Arbetarrörelsen måste sätta socialism på dagordningen

Valrörelsen närmar sig med stormsteg och det ser ut att kunna bli en riktig rysare. Under de senaste åren har vi i dessa spalter ett antal gånger skrivit om behovet av kamp och socialistisk politik för att slå tillbaka borgarna och arbetsgivarna. Dessvärre har arbetarrörelsens ledning föga förvånande inte hörsammat våra maningar. Istället har det blivit en mandatperiod med två passiva arbetarpartier som har rört sig högerut, och en fackföreningsrörelse som varit på ständig reträtt.

P.g.a. ledningens ovilja att ta till kamp har motståndet mest tagit sig uttryck genom lokala protester mot nedskärningar samt ”vilda” strejker, såsom exempelvis Gruvstrejken år 2007, Lagenastrejken förra året eller sophämtarnas ”regelboksaktion” i år. Arbetarrörelsens ungdomsförbund och partier fortsätter alltjämt sin kräftgång efter år av fruktlösa interna strider och uteblivna socialistiska alternativ.

Detta i en situation då det finns fler argument än på länge för att kapitalismen måste avskaffas – om inte krigen, hungern och klimatförändringarna räcker kan man titta på den skenande arbetslösheten eller de ständiga angreppen på våra rättigheter. Vad som skulle behövas är en demokratisk, kämpande arbetarrörelse som för fram en politik som utmanar kapitalets makt.

Valkampanjen skulle kunna organiseras på ett inkluderande sätt där människor kunde aktivera sig i olika kampanjgrupper för att ta fram och driva krav på olika områden. I bostadsområden och på arbetsplatser skulle folk kunna få påverka vilka som står på arbetarpartiernas listor, då skulle vi kunna få fram kandidater som står för en socialistisk politik. Personal inom dagis, skola, vård och kollektivtrafik skulle dras med i arbetet med att diskutera vad som skulle behöva göras och vilka resurser som skulle krävas. Självklart skulle man då diskutera hur samhället, vi tillsammans, ska få de ekonomiska resurser som krävs. Vem skall ha kontrollen över ekonomin och de vinster som skapas i banker och storföretag? På så sätt skulle kraven på förstatliganden med arbetarkontroll kopplas till kampen för ett bättre samhälle.

Istället kommer med all säkerhet högervridningen fortsätta. Även om Miljöpartiet i vissa frågor inte står till höger om Socialdemokraterna är det tydligt att man inte är ett arbetarparti, utan ett borgerligt parti med sin bas i medelklassen. Det gör också att deras milöpatos blir en tom gest, eftersom klimatförändringarna inte kommer att kunna hindras utan att naturresurserna ställs under samhällets kontroll. Att lämna över klimatfrågan till Miljöpartiet är idiotiskt. Istället borde arbetarrörelsen visa på att det är nödvändigt att bryta kapitalismens kurs mot en fullständig katastrof, och exponera Miljöpartiets utopiska klimatpolitik.

Miljöpartiet kommer att bli ett alibi för fortsatt anpassning högerut. Om Miljöpartiet försöker att öppna upp för fler friskolor eller ytterligare urlakning av arbetsrätten i allians med borgarna bör man först utmana dem med hela arbetarrörelsens kraft, och därefter om nödvändigt bryta koalitionen.

Vi har inga illusioner om vad en eventuell S-V-MP-regering skulle innebära. Eftersom man inte på minsta sätt utmanar kapitalismen kommer man genomföra en politik som inte ens är värd att kallas reformistisk. Åtstramningar och annan ”ansvarsfull” arbetarfientlig politik kommer stå på dagordningen. Däremot tycker vi att det är viktigt att påpeka vad som vore möjligt för arbetarpartierna att uppnå, om man utgick från den växande systemkritiken och frustrationen i samhället och mobiliserade till strid för en socialistisk arbetarpolitik.

Krav som man borde föra fram är t.ex. 90% a-kassa och sjukersättning, 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, 200.000 fler anställda i den offentliga sektorn samt arbetar- och brukarkontroll i det gemensamma. Regeringen borde ansvara för en massiv klimatomställning av hela samhället, inklusive förstatliganden och återregleringar inom energisektorn. En sådan politik skulle väcka entusiasm, uppmuntra folk att aktivera sig och säkra en valseger med bred marginal.

Det räcker dock självklart inte att föra fram en radikal politik utan att samtidigt aktivera och mobilisera människor. Utan omfattande kamp kommer högervridningen och nedskärningarna fortsätta. Därför gör vi vad vi kan för att föra in kampen i arbetarrörelsen, och för att aktivera arbetarrörelsen i kampen. En del av den strävan är den fackliga konferens som vi planerar att genomföra i september, för att ge kämpande arbetares åsikter ett uttryck i arbetarrörelsen. Konferensen är också del av förberedelserna för att fortsätta kampen efter valrörelsen, oavsett vilken regering som tillträder. Är du intresserad av att höra mer om konferensen eller delta i planeringen? Hör av dig till red@socialisten.nu!

Erik Andersson