarn" med olika former av beteendestörningar. Däremot är boken en vetenskaplig granskning av forskningen kring ett neuropsykiatriskt handikapp på dess egna villkor - d.v.s. hon studerar begreppet DAMP, dess uppkomst och diagnostik, om diagnosen bygger på bevis, dess giltighet och inte minst diagnosens effekter för individen och samhället.

Eva Kärfve är en sociolog och forskare av det för svenska akademiska förhållanden ovanliga slag som tagit "den tredje uppgiften" på allvar - den som innebär att man inte bara forskar och utbildar, utan också gör sina rön tillgängliga för en öppen diskussion. Och hon står tveklöst på barnens sida.

Försök att tysta debatten

Därför blir jag minst sagt förvånad över motståndarnas försök att tysta debatten med alla medel, inklusive polisanmälningar och försök att avstänga henne från hennes tjänst vid Lunds Universitet, i stället för att ta den vetenskapliga kontroversen på allvar och framlägga sakliga motargument. Detta är varken mer eller mindre än ett försök att sätta en av demokratins viktigaste principer - yttrandefriheten - ur spel.

Varför har då denna debatt blivit så infekterad, och varför reagerar föräldrarna till barn med diagnosen DAMP så negativt? Som förälder skulle jag bli djupt bekymrad om någon, utan andra bevis än de jag själv som lekman kan iaktta och bekräfta, sade att mitt barn har en hjärnskada som inte kan ses men som finns där, som är biologiskt betingad (och därför i nuläget obotlig) och som kräver specialbehandling. Jag skulle bli ännu mer bekymrad, möjligen skräckslagen, inför nästa besked - att botemedlet för detta barn består av specialundervisning och en, troligen långvarig, amfetaminbehandling.

Men svaret ligger antagligen på ett annat plan än det rent medicinska. Vi lever idag i ett samhälle där människor tvingas prestera allt mer, i allt yngre åldrar och i ett allt snabbare tempo. Detta medför också att gränserna för normaliteten skärps. Den som inte hänger med i tempot - eller har styrka nog att hävda sin rätt att ställa sig utanför hetsloppet - riskerar ständigt att plötsligt hamna utanför den trygga normalitetens gemenskap. Och detta skapar problem.

Att mitt i en krävande yrkeskarriär eller en ekonomiskt pressad situation, med övertid och prestationskrav på och utanför arbetsplatsen, ha ett hyperaktivt, "stört" barn med stort behov av tillsyn och uppmärksamhet kan knäcka den mest ståndaktige stålman/kvinna.

Skuldkänslor

Föräldrar vill sina barns bästa, det tvivlar väl ingen på, och barn är måna om sina föräldrar och vill vara lojala. Men när barnen får problem känner föräldrarna skuld och otillräcklighet. Och barnen, som ofta är mycket lyhörda för både känslostämningar hos föräldrarna och för sina egna behov, reagerar med de medel de har till buds, de drar sig tillbaka i tystnaden eller blir "oregerliga".

Vad man ser som "barnens bästa" styrs av olika strukturer beroende på om man ser det ur föräldrarnas eller barnens synvinkel. För tyvärr är det den rådande normaliteten som bestämmer vem som passar in och vem som skall utdefinieras.

Framgångsmyter

Samhällets framgångsmyter låter föräldrar tro att deras barn blir lyckliga om de ständigt är sysselsatta i olika organiserade aktiviteter, duktiga i skolan, omtyckta i kamratkretsen eller har de senaste prylarna, medan lycka för barnet kan vara att få krypa undan i ensamhet med en bok, att få leka Tarzan i den farliga skogen eller sjörövare i den förbjudna och inte mindre farliga dammen. Vi skärmar av och gränsar in både oss själva och våra barn i både tid och rum - och det udda, det svåra och besvärliga blir farligt och ohanterligt.

Så vart vänder vi oss? Den medicinska vetenskapen är av hävd en källa till trygghet. Dit går vi med våra bekymmer, våra "onormala" jag, och förväntar oss bot och lindring och en återgång till normaliteten. Och här har neuropsykiatrin funnit en nisch att fylla, genom att ge oss en medicinsk anledning att skilja oss från mängden.

Men vad händer sedan, när lille Pelle med sin DAMP-diagnos blir stor? Vem kommer att anställa honom? Hur kommer hans sociala liv att se ut? Kommer han att skapa sin identitet som avvikare så att han aldrig känner sig hemmastadd i den sociala gemenskapen? Kommer han att få bestående men av sin amfetaminbehandling?

Eller skall vi kräva samhället på den betydligt dyrare, men troligtvis humanare, ansträngningen att skapa möjligheter för barn och föräldrar att leva i ett människovärdigare tempo, med en bättre skolmiljö för alla barn, med en arbetsmarknad som låter människor skaffa sin försörjning utan att offra trygghet, familj och hälsa på vägen. Och låt oss framför allt slippa en ny DAMP-debatt om 30 år, liknande den som nyligen förts om tvångssteriliseringarna i Sverige under decennierna kring andra världskriget.

Här står jag alltså nu som en av åskådarna bredvid H C Andersens gosse och tittar på kejsarens följe och jag säger: "Javisst, han ser inte ut att ha några kläder på sig. Var är skräddaren? Varför anmäler man gossen? Jag kräver att få veta vad skräddarna har att säga om saken."

CH Översättare och skriftställare.

Från Socialisten nr 52, februari 2001