Har Billy Bragg lämnat masskampens väg?

En av mina största musikaliska hjältar har länge varit engelsmannen Billy Bragg. Så när han för några veckor sedan kom till Stockholm gick jag och ett par kompisar till Göta Källare för att se på vad vi trodde skulle bli en schysst socialistisk rock-konsert.
Ack så vi bedrog oss.

Billy Bragg har länge varit känd för att ha stöttat fackföreningar, bl.a. genom att spela på stödgalor vid strejker, och för att ha raka politiska texter. Braggs adelsmärke har varit att peka på kollektivets styrka, dels genom fackföreningar men också i politisk kamp.

En del av hans gamla, tungt politiska, låtar spelade han också den här kvällen, bl.a. "There is power in a union" och "Great leap forward". Mellan låtarna håller Bragg låda, nästan som en ståupp-komiker. Han talar om diverse politiska frågor, och en hel del annat. Bland annat nämner han att han blivit anklagad av "trotskister" i Storbritannien för att inte ta sig själv på allvar eftersom han ler så mycket på scen. Den kritiken uppfattar vi som sekteristisk och vi skrattar gott med resten av publiken.

Jag och mina två kompisar, som alla tre är marxister, tycker naturligtvis att det är otroligt trevligt med en rockmusiker som står för en vänsterlinje. Så vi njuter.

Tills.

En liten bit in på konserten börjar Billy Bragg (som dittills fått stort jubel varje gång han sagt något politiskt) att prata om ett klädbolag som han och hans musikerpolare har startat, "Ethical Threads" (ung. Etiska Paltor). Nu är den gamla kollektivistiska Billy Bragg-propagandan som bortblåst. Nu talar han om konsumentmakt. Han berättar att hans klädbolag minsann köper sina tröjor från ett kvinno-kooperativ i Latinamerika, där arbetarna får dubbelt så hög lön som normalt och den eventuella profiten går tillbaka i bolaget. Det är ju fint.

Men resten av den latinamerikanska arbetarklassen då? Vad hände med den kollektiva kampen? Menar Bragg att vi ska köpa oss rättvisa?

Från scen hör jag hur Billy Bragg säger att varje gång vi använder våra surt förvärvade slantar så röstar vi på det företag vi handlar av och deras sätt att arbeta. Publiken jublar. Min ene vän säger surt att "det var fan så gott om medelklass-människor just här, just ikväll". Hade de varit arbetare hade de nämligen insett att den enda väg framåt som inte lämnar någon vid sidan av är nämligen den kollektiva, solidariska masskampens väg. Att kämpa tillsammans i våra fackföreningar och våra socialistiska partier, det är arbetarklassens väg. Att strejka eller bedriva solidaritetskampanjer, så gör vi situationen bättre för ALLA och inte bara för ett litet kvinno-kooperativ i Latinamerika.

Vi kan inte genom köp, göra kapitalismen bra som Billy Bragg tycks tro, det är bara genom kamp för socialism som världen kan bli en bättre plats. Om han tycker att vi ska rösta med våra pengar så ser inte jag hans budskap som någon ledstjärna.

Jag kommer att lyssna på Billy Braggs gamla låtar, men några nya skivor kommer jag inte att köpa.

Och förresten, han spelade inte ens Internationalen.

Ralf Olsson

Från Socialisten nr 60, oktober 2002