Borgerlig spricka

Borgarregeringen har nu regerat i sex månader. Den senaste tiden har präglats av sprickor i alliansens fasad. Folkpartiet har anklagat centerpartiet för att vara för höger. I moderaternas riksdagsgrupp har det varit protester mot lagförslag om avlyssning, statsminister Reinfeldt hotade tillslut med att avgå, för att driva igenom förslaget. Samtidigt är Svenskt näringsliv missnöjda med Sven Otto Littorins försvar av kollektivavtalen, både i Bryssel och när det gäller salladsbaren i Göteborg. Detta är olika tecken på de motsättningar som har byggts upp under regeringstiden och som nu resulterar i öppna konflikter.

Vad vi ser är ett resultat av motsättningen mellan valet, den förda politiken och en förändring av det politiska medvetandet. Valresultatet var inte ett resultat av en högervåg i samhället, utan är en konsekvens av arbetarrörelsen högerpolitik, en reformism utan reformer. Avsaknaden av ett alternativ till kapitalismen, har resulterat i en politik som saknar visioner, som nöjer sig med det rådande, politiken blir bara ord, där man försöker hitta innehållslösa slogans som man tror ska "gå hem i stugorna". Man har talat om det gröna folkhemmet, alla ska med, och så vidare. Detta bekräftas av dokumentärserien Ordförande Persson, där politik är reducerat till makt, taktik, skitprat och intriger för att behålla makten.

Den borgerliga alliansen utnyttjade missnöjet, den socialdemokratiska regeringens ointresse för arbetslösheten, den växande osäkerheten och avsaknaden av kamp, för att utmåla sig själva som ett alternativ. Moderaterna gick längst och la helt om sin politik, man förklarade att man stod för välfärd, arbetsrätt, den svenska modellen, man var det nya arbetarpartiet.

Allt detta bidrog till att man kunde vinna över, framförallt tjänstemän som röstat på "vänsterblocket", till alliansen. Efter den inledande krisen, som avslöjade hyckleriet i borgarnas prat om lag och ordning, (gäller tydligen inte tv-licens och skatt för barnflickor) så satte man full fart med försämring av a-kassan.

Konsekvenserna av en borgerlig regering har visat sig snabbt även för många borgerliga väljare som nu ångrar sig. Borgarnas propaganda är att deras politik ska gynna alla men i själva verket så är det en politik som gynnar de som redan har.

Detta resulterar i kraftig svängning i opinionen, vilket bland annat visar sig i Sifos väljarbarometer för mars. Socialdemokraterna har gått från 35 procent i valet till 39,3 procent nu. Samtliga borgerliga partier går ner, speciellt folkpartiet som tappar 2 procentenheter, minst tappar moderaterna (0,3 procentenheter).

Samma tendens visar sig i Temos undersökning för mars. Där är Socialdemokraterna, med 42,5 procent, större än det borgerliga blocket sammantaget. Alliansen har backat från 48,2 procent i valet till 42,4 procent nu. I temo är det (kd) som minskat mest sedan valet, 2,5 procentenhet.

Det politiska medvetandet hos väljarna är baserat främst på erfarenheter. Många röstar på folkpartiet som ett socialliberalt parti, när nu (fp) går allt längre högerut har skillnaderna mellan förväntningar och resultat blivit stora. Det är förklaringen till folkpartiets desperata angrepp på centerpartiet, om att partiets högerkurs kan sänka regeringen. De moderata väljarna är mest stabila, de känner igen sitt parti som representant för de rika. Här har vi snarare en högerfalang som börja bli otåliga för att systemskiftet går för långsamt. Regeringen balansera på en slank lina mellan krafter som drar åt olika håll.

Den svenska borgarklassen har inte kunnat klaga de senaste åren, s-ledningen har gjort ett bra jobb med att omfördela från arbete till kapital, men de pressas hela tiden av medlemmarna och av arbetarrörelsen traditioner. Nu med sina egna direkta representanter så har borgarklassen stora förväntningar. De vill ha allt som gör att vinsterna ökar. De mer intelligenta representanterna för kapitalisterna förstår att en sådan politik leder till förstora konfrontationer, att man istället måste linda in budskapet. För att inte regeringen ska kollapsa kan man inte ta allt på en gång. Den kompromiss som regeringen försöker sig på, resulterar i en politik som gör borgarklassen otålig och som inte kan tolereras av väljarna, där majoriteten är löntagare.

Arbetarrörelsen skulle kunna använda missnöjet för en samlad politisk och facklig strid mot regeringen och arbetsgivarna i avtalsrörelsen. Men då behövs en ledning som vill kämpa och i sin förlängning behövs ett socialistiskt program. För att bekämpa regeringen behöver man därför bekämpa dess bleka kopior i arbetarrörelsen. Det är tidskriften Socialistens uppgift.

Daniel Larsson