Arbetarrörelsen i kris: Vi måste trycka ner bromsen och slå in på en ny väg!

Arbetarrörelsens kris, och särskilt då den så kallade ”Primegate”, aktualiserar flera viktiga frågor. Det finns en risk i att hantera det som ett extremt fall och fokusera på själva disciplinbrottet. Risken är att vi får en formell diskussion om huruvida stadgebrott har begåtts, och vilken bestraffning som bör utdelas mot de skyldiga. Det utvecklar inte den politiska förståelsen, och organisatoriska medel kan inte lösa vad som i grunden är politiska problem. Istället bör vi påpeka att det här är del av ett mönster, vars rötter ligger i arbetarrörelsens oförmåga att stå emot trycket från det borgerliga samhället. Det väcker frågan om arbetarrörelsens organisatoriska och politiska självständighet, som var den grund utifrån vilken den socialistiska arbetarrörelsen bildades. Höstens uppmärksamhet kring Wikileaks har också understrukit hur ohållbart hemlighetsmakeri är i dagens värld. Allt för länge har den borgerliga diplomatins spelregler härskat i arbetarrörelsen. Det är hög tid att sätta stopp för taktiserandet och hemlighetsmakeriet. Medlemmarna förtjänar att känna till de politiska alternativen! Arbetarrörelsens allt djupare kris aktualiserar också behovet av en socialistisk förnyelse inspirerad av den tidiga arbetarrörelsens pionjärsanda. Så låt oss göra en kort historisk tillbakablick.

Genom historien har arbetarrörelsen genomgått en rad stora vattendelare. Den första och mest grundläggande var när Internationella Arbetarassociationen med Karl Marx och Friedrich Engels i spetsen bildade den socialistiska arbetarrörelsen. För första gången organiserade sig arbetarklassen självständigt och tog sikte mot en socialistisk samhällsomvandling som skulle begrava klassamhället. Man bröt med liberala arbetarvänner, utopiska socialister och sedermera också med de anarkister som avvisade behovet av fast organisering och politisk kamp för att besegra den kapitalistiska världen.

Det var en jungfrulig tid för arbetarrörelsen, en tid då en ledande position i rörelsen var mer associerat med ett osäkert, kringflackande liv än med obscena privilegier, mygel och förhandlingar bakom slutna dörrar med våra motståndare. Men de liberala ”arbetarvännerna” försökte även på den tiden sätta sin prägel på arbetarrörelsen. Vid ett tillfälle hade de tyska socialdemokraterna givit inflytande över sin tidning till några liberala intellektuella, som fått sitt inträdde i rörelsen godkänt av den tyska partiledningen. Dessa borgerliga ”arbetarvänner” hade tydliga uppfattningar om vad socialdemokratin borde göra. Marx beskrev hur de tänkte sig att man skulle vinna de välbeställda:

”För att befria bourgeoisien från sista resten av ängslan bör man klart och övertygande bevisa för den att det röda spöket verkligen bara är ett spöke, att det icke existerar. Men vad är hemligheten med det röda spöket om inte just bourgeoisiens ängslan inför den oundvikliga kampen på liv och död mellan den och proletariatet? Ångesten inför det ofrånkomliga avgörandet av den moderna klasskampen? Bara man avskaffar klasskampen, så kommer bourgeoisien och "alla oavhängiga människor" "inte att rygga tillbaka" för att gå hand i hand med proletärerna! De som då blir dragna vid näsan blir just proletärerna.”

Dessa intellektuella försäkrade dock att de inte var emot arbetarrörelsens socialistiska strävanden:

”Programmet skall inte uppges utan endast uppskjutas - på obestämd tid. Man antar det, men egentligen inte för sig själv och för sin egen livstid utan postumt, som ett arvegods för barn och barnbarn. Under tiden inriktar man "hela sin kraft och energi" på allehanda futiliteter och på att sätta lappar här och var på den kapitalistiska samhällsordningen, så att det ändå skall se ut som om något skedde utan att bourgeoisien samtidigt blir förskräckt.”

Det är som om dessa rader var skrivna idag! Marx var inte sen att agera. Han skrev till den tyska ledningen och förklarade att om man skulle fortsätta låta dessa liberaler hållas skulle han och Engels bli tvungna att offentligen förklara att deras lojalitet med det tyska partiet hade förbrukats.

För Marx och Engels var frågan om arbetarklassens självständighet inte enbart en formell organisatorisk fråga, utan en politisk fråga kopplad till kampen mot borgerliga idéer inom arbetarrörelsen. I absolut centrum för de tidiga socialistiska pionjärerna stod vägen från från nedtryckt underklass till kämpande arbetarklass. Om vi ser sanningen i vitögat får vi erkänna att de grundläggande idéer som arbetarrörelsen byggdes upp utifrån idag försvaras av en liten minoritet inom arbetarrörelsen. Tanken på att en organisatoriskt och politiskt självständig arbetarklass ska genomföra en socialistisk samhällsomvandling framstår idag som en extrem ståndpunkt – men när arbetarrörelsen grundades var det en självklarhet.

Motsägelserna är enorma i dagens arbetarrörelse. Å ena sidan är arbetarklassens organisationer enligt alla formella mått oerhört mycket mer välorganiserade idag, å andra sidan har passiviteten brett ut sig i omvänd proportion till dominansen av liberala arbetarvänner samt fackliga representanter, i folkmun kända som ”facket”. Den sorgliga sanningen är att för de flesta arbetare är ”facket” en utomstående part, en inrättning som levererar en bra eller dålig service. Samtidigt som passiviteten i Sverige närmast är sådan att man kan höra en nål falla, finns det ett utbrett missnöje med samhällsutvecklingen. De objektiva förutsättningarna för en kämpande socialistisk arbetarrörelse är sedan länge mogna, och har till och med börjat ruttna något. Socialdemokratins djupa kris och närvaron av Sverigedemokraterna i riksdagen är tecken på det.

Medan samhällskritiken är feg och halvhjärtad inom arbetarrörelsens led, ger allt större skikt utanför rörelsen uttryck för ett ovårdat missnöje med samhället, även om det ofta riktas fel. Att vanligt folk kan hysa tämligen osympatiska åsikter är ingenting nytt. Den verkliga arbetarklassen har aldrig sammanfallit med mytologiska föreställningar om densamma. De arbetare som har omformat vår värld i grunden till förmån för ökad demokrati, makt på jobbet och välfärd har i hög grad varit fördomsfulla missbrukare med ingen eller liten läsvana. Genom arbetarrörelsen och dess kollektiva insikt om en väg från misär till bildning, demokrati och klassamhällets avskaffande har generationer av arbetare erövrat värdighet och respekt. Insikten om att samhället är ruttet och måste förändras i grunden är djupt rotad i dagens samhälle. Runt sig ser folk missbruk, kriminalitet, hycklande politiker, svinrika företagare, krig och terror – men ingen väg ut. Vår uppgift som socialister är att kanalisera dessa insikter till en kamp för ett samhällssystem som är värdigt människor – en socialistisk värld.

Lösningen ligger inte i att gå tillbaka till en svunnen tid. Det som behövs är en socialistisk förnyelse, inspirerad av den tidiga arbetarrörelsens pionjärsanda. Liksom då måste den baseras på organisering på arbetsplatserna och bostadsområdena, men inte heller vika för en tankemässig kamp mot överklassen och deras allierade. Det vore dåraktigt om vi av rädsla för navelskådning och sekteristiskt tjafs undvek att diskutera den socialistiska arbetarrörelsens historiska kamperfarenheter.

Till skillnad från Internationella Arbetarassociationen har vi en enorm rikedom av kamp att dra lärdom av. Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Om vi inte analyserar vår rörelses kollektiva erfarenheter på ett prövande sätt skulle vi vara väldigt långt ifrån en verkligt vetenskaplig socialism.*

Man kan urskilja några centrala punkter i en sådan socialistisk förnyelse och återuppbygge av den socialistiska arbetarrörelsen:

Bygge av starka arbetarkollektiv och fackföreningar. En viktig del av det kommer att vara en försvarskamp mot övergrepp från allt djärvare arbetsköpare. Grundläggande frågor om hur man bygger upp en fackförening och motverkar ”union busting” blir allt mer aktuella. Den första byggstenen i en fackförening är bandet mellan arbetarna, som byggs upp genom ömsesidig respekt och kamp för gemensamma intressen. Kopplat till det kommer vi behöva återuppliva de gamla traditionerna av arbetarsolidaritet. Det handlar ytterst om att ett angrepp mot en måste ses som ett angrepp mot oss alla, och bemötas genom en beredskap att hjälpa till på alla sätt som de kämpande önskar. Det kan röra sig om ekonomiskt stöd eller spridande av information, men det kan också inbegripa erfarenhetsöverföring och -utbyte.

Organisering av teoretiska och politiska studier. Däribland givetvis studier av marxistiska klassiker, men också lika självklart nyare verk inom feministisk och antirasistisk teoribildning. Med en dialektiskt materialistisk utgångspunkt innebär det en ökad förståelse av vår nuvarande ojämlika värld och bidrar till att stärka kampen mot den nuvarande världsordningen. För en återerövring av vårt kollektiva historiska minne. Knyt samman historiska lärdomar med vardagens praktik.

Spridande av kamperfarenheter och socialistiska idéer genom olika former av kommunikationsmedel, från sociala medier och hemsidor till arbetsplatstidningar, fackliga blad och andra tidningar.

För enhet inom arbetarrörelsen. Motverka de byråkratiska krafter som försvagar enheten och förhindrar kämpande arbetare att fokusera på konflikten med arbetsköparna. Om grundläggande politisk enighet finns mellan två eller flera arbetarrörelseorganisationer bör man samarbeta, inte bekämpa varandra. Ingen organisations intressen är överordnad arbetarklassens behov av enhet i kampen.

Organisering av en bred vänster inom arbetarrörelsen baserat på en socialistisk förnyelse. Slut på diplomati, mygel och hemlighetsmakeri. Folk förtjänar tydliga alternativ.

De som pratar om risken för att arbetarrörelsen ska försvagas om det utvecklas tydliga alternativ inom rörelsen missar att myglet och passiviteten har bidragit till en ständig försvagning av rörelsen i mer än tjugo års tid. Ett av resultaten är att vi har en högerregering som vunnit två val i rad med sin arbetarsplittrande politik. Att peta i marginalerna och justera detaljer i den nuvarande situationen skulle vara att fortsätta rakt in i betongväggen.         Vi måste trycka ner bromsen och slå in på en ny väg!

Passiviteten och myglet har nått vägs ände. Organisera motoffensiven i arbetarklassens vardag, för kampen till rörelsen och rörelsen till kampen! Låt oss bekämpa det borgerliga samhällets och överklassens påverkan på arbetarrörelsen. Vad det ytterst handlar om är att förvandla rörelsen till ett verktyg för arbetarklassen och dess kamp för en socialistisk samhällsomvandling. Idag är den rätta tidpunkten att börja bygga en bred vänster på arbetsplatserna och i arbetarrörelsens organisationer.

Erik Andersson

 

* Med "vetenskaplig socialism" menas här inte en så att säga bokstavstroende inställning, utan tvärtom en ambition att basera handlandet på vetenskapliga analyser av samhällsutvecklingen utifrån en dialektiskt materialistisk grundsyn.