Arbetarepartiet moderaterna

 

”Det är en myt att stora ekonomiska skillnader ökar effektiviteten.Kampen för ekonomisk jämlikhet är en väsentlig del av moderaternas förnyelse.” menar MUF:s hemsida. Ni läste rätt. Kampen för ekonomisk jämlikhet är numera moderat. Eller?

I senaste valrörelsen fortsatte Moderaterna och Reinfeldt sin kampanj för att förändra det politiska klimatet i Sverige.  De övertog socialdemokraternas språkbruk, på ett sätt som till slut blev ganska surrealistiskt. Men, som det verkar, framgångs- rikt. Moderaterna är nu Sveriges största parti enligt opinions- undersökningarna. Komikern Björn Gustavsson drog i SVT:s humorprogram Parlamentet slutsatsen att Reinfeldt är en man som till och med skulle vinna en fruktkorg i en rysk roulett. De senaste åren har Moderaterna kallat sig för Sveriges enda arbetarparti och vädrat sin ambition att bli ”statsbärande” parti för alla svenskar. I en valvideo pratade MUF:s ordförande Niklas Wykman om ”internationell solidaritet” samt skrev artiklar om kampen för djurrätt, solidaritet och ekonomisk jämlikhet.

Hur ska man tolka detta? Har de ”nya” moderaterna verkligen blivit en slags socialdemokrater, på samma sätt som en del anser att socialdemokraterna blivit liberaler? Kanske ideologierna verkligen är döda och det svenska klassamhället äntligen på väg till historiens skräpkammare?

Men nej. Det är megafel som det står på LO:s valaffisch. Så är det inte.  Det nya arbetarpartiet Moderaterna är fortfarande inte ett arbetarparti, om inte alla arbetare plötsligt blivit miljonärer. Av gratistidningen Connoisseurs 46 000 läsare (som alla har minst 1,2 miljoner i årsinkomst eller en nettoförmögenhet på minst 5 miljoner kronor) röstade 77,8 procent på moderaterna (och 1,2 procent på socialdemo- kraterna). Enligt VALU röstade 40 procent av alla egenföre- tagare på Moderaterna. Och Niklas Wykman avgick som MUF-ordförande eftersom han var ”alltför kontroversiell”. Han hade kanske tagit retoriken om förnyelse av Moderaterna på allvar?

Moderaterna har helt enkelt lärt sig att ljuga människor rakt upp i ansiktet. De privatiserar den offentliga sektorn bit för bit; apoteken, sjukvården, systembolaget, skolorna, säljer ut hyresrätterna etc. De attackerar fackföreningarna genom att försämra a-kassan och understödja bemanningsföretag. De underminerar det generella välfärdssystem genom nerskärningar så att fler känner sig tvingade till privata lösningar. På område efter område följer politiken en tydlig nyliberal strategi för att slå sönder det svenska välfärds- samhället och tippa maktbalansen till kapitalets fördel.

Samtidigt pratar de som om de försvarar välfärd och arbetsrätt. De säger ett och gör ett annat. Detta eftersom stödet för välfärdsstaten är så starkt i Sverige.

Resonemanget bakom kan man läsa tydligt i Reinfeldts skrift ”Det sovande folket” från 1993, då Reinfeldt var 28 år men redan moderat riksdagspolitiker. 

”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” (sid. 52).

Och konsekvensen menar han är:

”Socialdemokraterna har förlitat sig på den svenska kapitalismens förmåga att skapa resurser som social- demokratiska politiker sedan har fördelat efter vad de uppfattar vara en rättvis fördelning. Det har gjort att svenskarna, som trott att välfärden skapats av social- demokraterna, fortsatt att stödja dem i val efter val.”

Reinfeldt drog uppenbarligen slutsatsen att enda sättet att få stöd i svensk politik är att stödja välfärden. Och bestämde sig för en politik där han och hans parti låtsas stå för välfärden, men i praktiken raserar den. Här finns hela essensen för de ”nya” Moderaterna. Men det finns faktiskt också ett korn av sanning i nämnda skrift:

”Bröd och skådespel blev i 1900-talets tappning i Sverige beroendeframkallande bidrag och reformlöften. Politikerna har uppträtt som jultomten och skänkt nya bidrag och reformer till väljarna. Svenskarna har trott på tomten.  Nu kommer moderaterna snart att bli störst. Det beror på att den social- demokratiska strategin inte längre fungerar.” 

Socialdemokraternas efterkrigspolitik byggde på att den starka tillväxten gav utrymme till ytterligare reformer varje år. Men sedan 70-talet är situationen annorlunda, vilket är det objektiva underlaget för nedskärningar och försämringar. Därför kan inte socialdemokraterna återgå till vad de en gång var. Kapitalismens kris har blivit socialdemokratins kris. Men än mer borde det förstås ha blivit moderaternas kris om inte socialdemorkaterna mer eller mindre hade lämnat walk-over.

Om socialdemokraterna hade byggt upp en identitet som utgick från löntagarnas styrka och vilja att försvara välfärden och den gemensamma sektorn, i stället för att göra sig beroende av kapitalismens reformutrymme, hade situationen förstås varit en helt annan. Moderaterna hade inte haft en chans i valet. Trots detta kommer Reinfeldt och hans nygamla moderater förr eller senare att få lära sig vad Abraham Lincoln myntade: Man kan lura en del av folket hela tiden och hela folket en viss tid; men man kan inte lura hela folket hela tiden.

Lena Johansson