but god's work isn't done by god
it's done by people

(Från "up up up up up up")

Ani DiFranco - kvinnlig artist på egna ben

"Let's get the politics back into the music" uppmanar Ani DiFranco från scenen under en av sina konserter.

Hon är en självständig artist som gärna uttrycker feministiska och antikapitalistiska åsikter, och hon vägrar låta sig underordnas skivbolagens diktatur. Det kanske inte är så ovanligt med sådana musiker, men hur många når världsberömmelse och säljer över tre miljoner skivor utan att marknadsföras av musikindustrin?

Ani DiFranco gav ut sin första skiva 1990 som nittonåring. Hon lånade pengar av sina vänner för att ge ut den själv, och åkte sedan runt och sålde den från bagageluckan i sin bil. Sen dess har hon byggt upp ett eget skivbolag, "Righteous Babe", och tackar envist nej till inviter från de stora bolagen i branschen. Det har blivit ett femtontal skivor de senaste tio åren.

Den första skivan av någon annan än Ani själv som Righteous Babe gav ut var med den gamle folksångaren och aktivisten Utah Phillips, som turnerar runt i USA och berättar om arbetarrörelsens historia. Ani satte musik till hans berättelser och resultatet blev skivan "Past Didn't Go Anywhere". De har också tillsammans givit ut skivan "Fellow Workers" som avslutas med Internationalen.

Anis egna texter utgår från hennes egna vardagserfarenheter. "För mig är politik vad du har på dig och vad du äter och vad du säger människor i din omgivning och vad du gör dagligen" säger hon. "Jag blev vuxen då landet plågades under Reagan och Bush och såg kapitalismen skjuta demokratin i sank" sjunger hon i "Your Next Bold Move" på kommande skivan "Reckoning/Revelling".

Hon kan också kommentera mer allmänna händelser, som skottdramat i Littleton i "To the Teeth": "Öppna eld mot NRA och alla de lögner de tryckte i oss på vägen, öppna eld mot alla vapenfabrikanter" eller nedläggningen av ett stålverk i "Trickle Down".

Men hon är inte bara arg och ilsken, hon kan också skriva uppskattande om små glädjeämnen i livet, som att sitta på en flygplats och betrakta människor i "The Arrivals Gate". Och hon kan förstås skriva om kärlek.

Musiken har brukat definieras som "folkpunk", vad nu det betyder. Men på senare år har hon gått mer åt funk-hållet (folkfunk?). Man skulle kunna likna henne vid en mer aggressiv Rickie Lee Jones. En del påstår att det är därför en stor del av hennes fans övergivit henne, på samma sätt som många vände ryggen åt Bob Dylan när han kopplade in förstärkarna i gitarren.

Hennes kritiker hävdar att hon sålt ut sig, inte minst genom att ställa upp på en del tveksamma engagemang, bland annat för den amerikanska fotbollsligan NFL. Senast ställde hon sig bakom Ralph Nader i presidentvalskampanjen.

Om hon verkligen sålt ut sig får var och en ta ställning till. Kanske är det så att alltför stor framgång driver artister från sina rötter, oavsett hur goda ambitioner man har. Hur det än är med det, så är musiken njutbar. Och särskilt de senaste skivorna enligt min personliga mening.

www.anidifranco.org finns det mesta om Ani, inklusive smakprov på hennes musik att ladda hem. mp3-filer finns också på www.zianet.com/creation/ani/songs/songs.html. För den som har bra internetuppkoppling finns en 100 min lång konsertvideo på http://www.broadcast.com/music/concerts/anidifranco/

Utah Phillips finns på www.utahphillips.org

Från Socialisten nr 53, april 2001