Arbetarrörelsens kamp avgör

Pluggskola eller allsidig utveckling

När Folkskolan infördes 1842 var uppgiften enkel. Underklassen skulle genom "mekaniskt upprepande, utantillrabblande och disciplinär drill" lära sig ett visst beteende. De skulle förberedas för att passivt inta sin plats i produktionen. Så var det förstås inte för överklassen.

Arbetarrörelsens tillväxt och kamp påverkade dock skolan och redan vid ett tidigt skede hade man börjat utveckla många av dagens moderna pedagogiska idéer.

"År 1917 bildade liberaler och socialdemokrater regering tillsammans. Socialdemokraten Värner Rydén blev utbildningsminister. Resultatet av Rydéns arbete blev främst tillsättandet av en skolkommission, 1918. Denna kommission fick som uppdrag att lägga fram ett förslag som äntligen skulle förverkliga tanken om en för hela nationen gemensam folkskola. Dessutom skulle för första gången flickornas behov av utbildning ges samma vikt som pojkarnas. Ett sådant förslag kom också att läggas och i och med detta var tanken att det ekonomiska stödet till rikemansskolorna skulle kunna dras in.

Ett annat resultat av Rydéns arbete var att en ny undervisningsplan fastställdes 1919. Denna plan gjorde slut på den drill i utantillärning av katekesen, som hade terroriserat kristendomsundervisningen under alla år. I den nya undervisningsplanen skulle också arbetsmetoderna förnyas. Tanken var att åstadkomma en mer allsidig personlighetsutveckling av individen. Istället för enbart en ensidig intellektuell träning, skulle ökat utrymme ges till de praktiska ämnena, samt för elevernas självverksamhet. Andan i arbetet var radikal." (En liten skrift om skolan)

Dåtidens pedagogiska idéer känns förvånansvärt fräscha. Här kan vi spåra ryska revolutionens heta andedräkt som sporrade den socialdemokratiska utbildningsministern till mycket radikala förslag (på samma sätt som 1920 års partiprogram blev ett av de radikalaste någonsin). Motreaktionen från högern på de nya, djärva idéerna blev hård. Eftersom den revolutionära vågen ebbade ut försvagades oppositionen till högerns idéer. Istället kunde de tränga in i arbetarrörelsen.

Efter Rydéns död fanns inte heller någon arvtagare inom SAP i skolfrågan. Däremot uppstod en splittring inom lärarkåren, som kom att få stora effekter och som överfördes in i SAP.

Näste socialdemokratiske utbildningsminister, Arthur Engberg speglade detta. Han anknöt - hör och häpna - till 1800talets skolkonservativa! Engberg var inte bara direkt negativ till idén om en allmän folkskola, han drog dessutom upp de döda språken - latin och grekiska - för att stärka deras ställning, eftersom dessa språk "äro nycklar till vår kulturs innersta egenart".

Engberg klagade vidare på "bolsjeviseringen" av konsten, främst bland regissörerna. Dessutom vägrade han att använda sig av 1905 års stavningsreform, något han skröt om i riksdagen så sent som 1943. (Tage Erlander skrev i sina memoarer att "Arthur Engberg var en lysande utbildningsminister 1932 till 1939, men skolan fångade inte hans intresse").

Radikalisering efter kriget

Först efter andra världskriget då en ny kampvåg kom igång började radikala idéer göra sig påminda igen:

"Nu ställdes rättvisekraven åter i centrum. Idéerna kan sammanfattas som följande:

1. Skolan skall bli socialt rättvis i sin rekrytering.

2. Undervisningen ska spegla det moderna samhället, speciellt ska skolan betona en demokratisk människosyn samt demokratins spelregler.

3. Arbetsmetoderna skall mindre domineras av läxor, förhör och råpluggande och mer läggas upp för att stimulera självverksamhet samt fostran till eget ansvar och samarbete.

Kort sagt: fostran till självständiga individer och samarbetsmänniskor, skulle gå före de s.k. fasta baskunskaperna."

Under 50- och 60-talets ekonomiska uppgång genomfördes långsamt en hel rad reformer på skolområdet liksom på många andra områden, men man var fortfarande långt ifrån målen. I och med radikaliseringen i slutet av sextiotalet tog reformivern ny sats och den nya läroplanen 1969 innehöll i princip alla de nya arbetssätten. Vi ser alltså en klar historisk tendens. När arbetarklassen avancerar rycker en bättre pedagogik fram.

Nu blev det aldrig riktig verklighet av alla de goda intentionerna. Klasskillnader och pluggskolan har i stor utsträckning alltid funnits kvar. Och så måste det vara så länge vi har kapitalismen som system, något annat skulle borgarklassen aldrig acceptera. För då skulle deras system rasa ihop, eftersom ingen skulle acceptera de orättvisor som finns. Arbetarrörelsen måste därför kämpa för ett helt nytt samhälle, samtidigt som man försvarar de landvinningar som har gjorts.

JC Från Socialisten nr 52, februari 2001