Arbetarrörelsens historiska nederlag och dess kommande uppgifter

Valet 2010 markerar en historisk förändring av den politiska situationen. Inte sedan den allmänna rösträtten infördes har arbetarrörelsen sammanlagt haft ett sådan låg representation (36,3 %) i riksdagen.

Vänsterpartiet tappar bara marginellt och får 5.6%. Huvudskälet till de röd-grönas nederlag är Socialdemo- kraternas tillbakagång, de gör sitt sämsta resultat sedan den allmänna rösträttens införande. Omvänt gör Moderaterna sitt bästa resultat, och Fredrik Reinfeldt är på väg att bli deras mest framgångsrike partiledare någonsin.  

Det är en omställning av politiska sympatier. Bland LO-medlemmar får S 50,7% och V 9,4%. Moderaterna ökar till 16% och SD till 6%. Röd-gröna har majoritet bland väljare under 30 år, sjukskrivna, arbetslösa och de födda utanför Europa. Hos TCO-medlemmar har S enligt VALU-undersökning ca 26%. TCO-medlemmar väljer med knapp majoritet alliansen, vilket också gällde 2006. S tappar väljare till framförallt MP, M och SD. Marginellt har man tappat väljare till V. Vänsterpartiet lyckades inte utgöra ett tillräckligt tydligt vänsteralternativ till S och gick därför något tillbaka.

En av valets konsekvenser är, att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Sverige har nu, likt många andra länder i Europa, ett rasistiskt högerparti i riksdagen. Det är en produkt av ett välgrundat missnöje med det politiska etablissemanget, i en situation där partierna blir allt mer lika varandra. Det är givetvis inte bra att ett rasistiskt parti med nazistiska rötter kommer in i riksdagen. När uppgivenheten växer och samhället blir hårdare drar en del slutsatsen att problemet är invandringen. Om arbetarrörelsen tog strid mot problemen i samhället skulle Sverigedemokraternas stöd i samhället minska kraftigt.  

Vänsterpartiet har kommit med förklaringen att orsaken till nederlaget är, att det skulle vara en högervind som blåser i Europa. Det är en förklaring som inte klargör någonting. Det finns ingen naturlag som säger, att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen. Något som är sant är, att den svenska välfärdsstaten varit bättre än i många länder, vilket har bidragit till en stark ställning för Socialdemokraterna. Nu är den svenska välfärden på liknande nivå som andra europeiska länder och S får ungefär samma stöd som i andra europeiska länder.

Varför har arbetarrörelsen lidit detta stora nederlag? Under lång tid har politiken tömts på ett innehåll, det har varit reformism utan reformer. Den politiska propagandan blir innehållslös, när det inte finns några löften om förbättringar. Från ”Det går bra för Sverige, men det ska komma alla till del”, till ”Alla ska med” och nu senast ”Tillväxt sedan 1889”. Arbetarrörelsen bildades för att förändra samhället, och socialdemokratin fick sin historiska roll genom att bygga upp och utveckla välfärdsstaten. Detta kunde göras dels eftersom det fanns ett utrymme i ekonomin och för att det fanns en aktiv rörelse som var en maktfaktor i samhället.  

Idag saknas en stabil kapitalism och en aktiv arbetarrörelse som sätter sin prägel på samhället. Istället för reformer har det genomförts nedskärningar och privatiseringar. Detta har lett till att arbetarrörelsen har tappat medlemmar och ett syfte. I desperation försöker man ta över borgerlig politik för att vinna tillbaka medelklassen. Trots detta har Socialdemo- kraterna lyckats regera Sverige mellan 1994-2006. Det förtroendekapital man har byggt upp har man kunnat leva vidare på, men den tiden är nu över. Trots det såg det ut länge ut som att man skulle gå mot en säker valseger 2010. Följt av mobiliseringarna 2006 och missnöjet med försämringarna med a-kassan och sjukförsäkringarna hade under år 2008 de röd-gröna ett stöd på 55% i opinionsundersökningar. S hade själva 45% stöd som mest. Det hade varit möjligt att förvandla Reinfeldt till en historisk parentes. Men arbetarrörelsens aktivitet i opposition har varit helt otillräcklig. Politiskt har man haft en ljummen politik och genom att inte bedriva ett utomparlamentariskt arbete har man inte kanaliserat missnöjet.

Förutom demonstrationerna mot A-kassan hösten 2006 har det varit en total avsaknad av mobiliseringar mot regeringens försämringar. Den stora nedgången i stöd började, när man lanserade sin alternativa budget där nästan alla Borgs skattesänkningar var kvar. Sammantaget blir effekten, att man ses som att man accepterat de förändringar som genomförts. Man vågar inte ta i skattefrågan och ifrågasätta att skattesänkningar skulle sänka arbetslösheten, och att de verkliga lösningarna på arbetslösheten är aktiva insatser. I partiledardebatten sade Mona Sahlin att hon också vill ha skattesänkningar, men först satsningar på välfärd. Sjukförsäkringarna som hade kunnat bli en vinnande valfråga tog man tag i först i slutet av valrörelsen, kanske för det egna förslaget inte var så mycket bättre.  

En del kräver nu, att Mona Sahlin ska avgå och det är sant att hon inte har bidragit till någon framgång. Men enligt väljar- undersökningar är hon varken mindre eller mer populär än Göran Persson var 2006. Problemet är att det inte formuleras några alternativ. Krav på avgång blir då en ersättning för att kämpa för en ny politik.  

Mona Sahlin är bara ett uttryck på Socialdemokratins och arbetarrörelsens kris. Det positiva är, att Mona Sahlin försvarar det röd-gröna samarbetet och inte säger att valförlusten orsakades av samarbete med Vänsterpartiet. Just nu är det den yttersta högern inom S som vill bryta samarbetet. Likt gamla grammofonskivor upprepas att problemet är att S står för långt till vänster och att man ska fortsätta den misslyckade vägen med att försöka vinna medelklassen genom att gå högerut.

Samtidigt är samarbetet med Miljöpartiet problematiskt. Trots att språkrören markerade mot att stödja högerregeringen har man nu sagt att man är beredd att göra en uppgörelse om flyktingpolitiken med högern. Antagligen kommer det bli aktuellt i fler frågor för miljöpartiets del. Mona Sahlin har snabbt uttryckt intresse av att också vara med på uppgörelsen. Det här kan vara början på fler blocköverskridande överens- kommelser, vilket vore förödande för arbetarrörelsen. Vi behöver tydligare alternativ, inte mer av sammanblandning av höger och vänster. Att gå en sådan väg skulle också ge Sverigedemokraterna en oförtjänt central roll.
 
En kommission har tillsatts för att utreda varför S backar i valen både 2006 och 2010. Problemet är att mer eller mindre alla som utsetts är del av problemet och lär inte komma med några lösningar. En av de som ska delta i kommissionen är Ardalan Shekarabi, fd SSU-ordförande, känd för inblandning i omfattande fusk där SSU-pengar användes för att finansiera hans valkampanj som SSU-ordförande. Avsaknaden av en organiserad vänster inom S gör att det finns få skäl att tro att det kommer ske någon förbättring av sig själv.
 
Det är djupt problematiskt; om inte Socialdemokratin lyckas omdefiniera sig och sin politik utan fortsätter i samma spår kommer Alliansen att vinna valet 2014. Det finns ingen naturlag som säger att S kommer att få tillbaka sina förlorade väljare. Vad som skulle behövas idag är, en valutvärdering där vanliga medlemmar och väljare har möjlighet att göra sina röster hörda. Lokalt på vissa orter kommer det arrangeras sådana möten, vilket är positivt. Socialisten erbjuder för vår del missnöjda medlemmar och väljare att skriva debattartiklar till vår tidning och hemsida och kommentera det vi skriver. På så sätt vill vi bidra till en mer livaktig vänsterdebatt inom arbetarrörelsen. Vänsterpartiet har inte lyckats utgöra ett tydligt vänsteralternativ till S. Även om V backar något, har man en möjlighet att stärkas som parti av den medlems- tillströmning som skett sedan valnatten. Det ryktas att V har fått 2000 nya medlemmar. Idag domineras V av sitt parlamentariska arbete. Man skiljer sig framförallt från S genom att föra fram en annan politik, som till stor är lik den som S stod för tidigare.

Arbetarrörelsens framtid

Idag väcks krav på att S borde bli som de var förr. Det är förståeligt att många vill tillbaka till en tid när S genomförde reformer och var en mycket mer aktiv rörelse. Utifrån den strävan att uppnå förbättringar för arbetarklassen och blåsa liv i rörelsen kan man föra en diskussion om vad som behövs idag. För det är inte möjligt att gå tillbaka i tiden, vi behöver bli framåtsyftande och inte titta bakåt. I jämförelse med dagens ledare kan de gamla ledarna framstå som mycket bättre, men det är lätt att glömma att arbetarrörelsen har varit byråkratiserad i över 100 år. Vi behöver bryta med byråkratiska traditioner och bygga en genuint demokratisk rörelse som har en politik som fungerar idag!

Ett av arbetarrörelsens misstag var att man inte utnyttjade krisen i kapitalismen för att visa på behovet av socialism. Det är relaterat till att man inte har någon tydlig uppfattning om vad ett socialistiskt samhälle skulle kunna innebära. Arbetarrörelsen behöver utveckla ett socialistiskt handlings- program som dels syftar till att kämpa mot regeringen och vinna valet 2014, men också till att gå mot socialism.  

Det viktigaste är, att ta kontroll över de stora företagen och bankerna för att kunna styra ekonomin och använda de vinster som produceras för att genomföra förbättringar i samhället. Alla som arbetar måste få inflytande över sina egna liv genom att vara med och planera och gemensamt leda sin verksamhet. En viktig reform är en arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Det leder dels till att det skapas fler jobb och att de flesta får en bättre arbetssituation. Det ger mer tid för att delta i att omvandla samhället.

Arbetarrörelsen har historiskt byggts upp av kamp. Genom arbetarrörelsen har arbetarklassen kunnat uttrycka sina åsikter och ta upp sina frågor. Fackföreningarna kan ha en viktig roll för att vitalisera arbetarklassens partier. I Norge lyckades man genom Trondheimsmodellen pressa partierna vänsterut genom att ställa politiska krav som var förankrade bland medlemmarna. I Storbritannien avgjorde fackföreningarna nyligen till förmån den något mer radikale kandidaten Ed Millibrand i valet till partiledare för Labourpartiet. Dagens ledning är motståndare till kamp på gator och torg. Wanja Lundby-Wedin har till och med sagt att det inte är svensk tradition att demonstrera. Denna inställningar har lett till att arbetarrörelsen förfallit både politiskt och organisatoriskt. Det gäller nu att inse att oppositionsarbetet behöver både en alternativ politik och måste vara utåtriktad.

Efter valet har det varit ett enormt intresse av att diskutera orsaken till att SD kom in i riksdagen. Det är i grunden väldigt positivt att det uppstår ett ökat intresse av att diskutera politik, och att många visar sitt missnöje med rasism. Men det finns politiska problem med stämningarna mot SD. Dels har en del framfört att det vore bättre med en egen majoritet för alliansen. Det finns inget positivt med att alliansen skulle kunna ostört fortsätta sina försämringar på egen hand. Det finns fördomar om att det är outbildade och utslagna som röstar på SD. I själva verket får de röster från alla möjliga håll. En del av de som fördömer SD:s väljare gör det utifrån en position där de inte erkänner att det finns problem i samhället som har lett till ett missnöje med etablissemanget. Vi kan redan nu se hur SD används för att legitimera samarbete mellan S, MP och alliansen, vilket skulle gynna alliansen och SD. För SD:s del är det inget större problem om de kan framstå som stående mot ett enat etablissemang, tvärtom. Det skulle förhindra att de liksom sina kollegor på kontinenten avslöjas som de fiender till arbetarrörelsen som de faktiskt är.

Arbetarrörelsen borde delta i de demonstrationer som sker, och inte bara protestera mot rasism utan också mot den politik som har bidragit till att stärka SD. Det är osäkert hur länge de här demonstrationerna kommer att fortsätta. Antagligen kommer de mattas av efter hand. Oavsett vilket behöver det formuleras ett politiskt alternativ i arbetarrörelsen och initiativ tas för utåtriktad kamp. Det är vad vi i Socialisten kommer att ägna oss åt efter förmåga.  

Föreningen Socialisten
28/9 2010

Skicka in material och kommentarer till red@socialisten.nu