Kärlek och bussbebisar

Jag åkte buss för några veckor sedan. Jag var lat och åkte en hållplats bara från tunnelbanan hem till mig. Jag ställde mig vid första dörrarna, där stod två barnvagnar med tillhörande sittande mammor. Det var eftermiddagskö i trafiken så de 400 metrarna tog en stund.

Morsorna snackade med varandra om hur gamla barnen var, och de tyckte det var trevligt att båda ungarna var runt 16 månader. Barnen började kolla på mig och le, jag hade nog en rolig mössa på mig. Jag nickade och log. Ett lugnt liv det där, tänkte jag.

De fortsatte att titta på mig och le, barnen var som små öar av oförstördhet. Jag tyckte att det började bli jobbigt och tittade bort.

Några meter framför mig satt en tjej som tittade på mig, jag tittade genast ut genom fönstret. Hon var snygg, tänkte jag och tittade tillbaka mot hennes plats. Hon hade också vänt bort blicken första gången och nu såg vi på varandra igen. Vi kollade såklart bort igen och en sista gång innan jag steg av.

Barnen tittade fortfarande på mig när jag lättad gick av. Skönt att komma ut på den slaskiga trottoaren.

När jag nästan kommit hem blev jag förbannad. Hur kan det funka så här? Jag har säkert suttit sådär i en barnvagn och softat när jag var liten. Vad är det som hänt med mig sen dess? Nu kan jag inte ens titta på en tjej som jag dessutom tycker är snygg.

Svåra ord lär man sig

Samhället jag levt i snart 30 år verkar vara kärlekskontraproduktivt. Under mitt liv har jag lyckats lära mig ord som kontraproduktiv men vart försvann förmågan att se en människa i ögonen?

Sommaren 2002 träffade jag en härlig människa som jag blev kär i, vi pussades som sjutton och det var trevligt. Sen slutade vi med det på grund av olika saker men jag tänker på henne ibland och det lustiga med det här är att jag träffade henne på ett disko som jag hade tråkigt på. Hon är bland det vackraste jag vet och jäkligt speciell på ett bra sätt. Men det enda jag fick ur mig var att jag tappat hennes nummer och så. Hon log och jag gick, jag ville nog vara cool på nåt sätt. Idiotiskt, jag gillar ju att prata med henne.

För några år sedan då det hade gått snett med någon tjej brukade jag trösta mig med en egen teori som gick ut på att kärlek bara var propaganda som blev uppfunnen av gamla grekiska diktare. Deras galna idéer lever kvar och har blivit en industri och nu för tiden blir man påverkad av alla amerikanska kärleksfilmer, till exempel "Pretty Woman". Den sköna kärlekskänslan är bara en psykiskt erogen zon och finns egentligen bara till för att generna känner av vilken partner man får den mest framgångsrika avkomman med. Idag tycker jag att detta låter som nazigalenskaper. Livet blir rätt grått med den teorin.

Nu tror jag att konkurrenssamhället är boven i dramat, bebisarna i bussen ska snart börja i skolan och lära sig tävla om betyg. Om ett barn utvecklas långsammare än det andra kanske det redan fått en värdelöshetsstämpel och sen vet ni resten.

Det är jobbigt att leva i marknadsekonomin!

Gärna barn, men först...

Först ska man ha tillräckligt mycket bussbebismentalitet kvar så man kan hitta kärleken. Sen ska man skaffa barn som man ska hjälpa med läxor och krama. Jag tänker inte skaffa barn förrän vi infört sex timmars arbetsdag.

Det kan nog funka att ha barn nu om man har stort inflytande över sitt arbete eller om man är rik så att man slipper jobba. Men de rikas barn som man såg på tevedokumentären "Pappa betalar" verkade inte vara oförstörda bussbebisar utan rätt illamående men de var nog duktiga i privatskolan. I klassamhället är ingen lycklig.

En arbetskamrat till mig fick lov att byta skola för ett av sina barn men kunde inte närvara på det viktiga första mötet i syfte att få det att funka bättre den här gången. Han jobbar så kallade tvådelade arbetspass som innebär att han börjar kl. 05.30 på morgonen och slutar runt 19.00 på kvällen. Mötet var klockan 18.00. Han tillhör LO-kollektivet och hans son verkar ha problem i skolan. Men han är väldigt trevlig och har en skön stil.

Jag har en teori

Jag har en ny teori om vad kärleken är. De flesta som lever idag känner att de inte passar in i det här systemet med krig och konkurrens. Den underbara känslan man får när man är kär tror jag är en inblick i det system arbetarrörelsen har som mål att skapa. Ungefär som att förtryck, normer och hopplöshet faller från våra axlar och vi vill bara kramas. Alltså kärleken är en psykisk svanskota som finns kvar ifrån vårt naturliga tillstånd - urkommunismen.

Vad kan vi då göra för att få mer kärlek i samhället? Jag tänker läsa Engels bok om "Familjens, privategendomens och statens ursprung" och fortsätta engagera mig fackligt och politiskt i arbetarrörelsen för sex timmars arbetsdag. Sexualiteten är också viktig att kämpa för, jag känner mig ibland förstörd av porren och den blå-rosa heterosexuella normen man blivit pumpad med i livet. Man är sällan lycklig och kärleksfylld när man sitter hemma själv.

Därför hoppas jag att de sittande mammorna på bussen och alla som inte tycker att de passar in i detta samhälle reser sig och organiserar sig i arbetarrörelsen. Att de tillsammans formar ett samhälle där man får bestämma fler gånger än vart fjärde år, känna mod att se andra i ögonen på bussar och älska vem man vill.

Inge Mao

Från Socialisten nr 62, mars 2003