Alliansens politik: unga, sjuka och arbetslösa ska veta hut

Det interna käbblet har tilltagit inom den borgerliga alliansen under våren. Och detta lär knappast minska om de vinner höstens val. Men vissa saker är de rörande eniga om. De som har gott om pengar och makt ska gynnas medan de som har det sämre ställt ska sättas åt.

Vis av erfarenheten från 1976 och 1991 har borgarna insett att de måste uppvisa åtminstone en fasad av enighet för att kunna segra. Hösten 2004 lanserades därför en ”Allians för Sverige” vid ett möte hemma hos centerledaren Maud Olofsson i Högfors. Där tillsattes ett antal arbetsgrupper vars uppgift var att utforma en gemensam politik. I februari i år hölls ett gemensamt borgerligt konvent där dessa grupper lade fram sina rapporter. Av taktiska skäl har arbetsgrupperna bara behandlat områden där man tror sig kunna dra jämt som utrikespolitik, arbetsmarknadspolitik, brottsbekämpning, ekonomi och utbildning. Frågor där man är oense, som miljö, energi och socialpolitik, lämnas därhän.

I rapporterna om ekonomi och utbildning är det ord och inga visor. Skatterna för företag, höginkomsttagare och stora aktieägare ska sänkas med totalt 14 miljarder, framförallt genom att förmögenhetsskatten slopas. Inkomstskatterna minskas med 45 miljarder genom ett så kallat ”jobbavdrag”. Det införs också ett skatteavdrag för hushållstjänster.

Kalaset betalas genom att A-kassan sänks ju längre du är arbetslös och genom ökade egenavgifter i A-kassan, vilket borgarna har mage att kalla ”En förstärkning av skyddsnätet”. Det blir också en chockhöjning av bilförsäkringarna, eftersom borgarna vill att de som är sjuka på grund av trafikskador ska få sin ersättning från trafikförsäkringen och inte från försäkringskassan. Skatter ersätts av egenavgifter samtidigt som de arbetslösa får leva på sill och potatis, dvs. pasta med hänsyn tagen till vår tids matvanor.

Sveriges elever får veta att de lever när magister Björklund tar fram rottingen. Skolmognadsprov för sexåringar återinförs och skriftliga betygsliknande omdömen blir tillåtna från första klass. Betyg ska sättas redan i sexan och betygsstegen ska vara fler.

Man begränsar sig dock inte till dessa, nog så starka, pedagogiska maktmedel. Eleverna ska veta sin plats. ”Ogiltig frånvaro” skrivs in i elevernas betyg. Man betonar rätten (som skandalöst nog finns kvar i skollagen) att köra ut eller låta elever sitta kvar. Därtill ska skolans befogenhet gentemot eleverna stärkas genom att lärarna får beslagta störande föremål och skicka skriftliga varningar till hemmen. Det ska också bli lättare att stänga av och flytta elever. Elevernas inflytande ska samtidigt utvecklas (ja, det står faktiskt så) genom att möjligheten till elevstyrda gymnasier tas bort?!  

Men magister Björklunds har också sina gullungar. De privata skolorna och deras ägare gynnas som aldrig förr. Kommunernas möjlighet att påverka etablering av dessa så kallade ”friskolor” inskränks. Friskolorna ska få högre ersättning och slippa kommunernas kvalitetsgranskning. De ska också kunna sätta betyg tidigare än de kommunala skolorna.

Samma mönster återkommer på andra områden: offentlig sektor, privatiseringar, brottsbekämpning, invandring, och arbetsrätt. Mer pengar och makt till aktieägare och företagare, och mindre till fackföreningar, löntagare, arbetslösa, sjuka och ungdomar. Det borgerliga klassintresset ljuger inte.

Med denna omaskerade klasspolitik vinns inga val. Merparten av väljarna, även de borgerliga, är löntagare, pensionärer eller ungdomar - om än att vissa av dem har det lite bättre förspänt – som skulle förlora på borgarnas politik.

Alliansens främsta vapen är istället besvikelsen och missnöjet med regeringen. Vi ser hög arbetslöshet, ökande klyftor och en offentlig verksamhet som går på sparlåga. I det läget kan de skandaler som ”avslöjas” i borgartidningarna ha viss effekt. Folk blir speciellt upprörda när de får läsa om hur företrädare för arbetarrörelsen skaffar sig extra förmåner, trots att de redan har en väl tilltagen lön. Detta är tecken på en borgerlig livsstil inom arbetarrörelsen ledning och visar behovet aven demokratisering av rörelsen. Men vissa väljare drar motsatt slutsats, och lägger i protest sin röst på just borgarna eller lägger sig på ”sofflocket” och riskerar på så sätt att få mer av samma medicin.

Hotet från borgarna är överhängande. Deras försprång i opinionsmätningarna består, även om det minskat. Enligt Sifos aprilmätning är det 48,4 - 47,8 i borgerlig favör. Då räknas Miljöpartiet in i vänsterblocket. Lika lite som 1991 kommer borgarna att försitta chansen om de får regeringsmakten. De kommer att göra en ”rivstart” för att privatisera och skära ned maximalt, på kortast möjliga tid.

Missnöjda medlemmar i arbetarrörelsen, och alla människor som står till vänster överhuvudtaget, måste överväga alternativen. Idén om att straffa regeringen och att det ändå är samma ”skrot och korn” är farlig. En borgerlig regering är mycket svårare att påverka än en socialdemokratisk. En borgerlig valseger medför dessutom att arbetarrörelsens radikalisering försenas. Därför måste vi med all kraft aktivera oss i valrörelsen för att slå tillbaka hotet från borgaralliansen!

Martin Oscarsson 22/4 – 2006